Gears of War: Reloaded

Detta blir mitt tredje spel av första Gears of War. Från 2006 när jag gick i högstadiet och framåt fick jag åtnjuta överdimensionerade muskelknuttar som skriker hårt och manglar monster med motorsågsbajonetter. 2015 fick jag göra det igen. 10 senare gör jag det igen. Kontrollerna är bekanta i mina händer.

För er som inte kan någonting om Gears of War, är det en spelserie som var och är fortfarande någonting av Xbox flaggskeppstitlar. Det är en regelrätt tredjepersonsskjutare som till stor del revolutionerade spelstilen med sofistikerade cover-mekaniker där du tar kan ta skydd bakom objekt. Det var högljudda vapen, motorsågsbajonetter som fick blodet att skjuta åt alla håll och så mycket testosteron att jag förmodligen växte min mustasch flera år tidigare än väntat. Helt enkelt ett regelrätt spel, något hjärndött men otroligt kul skjutarspel. Storyn fanns där, men det som verkligen tilltalade var världens visuella design med förfallna städer, monster som kom ur jorden och ett tydligt narrativ som förmedlade hur detta krig pågått i åratal. Alla är veteraner, alla är också så formade av kriget och kan inte tänka sig något annat. Övervåld är deras norm.

Med det sagt kan vi fira att denna titel tillslut har delats med resten av konsolerna tillsammans med Xbox, den ska nämligen komma till Playstation och PC, vilket innebär cross-play för alla! Den kommer också till Game Pass för er som har dessa prenumerationer. Superbra för nybörjare! Men hur ser det ut för en sådan som mig? En inbiten veteran? Ja, det får vi allt ta reda på.

’’Worn out places’’

Gears of War: Reloaded klassas som en remaster, vilket är en återutgivning av ett spel som behållit kärnan av spelstilen men piffat upp den med nya visuella putsningar och förbättrad prestanda. Vi har höjt bildfrekvensen upp till 60 under kampanjen och 120 under flerspelarläget, vilket jag ändå kan tycka är det minsta man förväntar sig. Sedan har vi skärpt till texturerna på miljöerna och ljussättning vilket ska andas nytt liv i denna gamla arbetshäst. Även ljudet har fått en kärleksfull dask med Dolby Atmos, vilket ska damma av de gamla trummorna, trumpeter och blockflöjter för en ny inlevelse.

Saker har sannerligen förändras. Frågan är bara hur mycket Dom!

Jag går in på det visuella först eftersom vi har mycket goda saker att säga här. Jag kan väl påstå mig vara lite väl nostalgisk i vissa anseenden, men jag gillar verkligen den gamla stilen. Vilket är varför jag är så tacksam att de behållit mycket samtidigt som de skruvat upp färgerna och skärpan. Originalet tillhör den eran av spel där allt skulle vara grått, brunt och beige, någonting jag är glad att vi passerat för länge sedan (bara för att falla in i en era då alla färger är översaturerade). I detta fall når vi en riktigt fin kompromiss, allt är supertydligt och för fram världens förfall i minsta detalj. Alla nyckelscener får riktigt snygg färg och ljussättning, vi har bytt ut mycket av det bruna mot mera kalla färger som passar estetiken likt handen i handsken. Istället för lera har vi hänsynslöst stål i högdefinition, riktigt läckert!

Att kunna ladda in på någon sekund efter vi dött med hjälp av SSD-teknik passar mig mycket väl då jag föredrar att spela på näst-svåraste. Men att vi endast får 60 bilder i sekunden under kampanjen förbryllar mig lite, det känns som att de säkerligen kunnat optimera mer för att klämma fram 90 eller 120.

‘’When people run in circles’’

Estetiken och optimeringen är alltså någonting som till stor del går hem hos mig, men hur är det gällande alla de där osynliga koncepten? Är cover-mekanikerna filade till millimetern? Är vapnen lika tillfredsställande som alltid? Är dina datorstyrda kompanjoner pålitliga?

Både och i detta fall. Cover-systemen har helt klart fått en fix, allt känns mycket lättare i rörelse och anpassning men inte nödvändigtvis mjukare. Att rulla runt, röra sig från skydd till skydd ser lite mer ut som en spjärnande stålfjäder istället för en rullande stenbumling. Man hoppar av och an utan någon riktig massiv feedback som det gav i originalet. I den så kändes huvudkaraktären Marcus rörelser på ett annat sätt, som att man faktiskt rörde en 130 kilos muskelknutte med heltäckande rustning. Detta är någonting jag finner utvecklaren, The Coalition, missat i sina tillskott till skillnad från tidigare utvecklaren Epic Games. Rörelse har förfinats och blivit mer responsiv, kontrollerna svarar nästan alltid som jag vill. Men i farten tror jag man tappat lite av den råa charmen. 

