Agatha Christie: Death on the Nile

You tell your lies and you think nobody knows. But there are two people who know. Yes—two people. One is le bon Dieu—and the other is Hercule Poirot.

För lite drygt två år sedan, oktober 2023, släpptes det första av Agatha Christies pusseläventyr av Microïds; Murder on the Orient Express. Mottagandet var ljummet hos kritiker, men fansen gillade det desto mer vilket innebar att Hercule Poirot skulle få ta sig an ännu ett mysterium, men denna gången på den dödliga floden Nilen! Cue music.

Lite bakgrundshistoria först kanske? Ni känner till mig vid det här laget och ingen recension är komplett utan lite bakgrund. (Ni behöver inte gå tillbaka och läsa de andra. Jag lovar att alla har en bakgrundshistoria). Agatha Christie föddes 1890 i Torquay, Storbritannien och blev en av modern tids allra största deckarförfattare. Hercule Poirot befann sig i centrum i otaliga noveller, böcker, pjäser och var med det Agatha Christies största framgång, tätt följd av Miss Marple. Men eftersom Miss Marple inte var med i detta spelet, fokuserar vi lite lätt på Hercule!

Medan boken utspelar sig på 1930-talet tar sig spelet lite friheter med ett tidshopp till 1970-talets Egypten. En hel del moderniseringar blandat med klassiska teman, särskilt inom musiken, gör att det är lätt för mig att ta till mig spelet. Jag börjar på Chez ma Tante! Discoklubben som ägs av Hercule Poirots goda vän, Monsieur Blondin. Mitt i all discodans som utförs av discomänniskor, avbryter en fin herre den eminenta DJ som spelar discomusik. Ett litet fint och nästan tårframkallande tal senare, märker han att den ringen som han presenterade till sin flickvän – är stulen. Men misströsta inte, Hercule Poirot, världens bästa detektiv med världens bästa mustasch, är här och tänker minsann lösa fallet. Det är här som spelet tar sin början. På en glittrande discobar, långt ifrån 1930-talets rökiga jazzklubbar.

Hercule Poirot i egen hög person.

Ditt jobb som detektiv är således att gå runt och förhöra alla inblandade. Den rånade pojkvännen, hans flickvän, hennes bästa kompis, bartendern och så vidare. Alla som möjligtvis hade kunnat ha ett finger med i smeten, blir förhörda av Hercule. Du måste också gå runt och leta efter ledtrådar för att kunna bekräfta eller dementera människors påståenden. Vissa ljuger, andra talar sanning och det är upp till din genialiska hjärna att luska ut vem som är vem. Till din hjälp har du ett galleri över de personer som du har träffat. Här kan du lägga in deras namn, yrke, relation och en hemlighet. Detta kräver alltså att du lyssnar ordentligt under förhören. Som tur är har du tillgång till all dialog bara ett knapptryck bort.

Allt medan du får fram fler ledtrådar, börjar också din interaktiva mindmap att fyllas på. När du får information från någon som du har pratat med, dyker det upp i din mindmap. När du har fått tillräckligt många ledtrådar kring ett ämne, kan du dra en slutsats. Då får du upp tre alternativ som du kan välja mellan, och ett av dem länkar ihop påståendena på skärmen. När alla slutsatser har dragits kan du lösa fallet. Nu får du upp en tidslinje, och det är upp till dig att sätta saker och personer i rätt ordning. Nu kanske du undrar vad detta har med en kryssning på Nilen att göra, men du förstår att den som blev rånad på nattklubben är densamma som blir mördad på fartyget lite senare (no spoilers). Det är ett enkelt sätt att väva ihop personer och historia i en liten prolog där du får bekanta dig med spelelementen.

Spelet alternerar sedan mellan den karismatiske belgaren och en ny bekantskap, Jane Royce. Du spelar dem i vartannat kapitel och hur, eller om deras vägar korsar är inget jag vill avslöja. Jag vill dock påpeka att trots att kopplingen mellan dessa två är lite av ett skohornsförsök att få in en karaktär till, trots detta tycker jag om Jane. Det är lite mer fart i henne som person vilket reflekteras i hur hon tar sig an sin del av pusslet. Det märks inte minst i den obligatoriska “springa-knappen” som alla spel har. Medan Jane sätter fart på klackarna och löper på för att komma till nästa ledtråd, spankulerar monsieur Poirot aningen fortare, men han hade absolut inte vunnit några OS-guld i gång.

När du har satt ihop alla ledtrådar.

