Hem TexterSpelrecensionerPC Phantom Blade Zero

Phantom Blade Zero

Fantastiska svärdsstrider och briljant gameplay, men en berättelse som inte hänger med.

av Fredrik Lundqvist
8 minut(ers) lästid
A+A-
Nollställ

Det finns spel där känslan av att vara mäktig infinner sig, och sedan finns det spel där det känns som att koreografera en hel actionfilm med handkontrollen. Phantom Blade Zero tillhör definitivt den senare kategorin. Med blixtsnabba svärdsdueller, spektakulära avslutningar och ett stridssystem som ständigt bjuder på nya överraskningar är det svårt att inte imponeras. Men bakom de bländande svärdsrörelserna döljer sig också en upplevelse med några oväntade skavanker.


Du axlar rollen som Soul, en av organisationen The Orders främsta krigare. När organisationens ledare mördas blir Soul anklagad för dådet och hamnar på kollisionskurs med sina tidigare allierade. Efter en blodig uppgörelse lämnas han med ett dödligt skadat hjärta, men räddas av en mystisk läkare. Priset för överlevnaden? Han har nu endast 66 dagar kvar att leva. Med tiden emot sig måste Soul söka efter ett botemedel och samtidigt försöka avslöja sanningen bakom konspirationen som vänt hans värld upp och ned.

Strider som får en att tappa hakan

Det är framför allt striderna som gör Phantom Blade Zero till något alldeles extra. Kanske är det den snyggaste stridskoreografin jag har sett i ett spel på väldigt länge. Vid flera tillfällen utför min karaktär så spektakulära rörelser att jag nästan sitter och förundras över vad jag precis lyckades åstadkomma. Det finns dock en liten hake. Under spelets första timmar kan det nästan kännas som att jag bara trycker frenetiskt på knapparna och att en massa häftiga saker händer helt på måfå. Efter hand börjar jag däremot förstå hur de olika mekanikerna fungerar och får betydligt bättre kontroll över vad min karaktär faktiskt gör. Det är förhållandevis enkelt att utföra snygga kombinationer, men det tar lite tid innan allt faller på plats. Fram till dess går det nästan att bara hamra på attackknappen och låta spelet bjuda på coola rörelser.

Riktigt snygg bakgrundsbild.

I grunden bygger stridssystemet på tre huvudsakliga handlingar. En knapp används för att attackera, en för att undvika fiendernas angrepp och en för att parera. Vissa fiender utför dessutom särskilt utmärkande röda attacker som inte går att parera, vilket innebär att undanmanövrar är enda alternativet. Lyckas jag tajma dessa perfekt belönas jag ofta med riktigt spektakulära rörelser. Det är imponerande hur mycket variation och djup utvecklarna lyckats skapa med ett så pass avskalat grundsystem. Resultatet är ett stridssystem som är oerhört tillfredsställande när jag väl börjar bemästra det.

Bosstriderna förtjänar också lite extra uppmärksamhet. Här bjuds det på en imponerande variation där väldigt många av mötena känns unika och har sin egen karaktär. Det blir sällan känslan av att samma typ av motstånd upprepas om och om igen. Varje ny boss blir istället en möjlighet att testa mina färdigheter och uppleva ännu en spektakulär strid. Det är tydligt att utvecklarna lagt mycket kärlek på att skapa dessa möten, och de är utan tvekan några av spelets stora höjdpunkter.

Under äventyrets gång får jag tillgång till en mängd olika vapen, där många erhålls genom att besegra spelets bossar. De huvudsakliga vapentyperna består av enhandssvärd, tvåhandssvärd och dubbla svärd. Varje kategori har sina egna styrkor och öppnar upp för olika sätt att bygga min karaktär. Det går exempelvis att fokusera på att bygga upp blödningseffekter hos fienderna. Personligen fastnade jag framför allt för de snabba attackerna med dubbla svärd, men samtliga vapentyper har sin charm. Dessutom har olika svärd inom samma kategori egna attackmönster och avslutningar, vilket ger en hel del att experimentera med.

