Blood of Mehran

Det är något med mellanöstern och spel som bara fungerar så otroligt bra. Prince of Persia, Uncharted 3, Assassin’s Creed – listan kan göras lång. När någon då placerar en hack-and-slash i mellanöstern i mina händer, kan du räkna med att jag blir intresserad. Och det blev jag av Blood of Mehran. Frågan är bara: höll det hela vägen?

Introduktion

Om du har sett John Wick-filmerna känns nog berättelsen igen. Mehran är en krigare som lämnat stridernas tid bakom sig och försökt leva ett lugnare liv. Men när en närstående mördas slits han tillbaka in i en värld av blod och hämnd, ämnad att mörda en (väldigt ful) onding som tog allt han någonsin älskat. Svärdet dras ännu en gång och hundratals fiender faller för hans klinga. Det är en berättelse som fungerar som drivkraft för spelet, men inte mycket mer än så. Jag kan inte säga att jag engagerades särskilt – karaktärerna du stöter på är ointressanta, miljöerna du besöker får ingen riktig förklaring och storyn känns mest som en ursäkt för att fortsätta slåss. Den är varken usel eller fantastisk, utan snarare funktionell. Den finns där, men är svår att bry sig om på riktigt. Typ som i John Wick! 

Och ja – det här är ju självklart en hack-and-slash. Spelet bygger på samma cykel från början till slut: du kliver in i ett rum eller yta, fienderna stormar mot dig, du rensar allt som rör sig och går vidare till nästa. Repetera det här ett hundratal gånger, sen har du klarat av spelet. Det kan låta monotont, och till viss del är det, men här är det miljöerna som hjälper till att ge variation. Ena stunden slåss du i underjordiska grottor, nästa i stadens trånga gränder eller på en slottsgård. Det är alltid färgstarkt, atmosfäriskt (särskilt med musiken!) och en visuell fröjd. Aldrig heller blir det riktigt tröttsamt… åtminstone med miljöerna! Striderna i sig dock… det kommer jag in på nu.

Vår hjälte: Mehran!

Så hur är själva striderna då?

Låt oss börja med det positiva. Här bjuder Blood of Mehran på några genuint imponerande detaljer. Framför allt “finisher”-animationerna som är brutala, varierade och väldigt tillfredsställande. Precis när jag trodde jag hade sett alla kom en ny – och de lyckas hålla intresset vid liv längre än väntat. Blodet flödar dessutom i rikliga mängder, och det uppskattas. Hack-and-slash utan blod blir lätt tandlöst, men här tvekar utvecklarna inte att gå all in. 

Men samtidigt finns ett problem: resten av animationerna är betydligt trögare. Striderna saknar det där flytet som gör att vi verkligen fastnar. Det är lite som att spela Dark Souls eller The Witcher, fast låst på 30 FPS – segt, hackigt och utan den mjuka övergången mellan rörelser som gör att du känner dig helt inne i striden. Det är synd, för i ett indiespel är just stridskänslan det som kan lyfta hela upplevelsen, antingen genom att vara riktigt bra utförd eller genom någon slags unikhet. Här blir den varken eller: bara okej, men aldrig riktigt fängslande.

Grunderna finns på plats: blockeringar, undanrullningar, sidosteg och kombos. Men utförandet är stelt. Mehran hoppar mellan animationer istället för att flyta igenom dem, vilket gör att hela stridssystemet känns ryckigt. Att dodge-knappen är samma knapp som springknappen gör rörelserna också hackiga per automatik, eftersom Mehran småhoppar innan han börjar springa. Ingen stor grej, men bara något som inledningsvis fick mig att känna: ”oj, detta känns inte helt genomtänkt”. Kombos är dessutom svåra att använda på ett meningsfullt sätt, både för att fienderna ofta attackerar i stora grupper och för att uppgraderingar längs vägen inte tillför särskilt mycket intressant. Jag uppskattar dock hur spelet genomfört livpåfyllning: när du dödar fiender fyller du upp en slags ”mana” som ger dig möjlligheten att få mer liv när du trycker ”Q”. Har du ingen mana – då måste du vara riktigt försiktig med att ta skada, det räcker med bara några slag för att dö!