Sedan minns jag inte att kompanjonerna var så pass dumma som de är här, de springer in i väggar, springer rakt in i fiender och fastnar på ställen så att de försvinner tills de återställs. Det blev en vana för mig att springa in i en stridsarena och förvänta mig att sidokaraktären Dom gick ned för återupplivning. Detta ledde till att alla fiender riktar in sin uppmärksamhet mot mig, men här fanns det en mindre frälsning i det att de betedde sig precis som jag mindes – och är fortfarande helt fenomenalt roliga att döda. Vapnen i detta fall är det som är smöret till denna blodiga macka, de är lika, om inte ännu roligare att använda nu när prestandan är så mycket mjukare. Effekterna, återkopplingen, ljuden, visuell feedback – allt är köttigt, massivt och fantastiskt balanserat med metalliska kling från vapnens mekanik. Att göra snabba omladdningar där man ska tajma en punkt en stigande mätare är en av seriens signum och blir aldrig tråkigt. Att få extra skada tackar man aldrig nej till. Visserligen kan man gnissla tänder åt dumma kompanjoner, det finns faktiskt ingen ursäkt. Men att skjuta är likt förbannat mycket trevligare än vad jag mindes.

’’Dreams of which I’m dying’’

Nu går vi in på flerspelarläget, och detta kan jag tyvärr erkänna vara det område jag är minst kvalificerad att diskutera. Men det tänker jag göra ändå. Jag spelade mycket på nätet när Gears of Wars tredje tillskott kom till under 2011, detta är den jag är uppfödd på. Jag finner därför första spelet vara något fattig i innehåll, ingen flerstegsvarierad framgångsmätning, inga engagerande målsättningsmekaniker. Detta görs inte heller bättre av att The Coalition mer eller mindre behållit ett någorlunda exakt format som originalet. Du kan gå upp i nivå, men det är mer eller mindre endast detta. I de senare tillskotten har vi mål där vi kan låsa upp olika roliga kosmetiker till alla de olika vapnen, vilka är många, många fler än i första. Det finns flera kosmetiska alternativ redan upplåsta, men då har jag ju inte förtjänat dem! Det är ju hela poängen med att vilja samla dessa! De kan sannerligen få poäng i att de behållit originaliteten, men inte från mig.

Gällande självaste arenaspelandet så finner jag den vara likt den jag minnes, det är alltid lika kul att försöka överrumpla eller taktiskt överträffa dina fiender med en balans av lång- och närstridsvapen, cover-mekaniker och lagspel. Problemet för mig var dock att jag hamna i lobbys som förmodligen var fulla med spelare som fått tidig åtkomst eftersom de professionellt spelat i turneringar. Detta innebar alltså att jag blev fullkomligt överkörd, jag och alla andra som satt på min sida. Balanseringen kanske visar sig bli bättre så småningom fler spelare tillkommer, men för min del behövde jag nöja mig med att slåss mot sådana som redan blivit av den 74:e rangen.

’’No tomorrow, no tomorrow’’

Med allt detta framlagt vill jag i slutändan sammanfatta mitt omdöme. Vi har här en andra remaster av ett spel som släpptes under 2006, en visuellt fantastiskt framtagen variant som helt klart återkallar gamla goda minnen. Men för mig som är veteran ser jag detta som ett oerhört missat tillfälle att flexa musklerna rejält, gå fram bombastiskt och visa resterande av tidigare ignorerade spelare vad serien innebär. 343 Industries, nuvarande Halo Studios visade var skåpet skulle stå med Halo: The Master Chief Collection, om dock otroligt felhanterat under sin lansering. Men idén att släppa en tillfixad samling av spelseriens främsta titlar var en mycket god sådan, någonting jag finner The Coalition bör gjort. Skämtet skriver lite sig självt när detta är den andra remaster av första spelet.

Originalitet i all sin ära, men min åsikt är att serien blev bättre för varje tillskott där andra och tredje delar förstaplats, framförallt gällande multispelarlägena. Modernisering kan vara ett skällsord lika väl som en nödvändighet, lojalitet mot ett föråldrat koncept utan inkluderingen av välkomna förändringar är bara dumdristigt. Jag såg mycket fram emot multispelarläget, bara för att bli ganska redigt besviken. Gällande kampanjen överträffar de i estetik, musiken är klarare och mer inlevelsefull än någonsin tidigare och effekterna köttigare. Jag tycker väl dock det är underligt att The Coalition inte kunde fortsätta utveckla och inkludera de andra och kalla den för typ ”Delta Edition” – eftersom man spelar som Delta Squad under de tre första spelen. Även att de inte kunde förmå att flexa lite med de kreativa musklerna och peta in ett Horde Mode, någonting som alla de andra spelen har och är numera det man förväntar sig av kommande titlar, är minst sagt en besvikelse.

För er som har ett Playstation 5 eller PC kan detta möjligtvis vara någonting att sätta in sig i, framförallt om ni har en familjemedlem eller kompis att lira med. Splitscreen eller cross-play, hur ni än gör kan ni avnjuta originalet i ett riktigt fräscht tillstånd och med min välsignelse att ni får någonting oerhört nära den ursprungliga upplevelsen. Jag hade dock hoppats på mer, men ja, ja. Jag får väl fortsätta drömma i denna ’’Mad World’’.