Woodo

Jag kan uppskatta de svårare pusselspelen som finns ute på marknaden, men för det mesta vill jag bara ha något enkelt att sätta mig med för en lugn stund. Kan Woodo vara det jag söker? 

I det här spelets berättelse får vi följa Foxy, en tjej som har spenderat sitt liv framför datorn och internet. Helt plötsligt skickas hon ut på landet till en avlägsen släkting för att hennes föräldrar är upptagna hela sommaren. Väl där upptäcker hon att det inte finns något wi-fi alls på det här stället, hennes värsta mardröm är besannad. Hon spenderar den första tiden i sitt rum efter att ha blivit jagad av traktens gäss innan hon sakta men säkert rör sig ut och börjar prata med Ben. Till en början trodde jag att Ben skulle vara någon jämngammal kompis Foxy lär känna, men istället är han den avlägsna släktingen hon får bo hos. Vi får följa deras korta men mysiga sommar tillsammans där de går på äventyr, bråkar eller bara slappar lite. Med tanke på att spelet bara är fyra, fem timmar långt finns det inte mycket att säga som inte riskerar att avslöja berättelsen. Det får mig dock att tänka tillbaka på mina sommarlov där jag, nu i efterhand, kan säga att det var mysiga somrar ute på landet tillsammans med vänner. Jag känner att det här är en berättelse som gör sig bättre upplevd än återberättad.

Spelet i sig går ut på att pussla ihop minnen i form av dioraman gjorda i trä. Ihop med att varje diorama byggs pratar Foxy om sina minnen och vad de gjorde på scenen som jag just nu bygger. Scenen är först färglös men för varje bit jag sätter till sin rätta plats kommer färgerna fram. Det är inte alltid helt lätt att hitta var allting ska vara, men med hjälp av ett smidigt kontrollschema kan jag smidigt flytta mig runt i dioramat för att se var nästa bit ska sättas ut. För det mesta är det så enkelt som att en morot ska stoppas ner i jorden, eller att en fågel flyger i luften. Ibland är det några snäpp lurigare. Som att en mus är gömd under blombladen, eller att jag behöver bygga ihop en dörr till ett fågelbo för att kunna få in bitarna som ska vara där. Vissa dioramapussel fungerar också på lite annorlunda sätt från andra. I början har jag alla bitarna tillgängliga till höger på min skärm, men i vissa pussel behöver jag faktiskt leta efter bitarna i dioramat för att sedan sätta ut dem. Utmaningen höjs men blir aldrig svårare än att trycka på en knapp för att få en ledtråd, vilket får spelet att kännas som något för alla.

Alltså, hur mysigt är inte det här?

Något jag verkligen uppskattar är att jag kan röra mig runt i dioramat för att utforska, och att bitarna roteras samtidigt som jag gör det. Bitarna kan även ändra storlek beroende på var i dioramat jag har dem, vilket underlättar pusslandet en hel del utan att det känns dumt. Istället känns det bara helt naturligt att jag inte kan se, att det är en snäcka jag håller i, förrän jag har den i rätt vinkel. Jag tror detta är en bättre lösning än att jag ska rotera biten i min hand för att sedan lista ut vart den ska vara, jag har en liten tendens att snöa in mig på bitar i pussel och uppskattar lite assistans här och där. Med all den här förflyttningen, bitar som ligger gömda lite varstans och figurer som går att interagera med märker jag aldrig av någon som helst form av prestandaproblem. Inte för att jag förväntade mig det, men det är något jag håller utkik efter.

Resultatet av mitt arbete blir ett mysigt litet diorama jag kan utforska i efterhand. Det finns gömda munkar på vissa nivåer som jag kan försöka hitta för en trofé, men utöver det finns det inte mycket mer att göra med de färdiga nivåerna. Jag kan nog sammanfatta hela spelet på det sättet – att det är mysigt att spela, men när jag har byggt ihop alla dioraman finns det inte mycket mer att göra efteråt. Det är antingen att kolla på dem eller börja om pusslet, vilket kan vara kul att starta upp efter en tid med tanke på hur kort spelet är. 

Sammanfattningsvis tycker jag det här är ett mysigt litet pusselspel med gullig grafik som påminner om animerade serier för barn i yngre åldrar. Karaktärerna är gjorde av trä, precis som allt annat, men samtidigt känns de mjuka på något sätt. Alla dioraman jag har pusslat ihop känns bara som mjuka minnen från förr, vilket känns väldigt passande. Kombinera detta med lugnande musik som består av piano- och gitarrspel ökar du mysfaktorn än mer. Det är ett spel som passar alla åldrar oavsett om de förstår sig på berättelsen eller inte. Att endast betrakta dioramat byggas ihop kan räcka gott och väl.