Echo Isle

Josh Koenigs designfilosofi går ut på att skapa unika och fokuserade spelupplevelser. Oavsett om det gäller de korta, snabbt förbiflygande dagarna i Firefly Village eller det koncentrerade grottkrypandet i Echo Isle, vill hans spel respektera spelarens tid utan att förlora sin starka, nostalgiska prägel.

Det är just Echo Isle som jag har spelat. Det är (precis som studions tidigare spel) en titel som uppenbart är menad att kännas som något som skulle ha passat perfekt under Game Boy Color-eran. Jag spelar en astralkrigare som skickas till den titulära ön där det stora fyrtornet har slocknat. Fyrtornet var det sista skyddet mot monster, men nu är ön överfylld av dem. Själva berättelsen är minimal, men det fungerar alldeles utmärkt för den typ av upplevelse detta är. Mitt mål är enkelt: tänd fyren igen som en gång höll öns monster borta.

Därifrån följer spelet en linjär och väldigt enkel struktur där jag hämtar fyra viktiga artefakter från fyra grottor. Jag får nya föremål och förmågor längs vägen som öppnar vägen till nästa mål. Det är en klassisk progression för ett äventyrsspel, och det känns bra genom hela den korta speltiden.

It’s dangerous to go alone! Take this.

Visuellt glänser Echo Isle med sin färgstarka palett och underbart tydliga pixelgrafik, som träffar helt rätt i nostalginerven. Detaljer som att hugga ner en buske för att hitta ett livgivande hjärta, eller att öppna en kista för att upptäcka grottans bossnyckel, kittlar i Zelda-hjärtat. Spelet förstår tjusningen med den eran och återskapar den med stor omsorg. Detta kompletteras dessutom av ett härligt chiptune-soundtrack som förstärker retrokänslan ytterligare.

Striderna är inte spelets starkaste kort. Samtidigt påminner de om begränsningarna i den gamla generationens spel. Att vara begränsad till att attackera i endast fyra riktningar kan ibland kännas klumpigt med moderna mått mätt. Vi låser även upp ett löv som låter oss hoppa över stup, en bomb för att spränga block och fiender, samt en pilbåge. Det finns en handfull bossfajter. De känns alla lite väl korta, mest för att bossarna har relativt lite hälsa.

Det finns en underliggande mekanik spelet vill pusha på mig – som att hoppa över projektiler eller skjuta pilar från distans – men det räcker oftast att smälla på med svärdet så dör alla bossar ganska fort. Jag dog först på den sista bossen 2-3 gånger, mest för att jag inte utnyttjade spelmekaniken. Utforskandet är också ganska begränsat eftersom nästan alla samlarobjekt kan hittas med minimal ansträngning genom avvikelse från huvudvägen. Ändå passar det den retro-designfilosofi som spelet strävar efter.

Geléklumpsboss som behöver hackas i småbitar.

Den största nackdelen med Echo Isle är dess längd och svårighetsgrad. Jag klarade spelet på ungefär en timme. Jag hoppades att jag hade missat något eller att det fanns en hemlighet någonstans – för jag ville inte att den här upplevelsen skulle vara så kort. Men totalt 1 timme och 50 minuter senare hade jag spelat igenom och upplevt allt som spelet hade att erbjuda – två gånger.

Echo Isle levererade en koncentrerad dos av glädje och nostalgi. Jag hoppas att detta indiespel når ut till fler människor, så att Josh Koenig fortsätter att bygga vidare på och expandera sin designfilosofi.

Testdator: Intel Core i7-12700f, 32GB DDR4, Geforce RTX 4070