Invincible VS

Invincible VS bjuder på en våldsam, snabb men ändå lättillgänglig resa in i den postmoderna superhjältens era. Lyckas vi möta motståndet i genren, eller faller Invincible VS på målsnöret? Häng med så benar vi ut det!

Det är min uppfattning att vi efter millennieskiftet gled in i en identitetskris gällande superhjältekultur. Superhjälteserier har genom 1900-talet blivit en central pelare inom amerikansk nördkultur. Hollywood har vuxit fram parallellt med dessa tecknade sagor om moderna gudar, tyranner och vanliga människor. Men runt början av år 2000 så kändes det lite som att de flesta historier redan berättats. Hur skulle serieromanen och serietidningen kännas relevant i ett kulturklimat som vuxit upp och gått vidare till mer avancerade narrativ? Utvecklingen ledde till att författare började skriva en mer post-modern tolkning av den klassiska superhjälten. Plågad, jagad av etiska dilemman, med frågor om vad som faktiskt definierar ondska och moral. Samtidigt som de mer klassiska berättelserna klev in i Hollywoods värme skrevs även mer ironiska serieromaner som Kick-Ass (2008) och The Boys (2006), som vred och vände på klassiska troper.

Så även Invincible, först publicerad år 2003, anpassad för TV år 2021 i en tecknad serie. Och det är den versionen som här anpassats till ett spel i fighting-genren, Invincible VS. spelet följer unge Mark Grayson, sonen till en utomjordisk superhjälte som ses som Jordens stora hjälte. Marks pappa, Nolan, går under superhjältenamnet Omni-Man, och han ser upp till sin far. Men en vacker dag avslöjar Omni-Man sina sanna färger då han massakrerar sitt egna lag och otaliga civilister, eftersom han egentligen är en dubbelagent för en ond utomjordisk planetregim. När Mark ser detta vänder han ryggen åt sin far och väljer att bekämpa honom, och att skydda planeten tillsammans med sina gelikar. Dessa innefattar hans flickvän Atom Eve (flygande tjej som skjuter rosa energi) och sina vänner Rex Splode (han spränger saker) och Robot (som är en robot).

Och någonstans där börjar ironin bli uppenbar för läsaren. Invincible är uppenbarligen en omkullkastning av den klassiska Superman-mytologin, där den oövervinnerlige hjälten visar sig ha tveksamma moraliska motiv. Namnet Grayson är lånat från Batmans lärling Robin och det finns flera koalitioner som refererar till såväl Teen Titans som Justice League. Och humorn är kolsvart. Det visar sig även i spelet, som är en extremt våldsam och sölig historia med ultravåld och splattereffekter när vi besegrar en motståndare med starka attacker. Språket är ovårdat, och det är inte ovanligt att få en mycket passionerad F-bomb i ansiktet när fienden kallar in en lagkamrat för en snabb attack.

Men nog ordat om exposition, kontext och fula aja-baja-ord! Vad går Invincible VS ut på? Jo, det här är ett fighting-spel där du väljer tre karaktärer från galleriet och möter tre motsvarande hjältar eller skurkar i en kamp på liv och död. Det är en så kallad tag fighter, vilket innebär att du (nästan) när som helst kan kalla in dina inaktiva karaktärer för en lagattack, eller byta plats helt och hållet. Som avbytare på bänken inom valfri sport. Ditt mål är att besegra motståndarlaget innan tiden tickar ut. Om tiden mot förmodan skulle ticka ut avslutas matchen med en sudden death, där din livmätare sakta rinner iväg för båda spelare. Tempot är snabbt, och spelet har en väldigt enkel kombo-struktur, där du enkelt kan göra en automatisk kombinationsattack genom att bara trycka på fyrkant tills det tar stopp. Även om jag personligen som gammal räv har svårt för auto-kombos i moderna fighting-spel,  förstår jag varför utvecklarna valt att inkludera detta här. Det är givetvis för att sänka ribban och bjuda in så många som möjligt och att göra det så begripligt som möjligt – utan att spendera timmar i träningsläget. Om du kan göra det enkelt för dig – gör det enkelt för dig. Som farsan brukar säga.

Och det är verkligen nybörjarvänligt! Spelet bjuder på en funktionell tutorial som lär dig grunderna, och det krävs inte mycket för att lära sig långa kombos med hjälp av avbytarsystemet. För den som inte spelat så mycket fighting-spel är det svårt att beskriva den glada euforin som uppstår när du vunnit en jämn match mot en annan människa – efter att ha applicerat lärdomarna du fått från träningsläget och din erfarenhet. Jag rekommenderar varmt att du som spelare testar att gå ut online för att möta någon på just din nivå. Det är ren och skär spelglädje.

Några ord om flerspelarlägena – utöver klassisk, lokalt samkväm där du kan möta din kompis i soffan kan du gå ut på nätet för få dina…sparkar (förlåt). Du kan välja mellan Casual, där statistik inte sparas och du inte rör dig upp eller ner i status, och Ranked, där du möter motstånd matchad mot just dig. Här kan du räkna med en större utmaning, mer allvar i striden och en resa upp i rankerna allteftersom dina skickligheter utvecklas och du blir mer kreativ i skapandet av kombinationssträngar och anfallsstrategier. Utbudet av flerspelarlägen motsvarar vad du kan vänta dig i ett modernt fighting-spel, och det fungerar ganska bra. Nätkoden är inte perfekt. Trots att det framtagits med modern rollback-teknologi så är 10 % av mina matcher lite laggiga. Men för det mesta fungerar det alldeles utmärkt.

