Keeper

Har du drömt om att spela ett spel där du tar rollen som ett fyrtorn som helt plötsligt kan röra sig? Grattis! Nu är det psykadeliska pusseläventyret Keeper, utvecklat av Double Fine Productions.

En fågel och en fyr

Keeper är ett spel helt utan dialog. Vi spelar som en bortglömd fyr som väcks av en fågel vid namn Twig, som försöker söka skydd mot en storm. För första gången på åratal lyser fyren upp och skrämmer iväg mörka moln. Efter det faller tornet i bitar, men på något mirakulöst sätt sätts det samman och får ben. Tillsammans med din fågelkompanjon ger du dig iväg på ett äventyr till öns högsta berg för att lysa upp hela ön.

Trots att det inte finns några dialoger har spelet ett starkt berättande genom det visuella och spelmekaniken. Dock kände jag inte riktigt någon “wow-upplevelse” som jag har gjort med liknande spel, till exempel Journey eller Neva. Jag tror att jag hade uppskattat upplevelsen mer om det fanns någon form av berättarröst, för jag känner att narrativet är lite väl vagt och svårtolkat för att väcka känslor i mig. Berättandet är mysigt, men inte mycket mer än så. Resan är viktigare än målet.

Spelmekaniskt är Keeper enkelt. Det rör sig om ett äventyrsspel i tredje person med pusselinslag, där vi styr fyren genom linjära områden. Till en början är det rättframt. Gå framåt medan du njuter av vyerna. Senare i spelet dyker en del pussel upp, som att du ska organisera symboler eller att du ska skicka fågeln för att slå på spakar för att låsa upp dörrar. Vi kan även använda fyrens ljus mot olika objekt för att låsa upp vägar. Dessa pussel håller i min mening en lagom nivå. Jag fastnade aldrig på något pussel och kände alltid att jag rörde mig framåt. Senare i spelet kommer även en del oväntade tvistar som ändrar spelmekaniken en aning.

Jag tänker inte spoila vad som händer, men jag uppskattade det som utvecklarna gjorde och att de fick spelet att kännas varierat, trots den korta spellängden på 4-5 timmar. Det finns heller inga strider eller något hot att akta sig för. Dock hade jag uppskattat om spelet var någon timme längre, för när jag rullade eftertexterna kändes det som att det var något som saknades. Jag sade till mig själv “jahopp, var det allt?” när jag såg slutscenen. Det finns inte heller särskilt mycket sidomaterial i spelet. Du kan få prestationer av att gå in i “hemliga” grottor, men det är egentligen allt (jag satte citationstecken på hemliga, då grottorna oftast finns mitt framför näsan på dig). Jag hade uppskattat om det fanns något mer att göra vid sidan av huvudspåret, som något slags samlarobjekt som skulle uppmuntra spelaren att utforska.

Äventyret kan börja!

Något jag känner mig lite kluven till är spelets kontroller. När vi börjar kontrollera fyren måste vi balansera dess ben så att den inte faller pladask i marken, vilket initialt kändes bökigt. Dock blir du mer stabil senare, vilket gör att detta problem aldrig hinner bli ett störmoment. Något som störde mig en aning var dock kameran. Den är fast och du kan inte röra den åt olika håll, men ibland bestämmer den sig för att byta perspektiv, t.ex. att du enligt kameran går åt motsatt riktning än vad du gjorde innan, även om du egentligen går samma håll.

Detta ledde ibland till förvirring, och även till en aning frustration i början när du måste balansera karaktären. När jag vande mig vid kontrollerna kändes de övriga momenten bra. Det är lätt att kontrollera fyrens ljus och spelet visar tydligt med en blå markering när du kan skicka Twig mot en mekanism. Kontrollerna i senare spelmoment var också lätta att komma in i. Jag uppskattar hur spelet inte ger dig någon prompt för hur kontrollerna fungerar, utan att spelaren får lista ut dem själva, utan att det känns svårförståeligt. Det är en svår balansgång jag tycker de lyckats bra med.

Som en animerad film!

Den aspekt jag gillar allra mest med spelet är dess presentation. Grafiken påminner en del om Tim Burton-filmer, som Nightmare Before Christmas. Det är surrealistiskt och stiliserat, med distinkta miljöer som skiftar mellan det mörka och färggranna på ett snyggt sätt. Jag uppskattar också att spelet har minimalt med UI-element, vilket får det att kännas som att jag spelar en animerad film. Musiken är atmosfärisk och ambient, med inslag av elektroniska instrument, som ger utrymme för en tydlig ljudbild där vi hör allt från fågelkvitter till fyrens fotsteg. Sammanlagt ingiver presentationen en känsla av mystik som får en att vilja spela vidare. Jag måste dock varna för att ett parti mot slutet inte är anpassat efter ljuskänsliga personer. Till och med jag som inte har det tyckte det blev lite väl jobbigt för ögonen, det kan vara värt att ha i åtanke inför ett eventuellt köp.

Sammanfattningsvis är Keeper ett mysigt litet spel, men inte mycket mer än det. Funkar berättelsen? Ja, men den var inte lika gripande som jag hoppats på. Om du gillar spel likt Journey eller Neva kan det vara värt att ta en närmare titt, eller om du sitter på Game Pass där det är gratis. Jag tycker dock att ca 300 kr är lite väl dyrt för den lilla speltid du får.