Mafia: The Old Country

Hangar 13 och 2K games tar dig tillbaka till Sicilien och de rötter som definierade den italienska maffian. Med namn och referenser som du kanske känner igen från andra spel i serien, är det nu dags att utforska den europeiska sidan av den ökända livsstilen.

As far back as I can remember, I always wanted to be a gangster. För er där ute som, liksom jag, alltid har fascinerats av maffiafilmer och med sina referenser till made men och omertá är maffiaspelen lite av en helig graal inom spelvärlden. Det är vid få tillfällen som jag känner mig så cool som när jag svidar om till den kritstrecksrandiga kostymen som hålls uppe av hängslen. Som spelare är jag den som gärna säger ja till allt och gör alla uppdrag utan att blinka för jag vet att jag kommer att komma in i familjen tillslut. Jag vet inte vad det är egentligen som är så tilldragande. Förmodligen är det hela auran och mystiken runt Don Corleone och hans familj. Alla klär sig oklanderligt, musiken är fantastisk och oavsett om du är den värsta, omoraliska råbusen, har du alltid en glimt i ögat och respekten för andra. Förmodligen hade jag kunnat skriva spaltvis om min kärlek till det fiktiva livet men jag misstänker att det kommer att bli en fruktansvärt irrelevant recension då. Forget about it!

Från och med nu lovar jag (väldigt löst) att jag ska sluta med alla dessa referenser. Det hade varit oerhört tråkigt om hela recensionen hade blivit klassad som intertextuell utan att jag egentligen menar det.

Året är 1904 och du, Enzo, befinner dig i en gruva tillsammans med din bästa vän, Gaetano. Gruvan tillhör Don Ruggero och han tvingar alla att jobba trots att gruvan håller på att kollapsa. Enzo och Gaetano har sparat ihop pengar för att ta sig bort från livet i gruvan och över till Amerika, men ödet har andra planer. Under ett av rasen omkommer Gaetano, vilket gör att Enzo avreagerar sig på en av gruvans chefer. Såklart ses inte detta på med blida ögon och efter en natts jakt hittar Don Ruggeros män dig i en lada. Nackdelen för dem är att ladan tillhör Don Torrisi. För att undvika ett krig mellan familjerna ger sig männen av och Enzo börjar jobba för Don Torrisi. Smeknamnet för alla gruvpojkar på den tiden var Carusi och det är ett smeknamn som följer Enzo under resten av spelet.

En stor vingård

Det är inte svårt att lista ut vad som händer sedan. Du gör små jobb för familjen och sakta stiger du i graderna. Mer respekt och mer ansvar leder till större uppdrag. Det kan vara allt från att vinna hästrace till att smyga dig förbi och frita en person som kan göra underverk för familjen i framtiden. Allt detta utspelar sig samtidigt som det pågår andra intriger i familjen. För att inte spoila något väljer jag att inte gå in mer på detta då jag tycker att det är något du ska uppleva själv. Det är en hyfsad variation i uppdragen ändå känner jag. Jag känner inte någon gång att det blir så repetitivt. Däremot var det vid ett par tillfällen som jag rensade ett ställe på både fiender och lootboxar, men när jag kom tillbaka dit en minut senare var både fiender och loot tillbaka. Om det är med mening eller om jag bara hade någon slags otur, låter jag vara osagt. 

Enzo är en karaktär som är lätt att tycka om. Han är karismatisk och har inget emot att jobba hårt för det han vill ha. Röstskådespelet lägger ytterligare ett djup till honom men jag rekommenderar att spela spelet på originalspråk med undertexter, eftersom jag anser att det ger ett mer trovärdigt intryck. Det är också betydligt bättre än den brutna engelskan som används annars. Inte för att den engelska är dålig, bara att den italienska är bättre. Ni vet vad jag menar! Moving on. Ett storydrivet spel som Mafia är, klarar sig dock inte på en enda huvudkaraktär. Det byggs upp till något större med alla bifigurer och när det gäller att skapa en trovärdig värld tycker jag att Mafia: The Old Country verkligen levererar. Jag tycker om alla karaktärer här och de har sina egenskaper och personligheter. Det som jag däremot inte riktigt tycker om är att alla ser ut som de är släkt. Jag upplever att alla ansikten är så oerhört lika att det kanske till och med är samma, bara med lite små modifikationer. Om inte alla män i detta spelet är bröder, är de åtminstone nära kusiner. Jag hänger upp mig betydligt mycket mer på detta än vad jag borde, men det stör mig och det tar udden av min upplevelse vid ett par tillfällen.

Något som däremot inte gör mig besviken är vyerna, stämningen och atmosfären. Med Unreal engine 5 lyckas Hangar 13 producera en tolkning av Sicilien på tidigt 1900-tal som gör mig hänförd. Jag märker att jag vid fler än ett tillfälle står vid kanten av någon ravin bara för att njuta av utsikten. Eller att jag kör av vägen för att jag ser på solnedgången istället för att ha koll på ifall vägen svänger eller inte. I verkliga livet är jag inte riktigt lika lättdistraherad.

