AutoBlobber

Hur görs ett roligt spel som nästan spelar sig självt? Det kan kännas motsägelsefullt eftersom mångas definition av spel är ett medium där vi aktivt interagerar med upplevelsen för att det ska kännas engagerande. Men lyckas utvecklaren få till precis rätt mängd dopaminkickar på den lilla input så kan det bli riktigt roligt.

AutoBlobber är ett litet indie-spel utvecklat och publicerat av Pancake Lab. Det är en svensk soloutvecklare som ligger bakom denna studion som kallar sig själv ClepTiq. Utöver de mindre men charmiga spelen jag hittade på ClepTiq’s itch.io-sida verkar AutoBlobber vara det första spelet hen har släppt på Steam. För att bryta ner spelet i en kort mening spelar du som en “blobb” (en slags klump) som ska besegra sina fiender och vi får titta på. “Hur besegrar en blobb som saknar lemmar sina fiender, och var finns nöjet av att bara titta på?” Låt mig berätta!

Spelet som spelar sig självt, om och om igen

AutoBlobber går främst under genren autobattler med influencer av rougelites. För de som inte är bekanta med dessa genrer – låt mig snabbt förklara. En roguelite utgår främst på att vi spelar igenom procedurellt och slumpmässigt genererade banor som progressivt blir svårare. Den ökade svårighetsgraden i AutoBlobber kommer enbart från fler och starkare fiender på varje ny bana. När vi dör så börjar vi om från början och tappar alla resurser som vi plockat på oss. I AutoBlobber är banorna inte slumpmässiga, men det säger inte mycket, då de inte har några hinder och det enda som skiljer dem åt är bakgrunden. Rougelite-aspekterna kommer främst ifrån att uppgraderingarna är slumpmässigt valda och när vi dör förlorar vi allt och börjar om. Men vi får nya resurser och uppgraderingar att välja mellan för att komma längre än vi gjorde sist. Detta kanske låter självklart att vi får köra om igen när vi dör, men en del av själva spelupplevelsen handlar om att vi ska dö för att faktiskt kunna ta sig vidare. En autobattler är, som vi hör på namnet, ett stridsspel som sker automatiskt utan någon aktiv input i själva striden från spelaren.

Så hur spelar vi AutoBlobber då? 

Jo, innan varje strid får vi välja mellan ett antal olika uppgraderingar som styr vilken typ av strategi vi vill använda oss av för att besegra våra fiender. Det finns ett stort antal uppgraderingar som gör helt olika saker beroende på vilken spelstil du föredrar. Projektiler, närstrid, sköldar, eldkastare och massa mer! Till att börja med får vi sex spalter att fylla med uppgraderingar som ger blobben möjlighet att göra skada, försvara sig eller göra uppgraderingarna starkare. Varje bana har ett visst antal och en viss typ av fiender som attackerar oss. Alla måste besegras för att kunna gå vidare och när fienderna är döda, då har vi klarat banan. Ju fler banor vi tar oss igenom, ju fler spalter får vi för att utöka vår attack och försvarsstyrka. 

Mellan varje bana får vi minst en “globb” som är en typ av valuta vi kan använda för att köpa uppgraderingar mellan banor. Vi har tre stycken slumpmässiga val av tillgängliga uppgraderingar varje gång. Detta är den viktigaste delen av spelet, för där behöver vi faktiskt tänka på vilken position vilka de olika uppgraderingarna sitter på och hur de balanserar ut varandra. Vi kan alltid byta position på allting mellan rundor eller sälja uppgraderingar för att få extra globbs och byta ut det vi har. När allt är valt så trycker vi på start och då är det bara att luta sig tillbaka och se sin blobb slåss och försvara sig mot alla kommande fiender.

Blobben rör sig automatiskt och vi har ingen input på hur, var och när den attackerar. Det enda vi kan (och är väldigt viktigt att göra) är att dra musen över guldmynt som döda fiender tappar. Dessa används för att köpa fler blobbs som har olika färdigheter eller låsa upp möjligheten att göra fler uppgraderingar tillgängliga. Vi kan även använda våra guldmynt för att få nya val av uppgraderingar om de första tre som presenteras inte skulle vara något vi behöver. Men ju fler gånger vi begär nya val, desto mer guldmynt kostar det. Lite som en enarmad bandit. Det gäller att tänka strategiskt för att faktiskt komma någonvart. 

Kolla så ballt det ser ut med alla cirklar!!!

