Blanc

Det är kallt, vitt och ensamt. I den ensamma, kalla, vita vintern kan du hitta de mest oväntade av vänner. Och genom att samarbeta kan du ta sig genom vad som helst. Denna oväntade och rena vänskap mellan två djur som går emot naturens lag får vi uppleva i det gulliga indie-äventyret Blanc.

I detta enkla men supergulliga indie-spel spelar vi som två djurungar, en vargunge och ett rådjurskid, som båda kommit bort från sina flockar under en lång vandring. Genom att följa spåren efter de två flockarna hoppas de kunna återförenas med sina föräldrar och vänner.

I ett stilrent landskap i svartvitt får vi styra båda de två karaktärerna med enkla kontroller. På Nintendo Switchen som jag spelade Blanc på styr du de två karaktärerna med varsin joy-con eller så kan du välja att spela med en kompis eller familjemedlem genom att ge dem den ena kontrollen.

Det hela är enkelt. Du styr karaktären med spaken och klickar på triggerknapparna för att göra något av de kommandon som promtas på skärmen. Rådjuret kan knuffa på saker eller ställa sig på knä för att hjälpa vargen upp på högre platser. Vargen kan bita av rep eller dra i saker så som portar och korgar. Båda två kan hoppa upp på och ner från olika platser när spelet ger dig en promt om det.

I din, eller er, egen takt tar ni er fram genom ett landskap som inte alltid är så lätt att läsa av. Ibland krävs det lite funderande innan du hittar vart du ska hoppa för att ta sig vidare. Spelet är lugnande och gripande i sin enkelhet och är lika mysigt att spela själv som tillsammans med någon. Det ska även finnas en möjlighet att spela med andra spelare online om du inte har någon kompis på plats i soffan. Denna funktion har jag dock inte hunnit testa nu inför lanseringen, men det känns som en trevlig touch då det kan öka känslan av att du spelar som två vänner som hjälper varandra klara sig igenom svåra uppgifter.

För just så kände jag det när jag spelade. De två karaktärerna fick verkligen liv, brydde sig om varandra och såg till att den andre alltid hängde med.

Spelet varierar mellan att låta dig springa över öppna vidder och följa de två flockarnas spår och mindre områden där oftast enkla pussel behöver lösas för att ta sig vidare. Mekanikerna förklaras med enkla bilder allt eftersom de introduceras och även om några områden är lite klurigare så är det snarare för att ge spelet lite mer innehåll än att faktiskt utmana spelaren. Jag tyckte personligen att de små pusslen var mysiga inslag där de två karaktärerna verkligen fick hjälpas åt för att ta sig vidare.

Några inslag som dock inte kändes helt finslipade var specifika delar av pusslen där du stöter på andra djurungar som du ska hjälpa. En bit in i spelet stöter du på en ankmamma och hennes små ungar. Dessa små gässlingar är för svaga för att ta sig fram där vinden blåser hårt, så självklart ställer du upp och låter dem gå i din skugga. Till en början tyckte jag att det var supergulligt och ett trevligt inslag. Tills skuggan som mina karaktärer kastar ligger lite off det du ser på skärmen. Så när den sista lilla ankungen för 70 11-gången blåser in i snåren med ett pipande ljud och måste gå den långa vägen runt och tillbaka till början av den blåsiga vägen börjar jag se dem mer som fula ankungar…

Hjälps åt för att ta er vidare.

Hjälp andra ni möter på vägen.

Men när du till slut lyckas klura ut precis hur långt och åt vilket håll som skuggan är förskjuten så lyckas du få den sista ankungen i hamn hos mamman och resan kan fortsätta. Jag andades ut och njöt vidare av detta gripande lilla äventyr. Dessvärre hände det igen… Mot slutet av spelet ska du hjälpa ett annat litet djur på samma sätt och skuggan är nu förskjuten på ett annat sätt. Det tar mig säker 20-30min att klura ut hur jag ska röra mig för att skuggan ska passa in över det lilla djuret. Ett moment som annars tog max 5 sekunder att genomföra när jag till slut hittade rätt förskjutning.

Detta tar tyvärr mycket från ett spel som i övrigt verkligen fångade mig. Den underbara mixen av små fötter i snön, vinande vindar och tystnad som ibland bryts av lugn klassisk musik. Den gripande berättelsen utan tillstymmelsen till människor eller mänskliga röster. Samt den enkla och nästan zen-lika grafiska stilen.

Några problem jag stötte på som var mindre noterbara var att det inte alltid kom upp en promt så att jag kunde hoppa till nästa avsats när kameran var i fel vinkel. Du kan inte manuellt vrida kameravinkeln vilket gör att spelet inte alltid förstår vart du vill härnäst. Men detta löstes oftast lätt genom att du gick med den andra karaktären åt något håll tills promten som du behövde dök upp. Betydligt enklare hade det varit om det fanns en hopp-mekanik som inte krävde en promt.

Blanc är ett kort och mysigt spel som jag verkligen såg fram emot och med undantag för de få förskjutningarna i vissa segment så blev jag inte besviken. Mekaniken att kunna spela själv eller tillsammans med någon ger två olika men lika trevliga upplevelser. Ljudbilden och stilen skapar en perfekt stämning för berättelsen som visar så lite men samtidigt så mycket. Jag hoppas att utvecklarna kan fixa den irriterande förskjutningen på skuggorna från rådjuret, för då är detta så nära perfekt som det kan komma. Jag rekommenderar spelet trots detta till alla som vill sitta ner en stund och bara vara i nuet. Och hoppas på att en framtida uppdatering kan fixa det där lilla sista.