Innehållsförteckning
Pokémon men i bilformat? Hot Wheels Unleashed släpper loss samlaren i dig, lika mycket som arkadracerälskaren. Men räcker det med små gulliga bilar i långa loppet…?
Söthet är bara förnamnet. När du inspekterar den mängd av små pluttiga vrålåk som flyger fram över de hemmasnickrade banorna i Hot Wheels Unleashed, om det så är i ditt vardagsrum, kök eller hobbyrum! Detta spel låter dig alltså spela på lekfullt byggda bilbanor i ditt virtuella hem, medan du lägger den minimala plattan i mattan. Med en snillrik variation av banor, där allt från isslungande apor, ormhuvuden som biter ner på bilar och gapande drakar ses vina förbi, går det inte att förneka att spelet lutar in i sin barnslighet på ett charmigt sätt.
Allt börjar med en karta där du sakta men säkert låser upp bana för bana, genom att vinna i antingen Quickrace, Time Attack eller Boss battle, där den senare är en större tävling mot flertalet bilar, men nu med starkare motstånd än vanligt. När du väl vinner ett race får du diverse belöningar som nya bilar, kugghjul (med vilka du uppgraderar dina fordon), pengar (vilka du kan köpa ”Blindbox”:es; tänk schyssta in-game lootboxes med) eller attiraljer för ditt källarrum (allt från tapeter, dekorationer och mycket mer). Dessutom kan du låsa upp Blindbox ute på kartan för ännu fler belöningar. Ja, nog finns det mycket för samlaren här, vilket utvecklarna till synes är högst medvetna om.
Härligt snabbt i nerförsbackar!
Men ett bilspel är bara så bra som sitt mest grundläggande moment, körandet. I detta är det arkadracing som gäller med ’nitroboost’ i bilen, såväl som banor fyllda av höghastighetszoner, barriärer för att stoppa din framfart eller för den delen enormt tilltagna hopp. Allt för att ge dig en känsla av hastighet. Och nog funkar det. Bilfysiken är härligt sladdande och varje lilla Hot Wheels-bil upplevs annorlunda, samt en tydlig kontroll över bilarna som egentligen enbart spelas ur tredjeperson. Själva körningen är spelets största styrka, och känns roligt rättfram, samtidigt som dess ’drifting’ skriker efter att användas. Att snedsladda genom kurvor är alltså underhållande, och jag törs nog säga att det kommer vara det för de flesta personer, oavsett ålder. Sedan att det även bjuder på möjligheten att bygga egna banor, ändra utseendet på bilarna och dessutom dela med sig av sina skapelser online gör detta något som kommer glädja både samlare av leksaksbilar som de mer kreativt lagda där ute.
Tråkig uppförsbacke som hämmar…
Vad som däremot snart blir monotont är själva banorna (trots sin fantasifulla design) och framförallt själva tävlingarna i sig. Merparten av banorna man åker på är antingen rena race mot flera andra eller på tid, och efter ett tag tappar banorna sin lyster då det hela blir repetitivt. Den progression som finns i spelet är primärt riktad mot banorna ute på kartan; att du ska låsa upp nya banor, och därmed får tillgång till område för område (ibland är det nämligen hemliga banor med, som bara kan nås om du vinner andra banor på specifika sätt). Här uppdagas det snabbt ett problem. Visst är det kul i början, men när det egentligen aldrig blir någon större skillnad sett till bilarna eller de saker som dyker upp på banorna, ges du aldrig tillräckligt med motivation att köra vidare, utöver att få en bana till upplåst.
Du tjänar även kugghjul och pengar, men då du egentligen bara behöver uppgradera en enda bil för att vinna tävlingarna — plus att det är ganska lite valuta man får per race — blir det nästan kontraproduktivt. Du får lite kugghjul här och var, men då det kostar så mycket att uppgradera (sett till kugghjul), och du vill inte riva nån bil för att få fler (man samlar ändå, plus att vissa behövs för att låsa upp de hemliga banorna) – då nöjer man sig att spara sin första bil, den som är mest uppgraderad, och istället vinna med den mest. Visst finns det en tydlig skillnad i varje bils stats, men överlag är en av de första bilarna tillräckligt bra att vinna med, mer eller mindre hela spelet igenom. Det hela blir en tråkig paradox; du vill vinna och tar bilen du är säkrast på, för att sedan köra samma banor (till synes) om och om igen, och tappar därför lusten.
…för att sedan komma ut på öppna raksträckan!
Efter allt gnäll finns det dock fler positiva aspekter egentligen. Mitt spelsätt behöver givetvis inte vara ditt — och försöker du variera bilarna kan det öppna upp sig än mer; något som jag givetvis också testade. När detta väl sker, blir det roligare, och istället för att fokusera på de ständiga 3-varvsbanorna, får du istället nöjet att lära dig nya bilar. Och det är verkligen bilarna som står i centrum. För inte nog med att spelets glittriga och välgjorda grafik får det att klia i pojkfingrarna, som att du verkligen var på ditt vardagsrumsgolv lekandes med bilar, det är välgjort och flyter på utomordentligt. Spelmusiken är poppig och känns nutida vilket passar in i den färgglada estetik som spelet har, och på det stora hela är det därför ett relativt gjutet arkadspel. Visst finns det ett par farthinder, men det är ändå en kul stund för de flesta… och vad mer kan man behöva?
Hög levlade bilar kommer upp ibland… men sällan.