Dopaminkickar = Roligt

Jag skulle definitivt inte säga att det är ett kasinospel, men det som gör AutoBlobber roligt är de korta och snabba dopaminkickarna vi får av att se alla siffror som indikerar skadan vi gör och tillfredsställelsen när den sista fienden dör. Varje bana går så snabbt och i början varar banorna ofta inte längre än 15-30 sekunder. Ovanpå faktumet att man förlorar sin progression om vi börjar om eller dör så ligger känslan “jaa men vi kör en gång till. Denna gången klarar jag det” väldigt nära till hands. Det är tur att det inte är riktiga pengar som ligger på spel, för då hade jag varit illa ute. 

Det går relativt snabbt att låsa upp alla olika blobbs och uppgraderingar, det finns så pass många olika kombinationer att testa vilket gör att varje försök fortfarande känns nytt och annorlunda. Några exempel på förmågor är till exempel gula kanoner som skjuter projektiler, gigantiska knutna nävar som boxar närmsta fiender, eller isbollar som cirkulerar vår blobb samtidigt som de fryser och skadar fiender – En av mina favoriter då det skapar ett snyggt mönster på skärmen med flera cirklar. Utöver förmågorna vi använder för att attackera eller försvara är de flesta uppgraderingarna inom sfären av vad man kan förvänta sig med ett av dessa spel. Det är oftast att vi får mer liv, ökade hastighet, gör mer skada, får mer pengar från fiender, att det är billigare att byta förmågor eller liknande. Mina favoritkombinationer utgår främst ifrån att ha en “tank build” som också gör väldigt mycket skada. Detta innebär att mitt försvar utgår ifrån att jag kan ta väldigt mycket skada utan att dö och när jag väl attackerar slår jag riktigt hårt. Det kanske inte är det mest effektiva sättet att komma så långt det bara går, men det kittlas skönt i hjärnan när jag ser höga siffror på skärmen.

Farlig boss!

Under spelets gång får vi möta några bossar och mini-bossar. De skiljer sig inte så mycket från resten av fienderna utöver att de är större, har en unik design och tar mer skada. Dock är det värt att tänka på att vissa förmågor antingen är mindre effektiva mot bossar eller att de är rakt av immuna mot visa saker. Det är tillfredsställande att besegra bossarna, men de sticker inte ut något värst (utöver sista bossen). Det hade varit roligt med lite fler bossar och något mer variation i strategierna vi behöver använda oss av för att besegra dem. 

Trots att AutoBlobber är ett spel som kräver minimal input är det trots allt sjukt svårt. Detta gör belöningen sjukt tillfredsställande när du äntligen lyckas ta dig förbi banan där vi dött flera gånger. Den passiva formen av spelande gör också AutoBlobber perfekt att spela för att fördriva lite tid om du inte orkar engagera dig i något mentalt utmanande och bara vill stänga av hjärnan, titta på siffror som blir högre och kanske till och med ha någon serie igång vid sidan om. Det kanske känns som en mardröm för vissa människor att spela spel och titta på någon serie eller video samtidigt, men är du som jag och tycker det är trevligt med lite “McDonalds för hjärnan” som jag kallar sådant med lite obetydlig input – då är Autoblobber helt rätt.

Musik och buggar

Musiken i spelet är fantastiskt bra och passar den pixelerade retrostilen perfekt! Det påminner mig om musiken från det gamla Street Fighter 2 eller något retro äventyrsspel på SNES. Jag hade önskat att det var något mer variation i stilen på musiken. Även om det finns ett antal olika låtar, låter de rätt snarlikt till varandra och efter ett tag kan det bli lite tröttsamt. Både ljudeffekterna och de visuella effekterna är riktigt bra och känns tidlösa. 

Ibland kunde jag stöta på några buggar, men inte någonting som påverkade spelupplevelsen i sin helhet. Viss UI kunde ibland hamna utanför skärmen, så jag ibland kunde jag inte läsa all text. Ibland fastnade textrutor som blockerade delar av skärmen, så jag fick starta om spelet för att få bort det. Trots att det var något irriterande hände det så pass sällan att jag snabbt glömde bort det. 

Slutsats

AutoBlobber är rakt på sak och väldigt lätt att förstå. Trots spelets enkla natur finns det verkligen massvis med olika strategier att utforska och potential till massa speltimmar. Med den häftiga musiken och charmiga grafiska stilen känns inte de få buggarna jag stötte på som ett problem. Även om jag saknar lite kreativitet bland bossarna skulle jag säga att det inte är där spelets huvudsakliga säljpunkt ligger, så det är ingen större fara. Tillsammans med det låga priset skulle jag rekommendera AutoBlobber  till vem som helst som söker något lätt och charmigt tidsfördriv. 

Testdator: AMD Ryzen 7 5800X3D, 32 GB, NVIDIA GeForce RTX 4070 (12 GB)