Denshattack!

“Okej, tänk såhär – du vet Tony Hawk’s Pro Skater? Man gör tricks på en bana, glider längs räls och gör uppgifter i en gatusmart miljö med mycket grafitti och fräck hiphop-musik från tiden runt millennieskiftet? Tänk det, fast du åker ett TÅG. Byt ut brädan mot ett tåg! Det är vårt förslag.”

Ja, det är svårt att veta om det var så utvecklarna i spanska Undercoders lade fram sitt hissförslag för det minst sagt unika spelet Denshattack! som släpps nu i dagarna. Men det är ett bra sätt att sammanfatta detta visuellt slående tågskejtarspel. Konceptet är slående och svårt att genrebenämna – ett arkadspel där du kontrollerar ett gammalt japanskt tåg som rör sig över tågbanor i 130 kilometer i timmen. Samtidigt har du full möjlighet att hoppa med tåget, göra skateboard-trick, göra grinds (ni vet, när man glider i sidled på räls och smala kanter) och utföra en serie uppgifter på en kortare uppdragslista.

Det påminner verkligen om den tidigare nämnda Tony Hawk’s Pro Skater-serien av spel, den legendariska skateboard-serien som var en kulturell gigant under det sena 90-talet och framför allt tidiga 2000-talet. Det är ett sinnessjukt och helt fantastiskt koncept. Men det förvånade mig på vilket stort allvar spelet tar sig självt på. Det finns gott om humor och bisarra element här, men bara till en gräns. Denshattack! är ett helt uppriktigt kärleksbrev till såväl det tidiga 2000-talets hiphop-kultur, extremsportspel och TV-spel i allmänhet.

Denshattack! utspelas i framtida Japan, där klimatet kollapsat och mänskligheten huseras i stora kupolstäder, fria från farorna utanför. Du spelar som den unga tjejen Emi, som ärvt sin pappas gamla tåg, och visar på en enorm talang i att manipulera tåget i verklighetstrotsande trick, hopp och rörelser utanför rälsen. Hon träffar den unga fotografen Fernando, som uppmuntrar Emi att söka lyckan i aktiviteten denshattack, och det här är början på deras resa genom Japan. Det låter kanske lite sombert, men resten av spelet är betydligt mer lättsamt. Emi och Fernando utmanar olika gäng, de flesta inspirerade av olika typer av japanska gymnasiegrupperingar, och stiger i rankerna. Du som spelare möter tjejer i gyaru-gäng (hårt sminkade tjejer inspirerade av västerlänningar), sukeban-gäng (kvinnliga ligister i långa kjolar och med hård attityd) och manliga gäng inspirerade av amerikanska motorcyklister från 50-talet. Du får möjlighet att prata med sina vänner i varma källor, lära sig mer sann historia om den japanska landsbygden, och spelet är proppfullt av referenser till japansk populärkultur. Emis mål är att dominera denshattack-världen genom att besegra alla gängledare i Japan i denna sport.

Utvecklarna har varit öppna med hur de inspirerats av sina tågresor genom Japan, och det finns en enorm kärlek och vördnad för Japan i varenda skrymsle och vrå av Denshattack!. Spelet har till och med valbara japanska röster för karaktärerna. Jag noterar att spelet delar den här varma nostalgin för japansk popkultur med spelet Nitro Gen Omega, som jag recenserade för ett par månader sedan. Men medan det spelet hyllade japanska robothistorier och mecha-kultur så är Denshattack! istället en kärleksförklaring till japansk urban-kultur. Sammanfattningsvis är spelets berättelse inte jättegripande eller särskilt intressant, men det finns en glimt i ögat och en kärlek som är omöjliga att avsky.

Så hur spelas det? Kontrollen är enkel och för det mesta okomplicerad. Ditt tåg rör sig automatisk i en mycket hög hastighet. Tänk F-Zero, fast på räls! Genom att hålla inne och släppa höger avtryckare laddar du upp ett hopp, ungefär som i valfritt skateboard-spel. Väl i luften använder du höger spak för att manipulera ditt tåg i luften, vilket för tankarna till Skate-serien av spel som var poppis under det tidiga 2010-talet. Genom att göra kvartcirklar och halvcirklar kan du utföra och kombinera flera trick, och när du landar kan du göra en manual genom att luta tåget framåt eller bakåt (jag inser nu när jag skriver det här hur underbart knäppt det här spelet låter! Fantastiskt!). Du kan även ställa ditt tåg på tvären och åka längs enstaka räls eller smala kanter samtidigt som du balanserar med vänster spak.

Men inte nog med det – du kan även helt och hållet lämna rälsen för att åka längs reklamskyltar och plana väggar, för att sedan återvända till rälsen. Och om du är riktigt skarp och håller tricken i en tillräckligt lång kedja så kan du materialisera fram magisk tågräls som närmast påminner det ikoniska Rainbow Road från Mario Kart-spelen. Det är, som i runda ord benämns på engelska för att beskriva knasiga saker som går bortom vårt förstånd, bananas!