Och då återkommer jag just till det jag nämnde tidigare: fightmekanismerna är varken fruktansvärt bra eller intresseväckande unikt. Blood of Mehran är helt enkelt “Stuck in the middle”, som en företagsstrateg skulle uttrycka det. Variationen med vapen (svärd+sköld, två svärd eller pilbåge) är förvisso varmt välkommet, och jag skulle absolut inte säga att vi har dålig strid här, men den är bara hemskt medioker.

Smygmomenten lider av samma problem. På pappret är det lockande att smyga runt som en lönnmördare – gå på huk, locka fiender och sticka dem i ryggen. Men i praktiken blir det snabbt monotont. Animationerna är återigen vackra, men själva spelstilen saknar djup. Inga gadgets, inga kreativa lösningar – bara ett enklare, billigare alternativ till något vi redan sett många gånger förut.

Så, vad gör spelet då riktigt bra?

En hel del, faktiskt. Miljöerna är otroligt snygga och varierade, atmosfären är påtaglig redan från första minuten. Här lyckas utvecklarna verkligen: mellanöstern som spelmiljö är både underskattad och unik, och Blood of Mehran fångar den på ett sätt som gör att man ibland vill stanna upp och ta in allt. Fiendevariationerna är också tillräckligt bra för att hålla intresset vid liv – från vanliga svärdbärande soldater till tunga sköldbärare, fiender som kastar mystiskt stoft mot dig och massiva boss-liknande motståndare med släggor. Tyvärr är just dessa större fiender sällan särskilt spännande att möta; de känns mer som stoppklossar än verkliga höjdpunkter, men det är åtminstone ett väldigt trevligt inslag som bidrar till variationen! Banornas design håller däremot en stabil nivå rakt igenom – kanske inte nyskapande, men alltid välgjorda och tillräckligt varierade för att driva spelet framåt. Jag ville genuint utforska banorna, snarare än att bara springa runt och leta efter gömda skatter (som ger en pengar att uppgradera sin karaktär med) som i så många andra spel.

Och trots sina svagheter blir striderna aldrig helt tråkiga. De brutala finisher-animationerna, blodet och utmaningen gör att jag ändå vill fortsätta. Spelet lyckas ibland överraska med nya fiender, vapen eller miljöer som ger en kort känsla av nyhet, även om dessa ögonblick ofta är kortvariga. Varje strid ger XP som används för att levla upp karaktären med nya kombos och stundtals får du mynt för att uppgradera dina vapen, och medan jag finner systemet väldigt välimplementerat, saknar jag tyvärr någon slags unikhet i dessa kombos och uppgraderingar. De är som i precis varje annat spel: mer skada, mer XP, ”Höger-vänster-vänster”-kombo, etc.

Musiken är däremot på topp. Trummor som driver upp pulsen i strider, lugnare melodier som sätter stämningen mellan bataljerna, och en ljudbild som känns påkostad. Ljudeffekterna förstärker varje träff – klingande svärd, fienders skrik, pilar som viner genom luften. Jag hade inte klagat över fler ljud-”hints” för att varna dig om attacker bakifrån eller leda dig mot skatter, men samtidigt skulle det kanske bara vara överväldigande och förstört den fantastiska ljudbild som spelet har nu.

Värt ett köp?

Jag hoppades verkligen att jag skulle tycka om Blood of Mehran. Ett indiespel som försöker sig på en beprövad genre – som vågar konkurrera mot de stora grabbarna i branschen. Men tyvärr är det ett spel som fascinerar mer med sin atmosfär än med sitt gameplay . Det är vackert, blodigt och stundtals riktigt underhållande, men stridssystemet saknar det där riktiga flytet och variationen som får ett hack-and-slash att verkligen fastna. Finisher-animationerna är fantastiska, musiken och ljudbilden är på topp, och mellanöstern-miljöerna gör sitt bästa för att hålla spelaren engagerad. Men om du letar efter ett spel som utmanar dig med smarta kombos, djup smygmekanik eller unika stridsmöjligheter, kommer du nog att bli lite besviken.

För mig blir Blood of Mehran därför ett spel du uppskattar för stämningen och de visuella höjdpunkterna – en underhållande men ibland medioker hack-and-slash-upplevelse som är lätt att plocka upp och svårt att lägga ifrån sig… åtminstone en stund.

Testdator: i7-14700F, 16 GB DDR4 och RTX 4060