Demonschool

Jag går rakt på sak nu; Demonschool är ett kompetent taktiskt, “turbaserat” spel, men det är för långt för sitt eget bästa. Demonschool har effekten av att varje gång det är på väg att ta slut men fortsätter känner jag bara: “… helvete.”

Hade den yngre versionen av mig testat det här spelet hade jag helt klart gett upp innan första veckan i spelet ens var över. Nu är jag äldre, har mer tålamod och är mer mogen för denna typ av spel… trodde jag.

Premissen för Demonschool är enkel, du spelar som Faye, en tjej som kommit till en ö vid namnet Hemsk för att gå på skola där. Hon är en demonjägare, och tillsammans med vänner utkämpar de strider mot de olika demonerna som invaderar ön. Ditt mål är då att ta reda på varför detta sker och du har tio “in-game” veckor på dig.

Spelets största fallgrop är dess längd, det var flera gånger jag upplevde att spelet var på väg att ta slut innan något nytt dök upp som skulle lösas. Eftersom det är tio veckor, uppdelade i dagar och även tider på dygnet (morgon, kväll, natt), kan ni förstå att det blir väldigt mycket strider. Demonschool hade varit mer intressant, om det inte vore för att majoriteten av problemen löses genom att slåss. Mycket från storyn till sidouppdragen blir lösta genom strider. Visst, det finns några sidouppdrag som enbart fokuserar på interaktionen mellan de spelbara karaktärerna eller invånarna, men de är få i förhållande till mängden strider som finns.

Sidouppdragen är en blandad kompott. Några av dem fokuserar på att förbättra relationen med de andra i gänget; såsom matlagning och karaoke. Medan fiske finns bara för att, det fyller inget egentligt syfte – men jag är tacksam över det då det ger mig en paus från allt stridande. Några sidouppdrag handlar om att lära känna några invånare på ön, vilket gav platsen ett välbehövligt djup.

Steve 👍

Eftersom spelet har så galet mycket fokus på striderna är det dags att lägga lite krut på det. Varje strid utspelar sig på ett mellanplan mellan jorden och helvetet – målet är att stänga portalen. För att stänga portalen behöver du döda ett visst antal fiender, mängden kan variera mellan striderna, när kvoten är uppnådd kan du ta dig till demonernas sida för att stänga portalen.

Demonschools strider är oerhört förlåtande; under planeringsfasen har du gott om tid på dig att planera; välj vilka fyra du vill ha på fältet, gör dina drag (gå, attackera, sidosteg). Så länge du är i planeringsfasen kan du även ångra ett drag och göra om. När du är nöjd startar du actionfasen, varpå striden spelas upp för dig. När den är slut är det åter till planeringsfasen igen, och så vidare. Om striden går dåligt kan du alltid bara starta om den. Spelaren bedöms även på sina prestationer under striden; A, B, C och game over. Avdrag görs om en karaktär dör i striden eller om portalen inte stängs inom ett visst antal omgångar. Game over sker om en specifik demontyp öppnar portalen till jorden, eller om alla karaktärerna dör.

Fastän du har en del karaktärer att välja mellan har det väldigt liten inverkan på striderna, dina karaktärer har alltid 3 liv. Enda sättet att förbättra dem är genom att köpa eller hitta uppgraderingar. Däremot krävs det en del för att låsa upp dem, bara för att du fått tag på en ny uppgradering betyder det inte att den är redo att användas direkt. Den måste studeras av minst två av karaktärerna som kan dröja några “in-game” dagar. På ett sätt innebär det att du behöver fatta ett strategiskt beslut, vilken uppgradering är viktigast att låsa upp? Vilket behöver jag nu och vilken kan vänta?

Det är några uppgraderingar jag låst upp som varit nyttiga; om en karaktär blir förgiftad läker den istället för att ta skada eller läker om de ställer sig på en tom ruta. En karaktär kan ha upp till tre uppgraderingar, jag väljer att låsa upp uppgraderingar för de karaktärerna som passar bäst för de fyra jag använder konstant. Förmågan att läka sig är viktigast om en strid tar för lång tid; det finns inga drycker att använda för att läka under stridens gång. Knute är den enda karaktären som kan läka andra på slagfältet, däremot är han pacifist d.v.s. han slåss inte.

Vinst.

Även om Knute är den enda med läkeförmågor uteblir han från varje strid; jag använder samma fyra karaktärer. Fienderna har, på papper, styrkor och svagheter. Och visst, ibland kanske någon fiende gör 2 i skada istället för 1 – men med rätt taktik spelar det ingen roll. Knute, som jag nämnde innan, blir irrelevant om mina anfallare kan läka sig själva med rätt uppgraderingar. Det är mitt största problem, det känns inte så taktiskt alla gånger, speciellt inte om det går att göra vissa karaktärer helt oväsentliga genom rätt uppgraderingar.

Vill du få högsta betyg i en strid måste du spela aggressivt, att då ha en karaktär som t.ex. Knute eller någon annan som inte kan orsaka större skada försvinner direkt i urvalsprocessen.