Vapnen kan uppgraderas med hjälp av material som hittas ute i världen. Något jag verkligen uppskattar är möjligheten att när som helst återställa ett vapen till dess ursprungliga nivå och få tillbaka samtliga material som lagts på det. Det innebär att jag kan experimentera fritt utan att behöva oroa mig för att ha slösat bort värdefulla resurser. Jag kan även utrusta två olika svärd samtidigt, och eftersom olika vapentyper kräver olika uppgraderingsmaterial finns det anledning att tänka lite på vilka kombinationer som passar bäst. En sak att ha i åtanke är dock att de senare vapnen som hittas ofta har betydligt högre grundskada.

Utforskandet belönar den nyfikne

Utöver de vanliga svärden finns det ett stort urval av så kallade Phantom Edges. Dessa fungerar ungefär som spelets sekundära vapen och förmågor. Här hittar vi allt från giftiga kastknivar till kraftfulla yxor som kan användas för att slå sönder fiendernas sköldar. De allra kraftfullaste attackerna förbrukar dock Spark Charges, en resurs som det inte finns särskilt många av, så det gäller att välja sina tillfällen med omsorg.

Kan detta vara en BOSS FIGHT?

Phantom Edges har dessutom en lite intressantare funktion än att bara hjälpa till i striderna. Många av dem kan användas för att öppna upp nya vägar och komma åt tidigare otillgängliga områden och hemligheter. Därför kan det vara klokt att återvända till tidigare platser när nya verktyg hittas. Det finns helt enkelt gott om anledningar att hålla ögonen öppna och undersöka omgivningen.

Utforskandet är faktiskt en av spelets absoluta höjdpunkter. Det finns en upptäckarglädje som jag uppskattar enormt, och spelet belönar verkligen den som undersöker även de mest undangömda skrymslena. Kartan är dessutom snyggt utformad och passar spelets tidsperiod och visuella stil alldeles utmärkt. Däremot är den inte alltid särskilt lätt att läsa av eller tolka. Ibland får jag helt enkelt försöka lista ut hur områdena hänger ihop och vart jag egentligen ska ta vägen. Det kan vara lite frustrerande, men samtidigt bidrar det till känslan av att själv upptäcka världen snarare än att ständigt bli ledd i handen.

Jag har även tillgång till medicin för att återställa hälsan. Svärd, Phantom Edges och medicin har alla två utrustningsplatser vardera, vilket gör det möjligt att anpassa utrustningen efter situationen. Det finns alltså en hel del valmöjligheter, även om grundmekaniken förblir relativt enkel att förstå.

När det kommer till speltiden skulle jag uppskatta att ett genomspelande med fokus på huvudberättelsen landar på omkring 30 timmar. Vill jag däremot utforska allt som spelet har att erbjuda, leta efter hemligheter och ta del av så mycket innehåll som möjligt kan jag räkna med ungefär 50 timmar. Det finns med andra ord gott om innehåll för den som tycker om att undersöka varenda liten vrå.

Stort monster som kommer haltande

En visuell fullträff med ett par rejäla snedsteg

Rent grafiskt är spelet en riktig fröjd för ögat. Miljöerna är detaljrika och striderna är något alldeles extra att beskåda. De spektakulära rörelserna, de snabba svärdskombinationerna och de olika avslutningarna gör att det stundtals känns som att jag befinner mig mitt i en välkoreograferad actionfilm. Det är också här spelet verkligen visar vad det går för. Tyvärr kan jag inte säga detsamma om musiken.