Spelets grafik består av cel shading, en teknik för att ta fram en handmålad, tecknad stil som motsvarar ungefär vad du kan se i såväl TV-serien som serietidningen det här spelet är baserat på. Det ser ganska bra ut. Det märks att utvecklarna tidigare arbetat med den fantastiska Killer Instinct-rebooten från 2013. Blodet och lemlästandet är väldigt söligt, men mycket mindre realistiskt än vad Mortal Kombat bjuder på. Om Mortal Kombat gör dig illamående med sitt våld så borde det här gå ner lite lättare. Jag tror det hjälper att det är lite mer överdrivet. Själva karaktärsgalleriet är jag inte riktigt lika kär i. Spelets hjältar och skurkar har ett mer generiskt utseende än vad många andra spel i genren har. Men det är inte spelutvecklarnas fel – samtliga karaktärer, förutom en, ses i dess ursprungsmaterial. Som tur är så har de flesta karaktärer färgstarka personligheter och en och annan odödlig replik (“eat shit, Mark’s dad!!”).

Bland röstskådespelarna hör vi bland annat JK Simmons som Omni-Man och Gillian Jacobs som Atom Eve. Jag vill särskilt lyfta Aleks Le, känd som Luke från Street Fighter 6, som gör rösten till spelets huvudkaraktär Mark Grayson. Hans tolkning av superhjälten Invincible är stark och plågad, och extremt lik Steven Yeuns originalröst till karaktären. Jag har extremt svårt att skilja dem åt, och han agerar häcken av sig i känslosamma scener. Guldstjärna!

Rent generellt har spelet en starkare ljudbild än vad jag förväntade mig. Musiken består av intensiv elektronisk klubbmusik, trance och hiphop som var mycket bättre än vad jag var beredd på. Musiken är skriven och inspelad av Los Angeles-kollektivet The Glitch Mob, och det är skitigt och industriellt på ett sätt som vi ibland kan höra i Tekken-spelen. Det var en positiv överraskning. Den starka ljudbilden höjer stämningen i mer intensiva matcher, särskilt när du slåss på månen (japp) framför dess kratrar och stjärnklara vy.

Vi måste prata om story-läget. Spelets historieberättande består av en originalberättelse som inte hänger ihop med spelets överhängande story. Spelet börjar med en konfrontation mellan Mark och hans far Omni-Man. Efter en stunds total förvirring blir det uppenbart för Mark och oss som spelare att någon form av hjärntvätt pågår under striden, och det visar sig att spelets hela galleri kidnappats för att dräneras på energi av utomjordingar medan de är fast i eviga strider mot varandra. Tillsammans vaknar de till för att hitta en väg ut. Och det är ganska magert. Berättandet består enbart av en lång serie konfrontationer mellan diverse karaktärer, och det finns absolut inget annat att göra förutom att ta dig genom dessa strider. Inga karaktärsval, inget byggande av statusparametrar och inga alternativa slut. Och allt tog slut på 90 minuter. Det är under all kritik. Men det är också väldigt sällan fighting-spel lyckas erbjuda en tilltalande och rolig berättelse. Det här påminner om story-läget i Mortal Kombat 1, och din njutning hänger mycket på hur bekant du är med universumet av Invincible. För mig som är oinsatt fick jag inte ut mycket av det. Berättelsen slutar även lite kaxigt med en cliffhanger, utan att knyta ihop alla trådar och med löftet om en större fortsättning.

Det finns även tillgång till ett mer klassiskt arkadläge, där du möter en flera datorstyrda spelare i en serie med allt svårare strider. Här belönas du med ett unikt slut för varje karaktär, som består av 15 sekunders monolog med lite bilder. Föga imponerande. Men, i spelets försvar, det är inte därför någon väljer den här genren. Du kommer få ut betydligt mycket mer glädje av spelet om du tar striden online mot någon som är ungefär lika bra som dig. Den som köper det här spelet med förhoppningen om att ha en uppsjö av aktiviteter att spela ensam kommer bli besviken. Jag hade velat ha lite mer kött på benen. Det kan exempelvis nämnas att Street Fighter 6 har en hel separat öppen värld-sektion av spelet, där du kan utforska hela städer och hamna i slagsmål, samtidigt som du bygger upp din styrka. Det här är fjärran från Invincible VS, dessvärre.

Sammanfattningsvis kan jag varmt rekommendera Invincible VS till dig som tycker om serien och/eller är nyfiken på ett fighting-spel med en lägre inkörsport än vad många andra spel i genren kan erbjuda. Det finns många andra spel som jag blir påmind om när jag kör det här. Spel som Marvel Vs. Capcom-serien, Mortal Kombat 1 eller det nyligen släppta 2XKO, en avstickare på League of Legends. Men Invincible VS står ändå på egna ben med sitt fokus på chockerande visuella effekter och ett lättlärt spelsystem. Jag har väldigt roligt med det, och jag ser fram emot vilka nya spelbara karaktärer som lär dimpa ner här under spelets första säsong. Det var en upplevelse som gav mig mer än vad jag väntade mig, och det gläder mig att licensierade fighting-spel kan vara så inspirerade som det här spelet visade sig vara. Jag rekommenderar det.