Min upplevelse är att det känns som ett spel som inte ska spela i ett sträck under en helg, utan som att det bör spelas under en längre period för att inte tröttna på det. Jag kan inte understryka hur många strider det är, de tar aldrig slut. När jag låste upp fiskespelet spenderade jag över en timme med det enbart för att få en paus från striderna. Jag tror dock att fiskandet är utfyllnad då det inte går att sälja fiskarna, men ibland får du saker till ditt klubbhus (mer om det nedan), det är dock allt.

Det bästa med Demonschool är inte karaktärerna, utan ön Hemsk där allt utspelar sig. Det är en mystisk ö där invånarna verkar glömma alla Hemskheter (ba-dum-tish) som händer där. Men, Faye och hennes vänner har inga problem med att minnas vad som händer. Ön är mystisk, och dess invånare likaså. Det finns en hund att klappa som ger Faye gåvor vid olika tillfällen. Dennis som verkar vara en ny pojke varje gång han dyker upp på skolans tak. En gravsten med ett nytt namn varje vecka, och mycket mer. Dessa är inte uppdrag – men de flaggas på kartan som om de är viktiga. De innehåller inga strider, dessvärre är de segmenten väldigt korta, vissa av dem sker en gång i veckan – utom hunden som återkommer varje dag.

Utöver det finns det ett klubbhus där karaktärerna samlas utanför skoltid, det går att köpa visuella uppgraderingar till den eller ,som jag nämnde innan, fiska upp dem. Ibland får Faye dem via sidouppdragen som finns. Det tråkiga med klubbhuset är att det inte finns något att göra där. Det bara är ett till ställe i spelet där gänget hänger, men om inte storyn kräver det har Faye ingen anledning till att vara där heller.

Det finns en del karaktärer att välja mellan; primärt spelar du som Faye, men under spelets gång tillkommer det fler karaktärer som går med i hennes gäng. Karaktärerna hade kunnat vara bättre; Fayes enda sak är att hon gillar att slåss, varje dialog slutar med att hon ska spöa någon. Nakamura, Fayes första vän, blir kallad goth titt som tätt och nekar till att hon är goth. Destin, stereotypisk “school jockey”, fast snällare – men lika korkad (han är min favorit). Knute, som är pacifist och filmfantast. Mercy som är djurälskare. Ni fattar grejen, de har ytliga egenskaper som gör dem lätta att komma ihåg. Som tur är dialogerna väldigt välskrivna och humoristiska, det var ofta jag drog på mungipan och det hände att jag skrattade vid något tillfälle. En stor eloge till dem som skrev dialogerna, det är inte lätt att få mig att genuint skratta.

Det finns det en interaktion mellan Faye och Destin som jag älskade; han drack mjölk som han tyckte smakade lite surt, han ber Faye då smaka – hon reagerar på att den dels smakar och luktar surt men att den också är klumpig. Varpå Destin svarar något i stil med: “Men mjölk ska vara klumpig.”

Mums, klumpig mjölk.

Jag nämnde även innan förmågan att förstärka Fayes relationer till sina vänner, dessvärre är det ytterligare en grej som inte verkar ha någon som helst påverkan på spelet. Utan det är en till sak som bara finns med.

Nog om striderna nu. Rent stilistiskt har spelet en snygg kombination av pixelerade karaktärer mot en 3D bakgrund som påminner om spel från PS1-eran. Striderna ser helt okej ut – vilket de behöver göra med tanke på att det känns som att slåss är det enda som görs. Det är en stil som gör sig bäst på en mindre skärm, såsom till en Nintendo Switch. Jag körde på tv:n vid något tillfälle och kände fort att den lilla skärmen var betydligt bättre, det såg liksom inte riktigt rätt ut på en större skärm. Jag vill ge riktiga pluspoäng för designen på bossarna, trots att de är renderade i 3D funkade det bra i spelets omgivning. Plus att de såg riktig häftiga ut!

Demonschool påminner mig lite grann om en ökänd bana från Halo Combat Evolved. För er som aldrig spelat det: uppdraget “The Library” känns som att det aldrig tar slut, det är samma förvirrande korridorer om och om igen, samma fiender runt varje hörn. Jag läste en intervju för något år sedan där en av utvecklarna på Bungie berättade att de hade svårt att begränsa sig själva – detta gjorde att banan blev onödigt lång samtidigt som de inte hade tid att lägga till grejer. Demonschool känns som “The Library”, stundtals kul, men för det mesta blir det segt och repetitivt. Jag misstänker att Necrosoft Games har samma problem – de kunde inte begränsa sig själva och ville bara göra mer och mer men glömde att utveckla gameplay i spelet.

Summerat; om du verkligen älskar taktisk “turbaserade-strider” och vill inget annat än att göra det om och om igen i väldigt många timmar är det här spelet för dig. Dessvärre känns Demonschool som att det vill så mycket, men gör inget med det som finns i dess värld. Du kan bygga relationer, du kan fiska, du kan ge ditt klubbhus en visuell uppgradering, men det finns inget incitament till att göra det eftersom det inte spelar någon roll i slutändan.