Double Dragon Revive

En klassisk beat em’ up-serie har fått nytt liv i Double Dragon: Revive. Det är dags att ta fram hårdhandskarna och besegra skuggkrigarna en gång för alla!

Tillbaka till den gamla skolan

Double Dragon är en spelserie som började på arkadmaskinerna 1987 och som sedan kom till NES 1988. I serien följer vi bröderna Jimmy och Billy Lee när de slåss mot olika gäng och motståndare.

I Double Dragon Revive utspelar sig handlingen femton år efter ett kärnvapenkrig, i en kuststad som styrs av gänget Shadow Warriors. Samhället är splittrat mellan rika och fattiga, och människor börjar försvinna mystiskt i slummen. Mitt i detta lever Billy och Jimmy tillsammans med sin vän Marian, som tränar i familjens dojo. En dag blir Marian kidnappad av Shadow Warriors, bröderna måste nu hitta henne och sätta stopp för gänget. Berättelsen är väldigt okomplicerad. Det händer egentligen inte mycket under spelets gång och det är tydligt att spelets fokus ligger på spelmekanik, vilket i sig inte är ett bekymmer. Berättelsen är där för att lägga grunden till de banor vi tar oss igenom.

Spelet erbjuder två huvudsakliga spellägen, Story och Extra. I Story-läget tar vi oss igenom åtta banor med varierande längd. Du kan välja mellan tre olika svårighetsgrader, Easy, Normal och Hard, vilket gör spelet tillgängligt för både veteraner och nykomlingar. Dock tar det inte alls lång tid att klara spelet och jag såg eftertexterna rulla över skärmen efter bara tre timmar.

Vissa banor har mer fokus på strider, medan andra även inkluderar plattformselement. Dock kände jag att de sistnämnda inte fungerade särskilt bra då plattformandet kändes styltigt och oprecist. Mycket beror på spelets perspektiv, som är sidskrollande med 3D-djup. Det gör det svårt att ge perspektiv på var karaktären är. Du kan både röra dig bakåt och framåt och uppåt och nedåt i tre dimensioner, vilket kan bli lite förvirrande. Jag kan även nämna att 3D-djupet är nytt för serien. Historiskt har dessa spel varit sprite-baserade och helt i 2D.

Beat em’ up med 3D-twist!

Det spelet gör bäst är helt klart sin stridsmekanik. Mycket är igenkännbart för fans av genren, trots att spelet är 3D-baserat. Du kan spela som fyra olika karaktärer, Billy, Jimmy, Marian och Ranzou. Alla karaktärer har tillgång till grundattacker, som kan kedjas in i kombos, kast/grepp och specialattacker – dessa kan triggas mot en fiende om du har tillräckligt med specialmätare. Det som skiljer karaktärerna åt är hur de känns att spela. Billy är balanserad och har enkla kombos, Jimmy är långsam, men stark, Marian är snabbare och har tillgång till avståndsvapen och Ranzou är snabb och kan kedja attacker, dock gör varje attack med honom liten skada. Om du spelar kooperativt kan valet av karaktär vara viktigt för att väga upp din medspelares styrkor och svagheter.

Utöver karaktärerna kan du även använda dina omgivningar mot fienderna. Bland annat kan du plocka upp vapen ett från golvet eller kasta de olika objekt du hittar längs banorna. För det mesta tycker jag att striderna fungerar bra. Utöver det bökiga plattformandet kändes kontrollen responsiv och smidig. Dock blev det lite bökigt att spela själv när det var flera fiender samtidigt. Detsamma gällde för bossar. Bossarna har ofta runt fem livsmätare att ta ner, samtidigt som du ofta möter flera ”vanliga” fiender parallellt. Jag kände ofta att dessa tog längre tid än vad de behövde göra.

Förutom Story-läget har vi även Extra-läget, där vi kan ta oss an olika utmaningar, som att skydda ett objekt mot fiender eller att döda ett antal fiender innan tiden rinner ut. Dessa banor finns i fem olika svårighetsgrader och kan bli riktigt kluriga. Det här läget är mest för dig som kräver mer utmaning efter att ha klarat berättelsen.

Karaktärerna vi kan spela som!

Hallå, är någon där?

Värt att nämna är att båda spelen kan spelas både lokalt och online. I online-läget kan du skapa rum eller hitta spelare via Quickplay. Dock märkte jag snabbt att det inte finns en stor spelarbas i spelet då jag behövde vänta länge på en matchning. Dessutom buggade spelet en gång när jag hittade en medspelare och det gick inte att starta. Därför rekommenderar jag att spela lokalt med någon istället om du vill spela kooperativt. Om du spelar själv är du helt solo, det vill säga att det inte finns någon CPU eller likande som hoppar in för att hjälpa dig. Jag tyckte dock inte det var ett problem förutom i sista fighten som kändes omständig att ta sig an på egen hand.

Nu har vi kommit till Double Dragon Revives verkliga akilleshäl, nämligen spelets presentation. 3D-modellerna ser ut lite som en billig kopia av Street Fighter 6, fast med sämre detaljrikedom. Mest tydligt är det i en del mellansekvenser där modellerna ser billiga och plastiga ut. Dessutom är jag skeptisk till spelets andra mellansekvenser, där karaktärerna pratar till en stillbild utan några animationer alls. Röstskådespeleriet är något cringe-artat på både engelska och japanska, men det passar spelets okomplicerade ton. Musiken i spelet är dock duglig. Det låter precis som du tänker dig att det ska göra i sådana här spel. Mycket elgitarr och trummor. Jag tycker det passar genren och det passar även bra här.

Sammanfattningsvis är inte Double Dragon Revive det spel jag i första hand skulle rekommendera om någon vill ha något nytt Beat em’ up att spela. Det är innehållsfattigt och har inte mycket omspelningsvärde utöver att få bättre rank på banorna. Om du redan är ett stort fan av serien och har någon att spela med kan det dock vara värt att ta en närmre titt.