Banorna är, av uppenbara skäl, ganska linjära, men det finns möjlighet att välja avstickare i vägen för att utforska andra delar av banorna du spelar. Varje bana är inspirerad av en del av en region i Japan, vilka också beskrivs med värme och kärlek i en loggbok med teckningar på karaktärerna och spelets miljöer. Det finns speciella gömda föremål att hitta, som fungerar som valuta för att köpa kosmetika för ditt tåg eller upplåsbar konst. Och varje uppdrag slutar med en poängsättning som ger dig brons-, silver- eller guldmedalj. Vissa uppdrag är till för att lära dig nya trick eller saker du kan göra, andra ger dig en serie uppgifter för att klara banan, en del låter dig göra trick tills du kommer över en gräns. Det finns till och med banor som fungerar som race, rätt och slätt. Boss-striderna, som jag pratar om mer här nere, är mindre fokuserade på att göra trick och handlar mer om att navigera farliga banor, träffa svaga punkter med en tackling eller trycka in knappsekvenser. Annars är det en linjär historia med en världskarta och banor numerade enligt modell “2-1-1”. Jag blir glad av att då kunna referera till spelen jag växte upp med, typ Super Mario Bros., som har en liknande världsstruktur! På detta vis fortsätter spelet till vägs ände, och du kan fritt återgå till avklarade banor när du är färdig med storyn.

I övrigt är det här ett väldigt nostalgiskt spel, särskilt för dig som växte upp under det tidiga 2000-talet. Spelets visuella stil är tungt inspirerat av spel som Jet Set Radio, det klassiska spelet till Sega Dreamcast där du åker inlines till fräsig hiphop och sprejar graffitti på väggarna i protest mot den beryktade “mannen” och etablissemanget i stort. Men spelets estetik kan lika väl påminna dig och den klassiska tecknade serien Powerpuff Girls, med sina tuschlinjer, starka färger och galna karaktärsdesigner. Även ljudbilden är fantastiskt retro – musiken påminner mig om tidig hiphop, musik från diverse Sega-spel från millenieskiftet och japansk anime-musik. En kollega på redaktionen förvarnade mig för hur charmig och fin musiken i spelet är, och det är mycket riktigt – soundtracket till Denshattack! är en smällkaramell av kvalitet och glädje. Mina känslor för röstskådespeleriet är lite mer blandade – det är uppenbart att de japanska rösterna ej är inspelade av faktiska japaner, och de engelska rösterna känns ofta överflödiga. Nu är de flesta berättelsesekvenserna inte röstskådespelade, men jag tycker generellt att röstskådespeleri är viktigt endast i historier som försöker berätta något av vikt. Och det här är inte ett spel jag rekommenderar för berättelsens skull – det finns gott om andra anledningar att spela Denshattack!.

Vad mer finns det att prata om? Spelets teckningar och konst är fantastiska! Jag har dålig koll på vilka konstnärer det är som har målat det här spelets designer, men de är tillräckligt snygga för att locka uppmärksamheten från min fästmö i soffan bredvid mig. Det är ett väldigt kvinnodominerat spel, och de flesta karaktärer är tjejer. Men det är en väldigt charmig uppsättning karaktärer med tilltalande personligheter. Huvudkaraktären Emi är lite av en träbock, men det är okej. Spelet har inget flerspelarläge att bjuda på, utan lägger fullt fokus på dig som ensam spelare. Spelet flyter på i 60 bilder per sekund utan problem, och det är väl optimerat på PlayStation 5. Jag har absolut inga anmärkningar på den tekniska biten. 

Jag vill också belysa spelets bossar, som är en höjdpunkt. Första bossen i spelet är en fusion av tåg som formas till en stor mecha-robot i gyaru-stil (återigen, för tankarna till NITRO GEN OMEGA) som du måste besegra i strid. De här bossarna påminner mig om de bombastiska boss-striderna i spelen som utvecklaren Platinum Games bjuder på i spel som Metal Gear Rising: Revengeance eller Bayonetta. Visst är en del av de här striderna en sekvens av snabba, linjära knapptryck, men de bjöd ändå på fin krydda i upplevelsen. Hatten av för bossarna i Denshattack!. Utöver bossarna kan spelet bli lite torrt och samma-samma ibland. Det är begränsat med saker att göra utöver tricksandet. Spelet försöker inte göra mer än vad det kan, vilket är lite synd.

Och det var allt jag hade att beskriva kring Denshattack!! Köp det här spelet om du rör dig strax över 30-strecket, du saknar okomplicerade extremsportspel från tidiga 2000-talet, saknar den tidens estetik eller om du bara är ute efter ett charmigt spel. Hjärtat bultar varmt och regelbundet i detta kärleksbrev till japansk gatukultur. Det här spelet är, för att använda en term som på engelska beskriver någon som är duktig på basketboll, baller. Denshattack! är baller som fanken. Ha en fin dag!