Ljudspåret varierar kraftigt mellan olika miljöer och situationer, vilket i sig inte behöver vara något negativt. Problemet är att jag vid flera tillfällen snarare har suttit och funderat över vad det egentligen är jag lyssnar på, och inte på ett särskilt positivt sätt. Det finns absolut stunder där musiken verkligen kommer till sin rätt och lyfter upplevelsen, men dessa tillfällen är betydligt färre än jag hade önskat. Musik kan göra enormt mycket för stämningen i ett spel, och här tycker jag att Phantom Blade Zero missar en viktig möjlighet att förstärka sina redan imponerande miljöer och strider.

Berättelsen är däremot en av spelets absolut största besvikelser. Jag skulle nästan vilja beskriva den som bland det mest pajiga jag har upplevt på länge. Och det stannar inte vid själva handlingen, för även dialogerna och skådespeleriet lämnar en hel del att önska. Det känns helt enkelt inte som att berättandet håller den nivå jag hade kunnat förvänta mig av ett spel som i övrigt känns så genomarbetat.

Dialogerna kantas av konstpauser som ibland är så långa att jag faktiskt börjar undra om spelet har hängt sig eller slutat fungera. Vissa av karaktärsnamnen och benämningarna känns dessutom märkligt generiska. Ett exempel är spelets smedja, Forgemaster, som heter Forage, medan andra karaktärer och funktioner går under namn som Jewel och Myst. Det ger stundtals ett intryck av att namngivningen inte fått riktigt samma omsorg som resten av spelet.

Det är faktiskt lite synd, för med en bättre berättelse, mer övertygande dialoger och ett starkare skådespeleri hade spelet kunnat bli en betydligt mer komplett upplevelse. Istället är det spelmekaniken som får dra det tyngsta lasset, och den gör det med bravur.

Lyckligtvis finns det också en aspekt som gör att spelet kan tilltala betydligt fler än de mest inbitna entusiasterna av genren: svårighetsgraden. Redan från början erbjuds tre olika svårighetsgrader, vilket gör det möjligt att anpassa upplevelsen efter egna preferenser. Jag valde själv den svåraste nivån, Hellwalker, men upplevde ändå att spelet var förhållandevis enkelt jämfört med många andra titlar i samma genre. Det betyder däremot inte att spelet är lätt. Tvärtom finns det gott om situationer där fienderna och framför allt bossarna ställer ordentliga krav på både reaktionsförmåga och tajming.

En stor anledning till att spelet ändå känns mer förlåtande är hur det hanterar besegrade fiender och bossar. Om jag besegrar en vanlig fiende och sedan dör kommer fienden inte tillbaka. Detsamma gäller bossar med flera faser. Om jag lyckas ta mig igenom den första fasen men stupar under den andra får jag börja om från den fas där jag dog, med full hälsa och återställda resurser. Det minskar frustrationen rejält och gör att jag slipper spela om långa sekvenser bara för att jag misslyckades precis på mållinjen. Men även med dessa generösa lösningar är Hellwalker en utmaning som kräver att jag lär mig fiendernas rörelsemönster och bemästrar stridssystemet. Jag tycker faktiskt att detta är ett riktigt smart grepp, inte minst eftersom det kan göra genren mer tillgänglig för spelare som annars drar sig för den här typen av utmaningar utan att helt ta bort utmaningen för de mer erfarna.

I slutändan är det svårt att inte imponeras av Phantom Blade Zero. Striderna är fantastiska, bossmötena varierande, vapensystemet bjuder på gott om möjligheter och utforskandet är oerhört belönande. Visst finns det brister i både berättandet och ljudbilden, men när själva spelandet är så här bra blir det lättare att ha överseende med dem. Det är trots allt när svärdet åker fram som Phantom Blade Zero verkligen visar sin bästa sida. Gameplay överglänser helt enkelt allt annat.

Testdator: Intel Core i9-11900K, 32GB DDR5, RTX 3090


Specifikation

Denna recension baseras på PC versionen.

Spelet finns även till PlayStation 5

Phantom Blade Zero. Lägsta pris 666 kronor enligt Steam 2026-11-13.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar