Innehållsförteckning
I helvetets mörkaste vrår ekar ljudet av metall som slår mot ben, demoniska vrål och ett soundtrack som får pulsen att rusa. Blodet stänker över slagfältet medan varje steg för dig djupare in i ett krig där nåd inte existerar. DOOM: The Dark Ages – Revelations kastar dig rakt tillbaka in i kaoset, men under den brutala ytan döljer sig en expansion som försöker göra mer än att bara låta dig slakta demoner.
Sedan DOOM: The Dark Ages släpptes har id Software visat att serien fortfarande vågar utvecklas utan att tappa sin identitet. Revelations fortsätter direkt där huvudspelet slutade och bygger vidare på både berättelsen och spelmekanikerna. Expansionen förutsätter dock att spelaren redan behärskar grunderna. För den som hoppar in utan erfarenhet väntar en rejäl uppförsbacke, både spelmässigt och berättarmässigt. Har du däremot redan kämpat dig genom huvudspelet väntar tio intensiva timmar fyllda av blod, stål och demonisk förintelse.
Där änglar fruktar att beträda
En av de största överraskningarna med DOOM: The Dark Ages var hur mycket vikt som faktiskt lades vid berättelsen. Serien har alltid handlat om att skjuta demoner i rasande tempo, men huvudspelet lyckades skapa ett oväntat intressant narrativ som gav världen mer djup än tidigare. Revelations fortsätter den berättelsen på ett naturligt sätt och knyter ihop flera trådar från både huvudspelet och tidigare DOOM-titlar. Fans av serien kommer att uppskatta mängden referenser och återkopplingar som gömts längs vägen. Expansionen känns därför som ett kärleksbrev till långvariga spelare, där flera ögonblick väcker nostalgiska känslor. Samtidigt når berättelsen aldrig riktigt samma nivå som i grundspelet.
Tjo grabben. Saknar du något?
Mina förväntningar var skyhöga efter originalets starka kampanj, och kanske är det just därför uppföljningen känns något svagare. Historien är långt ifrån dålig – tvärtom lyckas den avsluta flera viktiga delar på ett tillfredsställande sätt – men den saknar den där extra tyngden som gjorde huvudspelet så engagerande. Lyckligtvis är berättelsen fortfarande bara en del av upplevelsen. Precis som alltid är det striderna som står i centrum, och det är här expansionen verkligen visar varför DOOM fortfarande är en av genrens absoluta kungar.
Smidd i blod och stål
Så fort den första demonen kastar sig mot dig blir det tydligt att id Software fortfarande vet exakt hur ett förstapersonsskjutspel ska kännas. Vapnen är brutala, rörelserna snabba och varje träff förmedlar en tyngd som få andra spel lyckas uppnå. Tempot är skoningslöst och kombinationen av explosiva eldstrider, närstridsattacker och den aggressiva spelstilen gör varje strid till ett konstant adrenalinpåslag.
Musiken spelar en minst lika viktig roll. Soundtracket driver striderna framåt med ett tungt och aggressivt ljud som nästan fungerar som en extra spelmekanik. När gitarrerna vrålar och trummorna dunkar blir det svårt att inte dras med i tempot. Allt samspelar för att skapa den där unika känslan som gjort DOOM-serien så älskad. Trots att striderna är fantastiska börjar fiendeutbudet kännas något enformigt efter ett tag. Expansionen återanvänder många av samma demoner genom större delen av äventyret och även om de fortfarande är roliga att bekämpa infinner sig en viss känsla av upprepning. Lite större variation hade gjort att varje ny strid känts mer oförutsägbar och förstärkt känslan av att ständigt ställas inför nya hot.
Expansionens största nyhet är det nya spjutet. Det fungerar både som ett transportmedel och ett offensivt vapen. Genom att kasta det mot fiender kan du snabbt dra dig fram över slagfältet och stänga avståndet till motståndare som försöker hålla sig på säkert avstånd. Resultatet blir ett ännu mer aggressivt spel där du hela tiden uppmuntras att hålla dig i rörelse. Kombinationerna blir snabbt många. Att kasta sig mot en demon med spjutet, följa upp med ett kraftfullt närstridsanfall och avsluta med ett välplacerat hagelskott känns precis så brutalt som DOOM ska göra. När allt flyter på hamnar du i ett nästan meditativt tillstånd där varje rörelse sker på ren instinkt. Spelet bygger vidare på nästan varje mekanik från huvudspelet och lägger dessutom till flera nya verktyg. Resultatet är ett djupare stridssystem, men också ett betydligt mer komplext sådant. Jag tror att många spelare kommer ha svårt att komma ihåg alla knappar och funktioner, särskilt under de mest hektiska striderna där besluten måste fattas på bråkdelen av en sekund.
Du ser lite hängig ut!
Tyvärr är den nya mekaniken inte helt problemfri. Vid flera tillfällen råkade jag låsa fast spjutet på fel fiende och svinga mig till platser som uppenbart inte var tänkta att nås. Det ledde ibland till att jag fastnade utanför banans naturliga väg och tvingades ladda om från senaste kontrollpunkten.
Det märks också att expansionen inte har något intresse av att hålla spelaren i handen. Redan från start förutsätter spelet att du kan alla grundmekaniker och bygger sedan vidare på dem i hög takt. För den som spelat igenom huvudspelet känns det naturligt, men nya spelare kommer sannolikt att få en betydligt tuffare introduktion. Trots den höga svårighetsgraden uppskattar jag att utvecklarna låter spelaren anpassa upplevelsen. Utöver de traditionella svårighetsgraderna går det att justera hur mycket skada du tar och hur mycket skada fienderna tar emot. Det gör att alla kan hitta en balans som passar den egna spelstilen, oavsett om målet är ett fartfyllt actionäventyr eller en skoningslös utmaning.