Efter prologen sätter historien fart lite mer och microïds slänger in lite fler pussel. Det är allt från att laga en jukebox och att dyrka upp lås, till att få ner värmen på din ångbåt för att den inte ska explodera. Jag tycker om pusselutmaningarna och deras ibland simpla lösningar får mig att känna mig smart. Medan största delen av Hercule Poirots spelsekvenser utspelar sig på en fantastiskt fin ångbåt vid namn SS Karnak, spelar du som Jane Royce i skitiga bakgränder och hos alldeles för rika tanter på rivieran. Det är bra fördelning både av fart men också av scenerna vilket gör att jag inte hinner att bli trött på någon av dem. SS Karnak är också skådespelsplatsen för boken, och spelets, huvudsakliga titel. En av personerna i det muntra gänget utsätts för ett flertal mordförsök och tillslut hittas hon död. Hercule Poirot måste hitta en lösning på mordet innan mördaren hinner undan. Detta är dock ett spel som gör det omöjligt för dig att misslyckas. Skulle du mot förmodan gissa fel eller inte hinna ikapp någon på utsatt tid, startar det helt enkelt om vid senaste autospar. Det blir aldrig så illa som game over.

Det finns tre olika svårighetsgrader: story, balanced och Herculean. Det enda som skiljer dessa tre åt är hur mycket ledtrådar du får. I Story-mode får du allting nästan serverat till dig. Den berättar var du ska gå och vem som har informationen. I balanced får du se din mindmap och vad du har hittat för ledtrådar, medan Herculean kräver att du är en riktig världsdetektiv. Jag testade alla tre och helt ärligt är det inte jättemycket svårare på Herculean än på Story. Det är ett enkelt spel och svårighetsgraderna gör egentligen varken till eller från. Du kommer fram till dina svar oavsett och det enda som påverkas är din infoskärm efter varje kapitel och hur många gånger du har misslyckats eller gissat fel. Det kan jag leva med.

Styrningen är okej och inte mycket mer. Jag får exakt vad jag förväntar mig och det är absolut inget som uppfinner hjulet. Jag styr min karaktär och kollar runt med mina två tumspakar och sen trycker jag på X när jag ska titta på något. Det är inte mycket mer än så faktiskt. När det gäller grafiken är det någon slags blandning av serietidning och ett dåligt försök till cellshading tycker jag. Jag spelade igenom spelet men lyckades aldrig riktigt bestämma mig för om det var snyggt eller inte. Om jag ska vara helt sanningsenlig vet jag fortfarande inte vad jag tycker. En av de största problemen jag har är nog att det känns så utdaterat. Detta kanske hade varit helt enastående på PS3, men inte i vår nuvarande generation tyvärr. Däremot är musiken ett stort plus. När vi väl har lyckats ta oss från discoklubben, kantas våra öron med lugn jazzmusik och lite bluesig hissmusik. Varje scen har en subtil variation på samma tema och eftersom jag gillar jazz, är detta något som absolut höjde spelet en nivå.

Inget slår en bra mustach!

Det som drar ner spelet en nivå direkt dock, är de påtvingade stackarna som gör röstskådespelet. Det är krystat och tillgjort och känns alldeles för mycket teater över det hela. Och misstolka mig inte, jag ÄLSKAR teater, men bara på en teater. Med det menar jag att det är svårt att överföra teatraliska dialoger till andra medium. I spel funkar det inte ifall det ska låta trovärdigt. Det blir istället styltat och stelt tycker jag. Förutom detta är det lite småskavanker här och där med ljud som klipper bort samtidigt som karaktären i spelet fortfarande pratar, vid ett par tillfällen när jag har haft ett stort stycke informationsutbyte med en karaktär, frågar jag ändå en minut senare vem som har dött, tappat sina nycklar eller liknande. Trots att jag fick all den informationen bara i scenen innan.

Trots sina fel och brister lyckas historien behålla mig tillräckligt för att spela mer och jag tänker att det är väl en eloge till den riktiga hjältinnan här, Agatha Christie. Tillslut tycker jag att Death on the Nile är ett okej spel. Det har sina brister men väger upp det med en bra story och roliga pussel. Hade det kostat en hundring mindre hade jag nog sagt att det är klart värt att prova. För nästan 500 kronor är jag lite mer kluven. Men visst, spelet låter dig klappa nästan alla djuren.

När det gäller omspelningsvärde finns det kanske inget direkt förutom att kanske spela igenom på en högre svårighetsgrad och att samla ihop alla collectibles, de sakerna du kan samla på. Det finns två olika i spelet: Hercule Poirots gyllene mustascher och guldiga vinylskivor. Om det är så att du inte vet vad en vinylskiva är, det är typ som en stavmixer.

Fråga dina föräldrar, de vet!