Centum

Genom att läsa denna recension kan vi gott anta att du har ett intresse av att utforska och lära dig om nya och intressanta spel. Oavsett djupet av detta intresset så är det även en sannolikhet att du spelat ett spel (eller tio) innan detta. Men har du spelat ett spel där man är fast i ett trasigt spel? För det är precis denna unika upplevelse som Centum bjuder oss på.

Centum är utvecklat av en liten studio vid namn Hack the Publisher som är baserad i Estland och utgivet av Serenity Forge, baserade i USA. Centum är utvecklarnas tredje släppta spel och Serenity Forge har både utvecklat och publicerat framgångsrika titlar sedan innan. Med detta i åtanke så fick jag ganska höga förväntningar som lyckligtvis även överträffades när jag fick dyka in under ytan av vad som är Centum. 

Låt mig berätta om de underligt unika skatterna som jag hittade!

Ett bra spel om ett dåligt spel

Det första vi får se när vi startar upp Centum är ett skrivbord på en dator med lite olika filer och mappar. Vi får utforska och läsa igenom bitvis på helt egen hand. Vi får lite kryptisk exposition innan vi slängs in i spelet på riktigt och vaknar upp i vad som ser ut som en cell att utforska.

Centum är ett peka-och-klicka-spel och vi interagerar med världen genom att klicka på saker som vi ser i varje scen. Spelet bygger väldigt mycket på spelarens perspektiv och känslan av det är vi som spelare som utforskar miljön. Detta leder mig till min första punkt: Det är mycket text och dialog i Centum, som dessutom är ganska svårläst och abstrakt. De utforskar tunga och svåra ämnen, men med detta vill jag inte säga att det är dåligt, för det tycker jag inte. Tvärtom, så är dialogen är fantastiskt skriven samtidigt som den är konstig, förvirrande och vacker på samma gång. 

Det kan dock bli tungt för hjärnan om man kör långa sessioner. I sig själv är det inte ett jättelångt spel och man kan köra igenom hela upplevelsen på en kväll, men jag skulle definitivt säga att det bästa sättet att ta sig an denna berättelse är att ta det bitvis så man hinner smälta allt som händer i varje kapitel. Jag kunde ibland uppleva att narrativet var något pretentiöst, men det fanns även en självmedvetenhet kring det i dialogen vilket inte gjorde det till ett märkvärdigt problem.

Vi fortsätter spela ett tag och det blir tydligt att berättelsen handlar om att vi är fast i en simulation som var menat som ett tv-spel, men vi märker snabbt att spelet är väldigt trasigt och vi får felmeddelanden hela tiden, vilket ger en underbar känsla av förvirring och inlevelse. Den hårfina balansen som de lyckats skapa genom att göra spelarenosäker om det är Centum som är trasigt eller om det är spelet inom Centum som är trasigt är talangfullt.

Nästa guldklimp finner vi i det visuella!

Vackra och märkliga pixlar 

Målet är att ta sig ut ur den trasiga simulationen samtidigt som den arbetar för att hålla en kvar, vilket inte bara resulterar i felmeddelanden utan också att vi stöter på märkliga och ibland rent ut sagt äckliga varelser. Den grafiska stilen i spelet består av pixel-art vilket passar perfekt för det är inte bara vackert, utan det ger även en tidlös känsla till det grafiska. Det passar väldigt bra in i upplevelsen för narrativet är abstrakt och opålitligt, och med pixel-art kan man effektivt skapa visuella intryck som inte nödvändigtvis är realistiska, men som hör hemma i spelvärlden. Den blandade känslan av obehag och fascination varje gång man stötte på en bisarr karaktär eller en otäck miljö blev mer effektfull av den grafiska stilen. 

Spelet lyckas för det mesta hitta en bra balans mellan att vara tydliga eller subtila med vad man är menad att interagera med i världen. Men även här stötte jag ibland på det klassiska peka-och-klicka-problemet där det inte alltid är så tydligt vad jag faktiskt ska klicka på och jag fastnade lite i progressionen. I en viss scen var det så pass svårt att skilja på objektet man skulle klicka på från bakgrunden att jag satt en längre stund utan någon tydlig väg framåt. Jag trodde jag hade missat något och gick fram och tillbaka i spelet flera gånger innan jag tillslut blev frustrerad och lyckades klicka rätt när jag gav upp och bara började trycka mållöst överallt på skärmen. Det är ett vanligt problem med denna typ av spel och samtidigt ett svårt problem att undvika, men jag anser det inte vara ett problem i den större upplevelsen då det hände så extremt sällan. 

Designen av alla karaktärer och miljöer som man får se är unika och karaktärernas personlighet speglas tydligt i deras design och de är alla intressanta att titta på. En svår bedrift där de har lyckats galant och som verkligen lyfter berättelsen till fantastiska höjder. 

Men gör man något mer utöver att bara klicka och läsa? 

Vänta lite, gjorde jag inte detta precis? 

Som jag nämnt tidigare så handlar det om att spelaren är fast i en simulation där målet är att ta sig ut. Ett stort element i detta är att en del platser och händelser börjar om ifall spelaren inte lyckats lösa pusslet och man får testa igen. I början kan detta kännas lite förvirrande, men man förstår rätt snabbt vad det är som pågår närman får testa olika kreativa lösningar och sätt att ta sig ur loopen. De har dock fortfarande variation inom loopen i form av simpla mini-spel som först inte alls känns relevanta till resten av upplevelsen eller narrativet, men ju mer man spelar så faller det på plats. Ett väldigt välkommet element som adderar djup och variation till spelandet som annars lätt kan kännas lite passivt efter en stund. 

All pussellösning går ut på att vara observant och tålmodig. Vi får hitta ledtrådar i texter, dialog eller i detaljer i miljön. Detta kan vara ett frustrerande element om man inte har tålamodet att potentiellt behöva göra om vissa delar för att få möjligheten att testa något nytt. Dock anser jag att utvecklarna lyckats göra det så pass intressant med massvis varierande dialog och resultat att det inte kändes som ett problem för mig. 

Centum följer ett tema genom hela spelet där varje ny miljö,trots att den är annorlunda från föregående, följer samma formula. Till exempel är viktiga element placerade på samma plats på skärmen vilket har betydelse. Det är en väldigt cool känsla när man långt in i spelet pratar med vissa karaktärer eller gör vissa interaktioner och inser hur det är kopplat till saker man gjorde i början av spelet. Att sakta men säkert se det abstrakta narrativets pusselbitar falla på plats och se en tydligare bild formas var väldigt effektfullt och otroligt skickligt gjort. 

Tillsammans med den fantastiska ljuddesignen och musiken som även det följer samma tema så skapas en väldigt effektfull upplevelse. När ny musik dyker upp kan man, om man lyssnar noggrant, höra att det är en variation på det man hört tidigare fast med nya element och tillägg. Dessa nya variationer kunde bidra med nya lager av till exempel skräck, nyfikenhet eller lugn.

Ja, katten jamar om man klickar på den

Men även i kistor fyllda med guld hittar man ibland lite brons…

Ibland måste man spoila

Centum utforskar flera komplexa och existentiella frågor genom svår och tung dialog och ibland hemska och obehagliga föreställningar. Det är absolut inget fel med detta, tvärtom så fungerar det utmärkt och gör verkligen ett intryck på en. Dock så anser jag att man har ett ansvar som skapare av en upplevelse som utforskar svåra situationer att varna spelare om detta innan man börjar. 

Min första chock kom när jag presenterades med ett alternativ att försöka begå självord genom att äta råttgift i spelet för att lösa ett pussel. Även om jag snabbt kunde gå vidare så fick jag en stark obehagskänsla av detta på ett dåligt sätt. Man blir inte tvingad att göra det som en handling i spelet och karaktärer uppmanar en att inte göra det, men bara att det nämns som ett alternativ kräver en varning om detta innan man börjar spela. 

Speciellt eftersom liknande teman tas upp mer än en gång och spelet bryter den fjärde väggen flera gånger på ett väldigt effektivt sätt gör en sådan varning ännu viktigare. Jag vet inte om det handlar om att de vill behålla shock faktorn av det och inte berättar eller att de helt enkelt glömt bort det. Oavsett så är det inte värt att någon ovetandes kan bli utsatt för en situation där de blir extremt illa berörda och det genuint kan skada ett återhämtande från något liknande för en individ. 

Det krävs så lite att bara visa en kort text innan spelet börjar som kan göra världens skillnad för någon. Jag hoppas innerligt att en varning är något som de adderar i en framtida uppdatering då jag anser att det är oansvarigt att inte varna om något sådant.

Utöver detta så var det problemen jag stötte på ytterst få och förlåtliga.

Mini-spelen var lätta att förstå och klara, men man fick aldrig några instruktioner kring hur de fungerade, vilket jag gärna hade sett. I dessa var det alltid annan gameplay än peka-och-klicka. Det blev aldrig riktigt ett problem för mig då jag är en van tv-spelare, men en ovan person hade definitivt kunnat ha problem med det och kunnat bli frustrerad. Jag misstänker att de valde att inte ge några instruktioner för att inte bryta inlevelsen och helt enkelt hade förhoppningen om att spelaren lyckas räkna ut det själv. 

Det värsta exemplet av detta för mig var mot slutet av upplevelsen när spelet helt plötsligt ville att jag skulle interagera med objekt eller karaktärer genom att trycka på E-tangenten. Att interagera med E-tangenten är vanligt i PC-spel i allmänhet, men om jag genom hela spelets gång fått lära mig att jag interagerar med något genom att klicka på det och nu helt utan förklaring inte kan det längre, räknar jag som en miss. Jag trodde genuint att jag stött på en bugg och tog till internet för att se om någon lyckats lösa det och upptäckte då att det var en miss i designen.  

Men trots dessa minimala skavanker är Centum definitivt en skatt värd att uppleva!

En underlig och väl genomtänkt skatt

Centum överträffade verkligen mina förväntningar. När jag började spela var det spännande att dyka in i världen som presenterades för mig. Upplevelsen flöt på fint på de flesta plan och jag drogs in i världen mer för varje minut som jag spelade. Trots några få farthinder så skulle jag inte säga att det skadade upplevelsen i sin helhet, och jag är glad att jag fick möjligheten att ta del av den. Även om det är en relativt kort upplevelse så finns det massvis att upptäcka om man verkligen vill djupdyka. Min totala speltid blev runt tio timmar och då försökte jag upptäcka så absolut mycket jag kunde, men jag vet att det finns mer som jag inte sett.  Min uppskattning skulle vara att det i genomsnitt tar fem till sex timmar att ta sig igenom hela berättelsen vilket är överkomligt för de flesta och väldigt tacksamt för de som vill sätta sig in i en djup berättelse utan att behöva sänka 60 timmar i ett spel för att kunna ta del av en väl genomtänkt skatt.