Förhandstitt: Anno 117: Pax Romana

Att bygga ett romerskt imperium låter kanske enkelt på papper: res ett par akvedukter, plantera några vinodlingar och släng in en arena för att hålla massorna nöjda. Men som vi alla vet är inget i Anno-serien så enkelt. Med Anno 117: Pax Romana bjuds vi in att ta plats vid kejsarens bord och smaka på en ny tappning av den klassiska stadsbyggar- och managementkokboken. Frågan är bara: är detta en rätt för de redan invigda fansen, eller kan även nytillkomna strateginördar känna sig välkomna? Här är våra första intryck.

En bekant grund i ny skrud

Vid första anblick känns mycket igen. Serien har alltid byggt på ett tydligt ramverk: börja smått, expandera stort och håll invånarna nöjda längs vägen. Den karaktäristiska ö-världen som dominerat Anno tidigare är kvar, men här omsluten av romersk prakt och antik charm. Hus, hamnar och marknader speglar en tid då kejsarmakten sträckte sig över kontinenter – och det är svårt att inte imponeras av den visuella presentationen. Redan i denna tidiga version av spelet möts vi av levande stadsmiljöer, böljande landskap och en simulerad morgonsol som får dig att pausa spelet bara för att blicka ut mot den digitala horisonten.

Från hyddor till senatorer

Spelupplägget är klassiskt Anno. Det börjar blygsamt: en hamn, några enkla bostäder och basala resurser som fisk. Men snart växer komplexiteten. Dina medborgare klättrar i samhällsstegen när deras behov fylls – från enkla arbetare till mer förmögna och krävande invånare. Varje nivå öppnar nya byggnader, varor och möjligheter, men också nya krav på din planering. En obalanserad resurskedja kan snabbt sätta käppar i hjulen. För lite virke? Då stannar både sågverk och handel. Lösningen blir fler skogshuggare – men då behövs fler arbetare, som i sin tur måste hållas mätta och klädda.

Din guvenörsvilla är en specialistbyggnad. Vilket inte bara används för att bjuda in andra statshuvuden, men även kan användas för att ge ytterligare fördelar.

Denna balansgång mellan expansion och stabilitet är fortfarande spelets nerv, och parallellerna till klassiker som The Settlers gör sig påminda. Det handlar inte bara om att bygga stort, utan om att bygga smart. Även om mycket känns bekant, har Ubisoft slipat på detaljerna. Byggnader kan nu placeras diagonalt, vilket gör att städerna får ett mer organiskt och varierat utseende. Produktionskedjor påverkas tydligare av inflytelsezoner, något som lägger till ett lager av strategi i stadsplaneringen. Dessutom introduceras två stora nyheter: ett utvecklat forskningssystem samt ett tro- och religionssystem, som båda påverkar din civilisation på djupet. Lägg till diplomatiska relationer, militära val och möjligheten att expandera inte bara genom handel utan även genom svärd – och plötsligt känns Anno 117 mer mångfacetterat än sina föregångare.

I Anno 117: Pax Romana introduceras religion som en helt ny mekanik i serien. Här får du välja vilken gudom eller vilket religiöst ideal ditt folk ska följa – exempelvis Mars för militär styrka eller mer kulturella inriktningar för välstånd och utveckling. Valet påverkar både stadens identitet och vilka fördelar du får längre fram, lite som ett extra lager strategi ovanpå ekonomi och stadsplanering.

Jämfört med Civilization fungerar det dock annorlunda. I Civ är religion en hel global kraft, där du sprider din tro till andra civilisationer, bygger heliga platser och kan i princip vinna hela spelet genom religiös dominans. I Anno 117 är religion mer lokal och knuten till din stads utveckling och invånarnas behov. Snarare än att bli ett separat vinstvillkor är det en fördjupad del av stadens kultur och balans – en faktor bland många, men som ändå kan styra inriktningen på ditt imperium. För mig som älskar Civilization, så känner jag att jag får vibbar från den älskade serien – men att det faktiskt gör något nytt. Åtminstone om vi ser till Anno-serien. En sak är säker; under de stunder jag kunnat laborera med religion i Anno 117, kan detta definitivt vara ett bra steg framåt för serien.

Inte nog med det! Gränssnittet har också fått sig en omgång även det. Det är stilrent, samlat och mer intuitivt än tidigare. Att växla mellan bygglägen och invånarnivåer sker smidigt, även om veteraner sannolikt kommer att diskutera förändringarna. För vissa kan det kännas som onödigt avsteg från traditionen, för andra som en välkommen modernisering. Själv uppskattar jag förändringen – särskilt då Anno-serien alltid riskerat att skrämma bort nykomlingar med sitt mastiga gränssnitt.

Bedårande solnedgångar…

Pax Romana – men för vem?

Det råder ingen tvekan om att romersk estetik och Anno-mekanik passar väl ihop. Akvedukter, vinfält och legionärskaserner smälter naturligt in i det redan robusta byggsystemet. Men samtidigt ska sägas att Anno 117 ser ut att bli en tidskrävande resa. Systemkraven är höga, och spelet lär kräva både hårdvara och tålamod. För den som redan är fast i serien är det knappast något hinder, men frågan är om nykomlingar kommer att lockas eller avskräckas.

En sak är säker: Anno 117: Pax Romana känns som ett steg framåt för serien. Att bygga, handla, utforska och försvara sitt rike i skenet av Romarrikets prakt är en idé som redan nu visar stor potential. När spelet släpps i november får vi se om det blir den triumf marscherande genom triumfbågarna – eller en belägring som aldrig riktigt lossnar.

Testdator: AMD Ryzen 7800X3D, 32GB DDR5, RTX 4090 24GB