GAH! Vyerna!!

De trånga gatorna med kullersten, arkitekturen på husen i området, de enorma vingårdarna och – inte att förglömma – kläderna. Allting är gjort med en utsökt kärlek till tidsepoken som Mafia: The Old Country utspelar sig i. Musiken är också en sådan sak som jag riktigt kan sitta och uppskatta under tiden jag spelar. Nu är det inte någon rökig 30-tals jazzklubb vi pratar om, utan dragspel, mandoliner och sång – ofta med medföljande vinkaraffer. Helheten gör att det känns som att jag är i Italien. 

Det som däremot är lite segare är att jag upplever tempot som väldigt ojämnt. Vissa kapitel tar 30 minuter att spela och andra kapitel kan ta en hel timme. Enligt källor finns det 15 kapitel och att spela igenom det ska ta allt mellan 10-13 timmar. Efter åtta timmar hade jag precis klarat kapitel sju. Och det gjorde mig väldigt orolig över den sista slutspurten. Alla som har spelat med mig vet att jag är en person som följer main story ända fram tills jag ser något i en avlägsen horisont. Då måste jag ta mig dit för att undersöka och i de flesta fall är det ingenting där (min första genomspelning av Elden Ring tog 241 timmar!). Denna strategi kan jag inte använda mig av i Mafia: The Old Country eftersom det är ett oerhört linjärt spel. Du tar dig från A till B utan att gå via C eller någon annan bokstav i alfabetet. I sak är det inte något som stör mig men när jag har spelat halva spelet och bara har tre, fyra timmar kvar då blir jag orolig. 

Eftersom du är katolik har du alltid ett radband med dig. Detta radband kan uppgraderas för att ge dig olika fördelar i form av snabbare healing, bättre köregenskaper eller att du automatiskt duckar en kula som skjuts mot dig. Det är ett kul sätt att uppgradera din karaktär på. Det finns också rävstatyer runtom i världen, men dessa gör inget mer än tillåta dig nå 100% i spelet. 

Det finns också en del buggar när jag spelar. Olika nyanser av en färg som reflekteras och skapar ett hysteriskt blinkande stundtals. Några texturer som går in i varandra och kroppar som lägger sig genom marken och gör det omöjligt att loota. Under alla timmar jag spelade, kraschade spelet bara en enda gång som tur är. En snabb omstart och en snabb omladdning senare är jag tillbaka precis där jag slutade. 

religionen är viktig, men diskret

Styrningen är precis som alla andra spel i denna genren. Det är inget extraordinärt men det är inte heller superdåligt. Du gasar din bil med RT/R2 och bromsar med sagda motsvarighet på vänster sida. En sak jag reagerade på dock var hur man bytte vapen. I de flesta spel får du upp en meny med en av LB/L1-knapparna för att sedan välja med styrspaken vad du vill ha för vapen. Här får du upp samma meny på samma sätt, men du väljer vapen med X/Y/A/B. Jag måste erkänna att jag inte ens efter en genomspelning lyckades få kläm på detta riktigt och det var fler än en gång då jag fann mig på fel sida jordelivet när jag var tvungen att tänka efter hur jag skulle byta. En sak med spelmekaniken som jag reagerade på var hur likt det var Hitman i vissa avseenden. När du smyger så kan du kasta mynt för att distrahera dina fiender. Efter att du har, med hjälp av dina mynt, använt dina bästa boxningskunskaper på sagda vakt kan du plocka upp honom och stoppa honom i en koffert Väldigt Hitmanskt men jag gillar det. Det passar in på ett hyfsat bra sätt.

Du har när som helst möjlighet att spela om kapitel du inte känner dig nöjd med och från startmenyn kan du också gå in i free roam via deras carcyclopedia. Det är också i detta sistnämnda där du hittar de flesta av rävstatyerna som jag pratade om tidigare.

I slutändan tycker jag att Mafia: The Old Country är ett bra tillskott i serien. Efter Mafia 3 och att ha lekt lite med Open World, går Hangar 13 tillbaka till det strikta och linjära. De slående vyerna och detaljrikedomen gör dock att spelet känns större än vad det egentligen är. För spelare trogna till de andra spelen kommer detta att vara ett spel som inte kommer göra dem besvikna. Det är också ett spel som nybörjare kan uppskatta, just för det linjära och storydrivna manuset. Allt som allt vill jag verkligen säga att Mafia: The Old Country är ett spel värt att investera i. Om du har läst såhär långt och ändå är osäker på ifall det är ett bra spel, har jag bara en enda sak att säga:

Forget about it!