The Alters: The Last Variable

I ett av de sex sluten i The Alters som kom 2025, stannar Jan Scientist kvar på planeten. Detta för att utforska och förstå den Oasis som verkar vara immun mot planetens farliga miljö. Nu tar han hjälp av sig själv och ger sig av för att söka svar.

The Alters: The last variable, en expansion som tar vid där huvudspelet slutade. I en snabb sekvens får vi följa Jan Scientist där han försöker lösa planetens gåta. En kväll går han och lägger sig som vanligt, men när han vaknar står en mycket gammal man framför honom. Det har gått många år och den gamle Jan behöver någon som fortsätter hans verk. Det sista han lyckades med innan han dog var att klona sig själv och det är här du tar över.

I spelet The Alters som släpptes 2025, tar du dig an rollen som Jan Dolski. En enkel arbetare som krashlandat på en främmande planet. Tanken att leta upp något som kallas för ”Rapidium” försvåras eftersom alla förutom du dog i kraschen. Tack vara sagda metall har du, tillsammans med en superdator, förmågan att besöka ditt eget minne. Vid vissa tillfällen i ditt liv har du nu möjligheten att skapa en klon av dig själv i ett scenario som utforskar vad som hade kunnat hända. Tillsammans med dina kloner försöker ni hitta en väg från planeten och hem till jorden igen. Ni utforskar planeten, bygger ut er ambulerande bas och tar er igenom en vardag där allting inte är så likadant som vi skulle kunna tro med en egen klon.

Det är oerhört tacksamt att 11 bit studios inte kräver att du ska minnas exakt hur allting hängde ihop från huvudspelet. Loopen känns igen: du forskar, bygger infrastrukturer, samlar resurser, håller koll på din bas och skapar nya kloner som kan hjälpa dig. Men en sak är annorlunda från grunden. I stället för att köra runt i ett rullande skepp för att fly undan solen, sitter du nu i en underjordisk forskningsanläggning och väntar ut den.

Jan-Bot

Var trettonde år kommer solen upp och bränner allt som inte är skyddat under jorden. Eller kanske inte allt. På ett ställe vid ert nya hem ligger en plats som inte berörs av solens hetta. Den kallas Oasis och är en av anledningarna till att du stannat kvar. Hur kommer det sig att Oasis inte drabbas av solen och hur kan du använda det till den fördel? Det finns mycket att ta reda på under de 14-dagars cykler du har på dig innan solens strålar hettar upp allt. Om du inte har hunnit lägga dig i kryosömn innan dess börjar du och dina kloner att åldras – snabbt. Game Over-skärmen som dyker upp kan vara det mest obarmhärtiga jag varit med om på länge, och jag menar det som en komplimang. En annan sak som kan hända är att om du har glömt att ta in allting du har byggt för att samla material, brinner dessa upp under solcykeln.

En ny mekanik i form av terraformering låter dig omvandla karga delar av planeten till frodiga, oasliknande biomer. Rent tematiskt är det en fantastisk idé – du får se resultatet av ditt eget ingripande växa fram runt basen. Men planeten gillar inte direkt att du petar i dess affärer, och varje område du gör beboeligt kräver att du har koll på vad du håller på med, annars slår det tillbaka. Till exempel blir jordbävningar och strålning allt mer intensiv ju mer du gör om planeten. För att kunna terraforma behöver du forska ordentligt. Du behöver till exempel hitta ett sätt att utvinna en ny sort av Rapidium. Detta görs med hjälp av den Jan som är geolog. Med hans hjärna, som går på 250% hela tiden, är det bara ett par vetenskapliga försök bort. Att hitta rätt väg att ta när det gäller vad du ska forska på och när, är det som gör The Alters till ett så bra spel. När hälften av spelet bara är en visualisering av hur tiden går, är det smart att lägga in detta ”pussel” som en central mekanik.

När det gäller basbyggandet ska jag ska vara ärlig. Det känns bekant på ett sätt som gränsar till alltför bekant. Nya krav kring den numera rektangulära och underjordiska basen, gör att du måste tänka lite annorlunda. Dock är känslan av att resa som fanns i grundspelet – att faktiskt förflytta sig, alltid ligga steget före solen – är borta. The Last Variable är mer stillastående, mer inåtvänt, nästan besatt av sin egen plats på kartan. Det behöver nödvändigtvis inte vara fel, men det är en annan känsla än den jag blev kär i förra året när jag spelade The Alters första gången. På samma sätt som du utökade basen i grundspelet, kräver The Last Variable att du lägger ner tid på att forska fram hur du ska göra. Det hade varit kul om det fanns något roligare att säga än ”du sätter en av dina Jan-kloner på att jobba i åtta timmar och sen är det klart”. Nu är det inte så, tyvärr. Du väljer vad du vill lägga din tid på och sen bestämmer du vem som ska jobba den tiden det tar.

En av de sakerna som ändå håller mig kvar är det som jag fastnade för förra gången: dina Alters är inte kloner i ordets enkla mening. De är samma person, formade av helt andra liv. Se det som ett socialt experiment i hur ett genetiskt grundmaterial kan bilda helt olika åsikter och personligheter beroende på vilken utbildning och vilka erfarenheter de bär med sig. Jag blir glad av att 11 bit studios använder sig av Jan Scientist som bas för de andra klonerna då han var en av mina favoriter i grundspelet. Kryosömnen och åldrandet ger dessutom en ny dimension till detta – dina Alters förändras inte bara av vad de upplever, utan bokstavligen av tiden som går.

Efter Terraform är delar av planeten grön!

Spelet är också fortfarande häpnadsväckande vackert. Förutom ett par framedrops här och där som tyvärr gör att spelet laggar till, finns det egentligen ingenting att klaga på. Om vi lyssnar till ljuddesignen, är mer av den typ som gjorde det grundspelet bra; subtilt när det krävs och när det hettar till blir musiken lite mer dramatisk. Röstskådespelaren Alex Jordan är fortfarande fantastisk. Den skickligheten som krävs för att skapa små nyanser av samma person och att lyckas hålla isär dem. Det är verkligen toppklass och jag hoppas att han uppmärksammas för detta.

The Alters: The Last Variable är en expansion gjord för dem som redan älskade basspelet. I lite drygt 20 timmar, som expansionen tar att spela igenom, tar den det som fungerade – resurshanteringen, de mångbottnade Alters, känslan av att aldrig riktigt ha kontroll – och sätter det i ett nytt, mer eftertänksamt sammanhang. Samtidigt saknar jag lite av det som gjorde originalet till en av mina favoriter förra året: känslan av att hela tiden vara på flykt, att aldrig få stanna upp. I slutändan tänker jag att The Last Variable är ett mer meditativt spel än föregångaren. Även om jag hade uppskattat lite mer action, känner jag att som helhet är det ett väldigt komplett spel. För det låga priset får du absolut mer än som egentligen är rimligt. I princip erbjuder dig 11 bit studios ett helt nytt spel och jag kan inte annat än att rekommendera det varmt.

Testdator: AMD Ryzen 5 5600, 16GB DDR4, AMD Radeon RX 6600 XT