Jakten på helvetets hemligheter
DOOM har alltid belönat nyfikenhet, och Revelations är inget undantag. Banorna är fyllda med gömda uppgraderingar, samlarobjekt och pussel som uppmuntrar dig att lämna den upptrampade vägen. För den som gillar att utforska finns det gott om innehåll, men här är också en av expansionens största svagheter. Grundspelet lyckades i högre grad hålla speltempot uppe även när det bjöd in till utforskning. Här tvingas du betydligt oftare att bromsa upp för att leta efter dolda knappar, alternativa vägar eller föremål som krävs för att låsa upp områden. När adrenalinet pumpar och striderna avlöser varandra känns de här avbrotten ibland mer som ett hinder än en belöning. Jag hade hellre sett att utvecklarna byggt vidare på det som fungerade bäst i huvudspelet i stället för att lägga ett större fokus på moment som bryter tempot.
DOOM är som allra bäst när du kastas mellan intensiva eldstrider utan att behöva stanna upp, och varje gång spelet tvingar dig att springa runt i jakt på en liten knapp eller en väl gömd passage försvinner en del av det flyt som serien annars är mästare på att skapa. Samtidigt går det inte att förneka att pusslen är genomtänkta. Flera av dem kräver att du använder hela din arsenal och verkligen observerar omgivningen. Lösningarna handlar sällan om ren tur, utan belönar spelare som är uppmärksamma och vill utforska varje vrå. På de högre svårighetsgraderna blir dessutom många av de gömda uppgraderingarna betydligt viktigare, vilket ger utforskandet ett tydligare syfte än att bara samla på sig extraföremål.
Är det så det känns att vara fast i ett grönt hål.
Jag provade flera olika svårighetsgrader under recensionens gång och upplevelsen förändras mer än jag först trodde. På de lägre nivåerna blir Revelations ett fartfyllt actionspel där fokus ligger på den rena spelglädjen och känslan av att fullständigt demolera demonhorderna. Höjer du däremot svårighetsgraden väntar en betydligt mer krävande upplevelse där resurshantering, precision och snabba beslut blir avgörande. Expansionen straffar misstag betydligt hårdare och kräver att du verkligen behärskar spelets system. Det som gör svårighetsgraden extra lyckad är möjligheten att finjustera den efter eget tycke. Du kan exempelvis ändra hur mycket skada du tar eller hur mycket skada fienderna tål, vilket gör att utmaningen går att skräddarsy utan att behöva kompromissa med resten av spelupplevelsen. Den typen av valfrihet uppskattar jag, eftersom den låter fler spelare hitta en nivå som passar just dem.
En sista färd genom elden
Rent audiovisuellt håller Revelations en genomgående hög nivå. Ljuddesignen är precis så brutal som ett DOOM-spel ska vara. Varje hagelskott ekar med tyngd, explosionerna känns kraftfulla och demonernas vrål bidrar till den ständigt närvarande känslan av kaos. Tillsammans med det intensiva soundtracket skapas en atmosfär som gör att varje strid känns större och mer dramatisk. Grafiken imponerar också. De mörka miljöerna, de groteska monstren och de detaljrika banorna förstärker känslan av ett medeltida helvete där varje plats berättar sin egen historia. Framför allt är det de brutala avslutningarna som fortfarande sticker ut. Trots att serien länge varit känd för sitt överdrivna våld lyckas id Software fortfarande göra varje avslutning både kreativ och tillfredsställande.
För den som siktar på hundraprocentig genomspelning, finns det dessutom mycket att göra efter att eftertexterna rullat. Alla hemligheter går inte att nå under det första varvet, vilket ger ett tydligt incitament att återvända och utforska banorna ytterligare. Det känns aldrig som att expansionen bara är en kort berättelse som tar slut när sista bossen faller. Sett till priset är det också svårt att klaga. För omkring 220 kronor får du ungefär tio timmar kampanj, ett generöst antal hemligheter, högt omspelningsvärde och tillräckligt med utmaningar för att sysselsätta den som vill bemästra varje bana. Innehållsmässigt känns expansionen därför väldigt prisvärd.
Samtidigt lämnar jag Revelations med blandade känslor. På sina bästa stunder är expansionen precis det jag hoppades på – ett ursinnigt adrenalinrus där vapnen, musiken och striderna samspelar i ett våldsamt mästerverk. Spelets grundmekanik är fortfarande en av de mest tillfredsställande i genren och de nya verktygen ger striderna ännu fler möjligheter. Men expansionen når aldrig riktigt samma höjder som huvudspelet. Berättelsen saknar den där sista tyngden, tempot bryts lite för ofta av utforskning och vissa nya mekaniker känns inte lika välpolerade som resten av upplevelsen. Ingen av bristerna är tillräckligt stora för att sänka helheten, men tillsammans gör de att Revelations känns som ett mycket bra tillägg snarare än ett självklart mästerverk.
Trots det råder det ingen tvekan om att id Software fortfarande vet hur ett DOOM-spel ska kännas. När musiken dundrar igång, demonerna stormar fram och blodet färgar slagfältet rött är det fortfarande få spel som kan mäta sig med den rena spelglädje serien levererar. Har du spelat och uppskattat DOOM: The Dark Ages är Revelations en expansion som absolut förtjänar en plats i spelbiblioteket. Den når kanske inte riktigt samma höjder som originalet, men den levererar fortfarande mer än tillräckligt med brutal action för att göra återresan till helvetet väl värd tiden.
Testdator: Intel Core i9-11900K, 32GB DDR5, RTX 3090
