1348 Ex Voto

Lågorna har knappt slocknat i byn när Aeta svär en ed att rädda Bianca, hennes barndomsvän som förts bort av banditer. Med ett svärd i handen och hjärtat fyllt av beslutsamhet kastas spelaren in i 1348 Ex Voto, ett actionäventyr där varje strid kräver precision och tålamod, och där jakten på hämnd och heder driver berättelsen framåt genom ett brutalt medeltida Italien.

När svärdet kallar: Aetas resa börjar

I 1348 Ex Voto kastas vi in i ett medeltida Italien där tragedi snabbt förvandlar ett stillsamt liv till en farlig resa fylld av strider, förluster och löften om hämnd. När banditer bränner ner hennes hem och för bort hennes barndomsvän Bianca svär den unga Aeta en ed till gudarna att rädda henne – oavsett vad det kostar. Där börjar ett äventyr som kombinerar taktisk svärdsstrid med en berättelse om vänskap, heder och viljan att göra det rätta. I detta tredjepersons-actionäventyr spelar vi som Aeta, en ung italiensk adelskvinna som lever i en liten stad i 1300-talets Italien. Hon har alltid varit fascinerad av riddarberättelser och drömmer själv om att bli en riddare. Den fascinationen har format henne till en person som tror starkt på att göra det rätta och att leva efter hederliga ideal, även om hennes idealism ibland gör henne något naiv.

Hennes närmaste vän Bianca kommer från en helt annan bakgrund. Hon växte upp i fattigdom och arbetade som tjänare vid Aetas familjs slott. Trots deras olika sociala status utvecklade de en stark vänskap. Bianca är både smart och resursstark, något som formats av att hon vuxit upp i fattigdom och ofta tvingats klara sig själv. När hon kidnappas i samband med attacken mot byn blir Aetas mål tydligt – att hitta Bianca och föra henne hem igen.

Berättelsen och striderna är utan tvekan äventyrets starkaste delar. Även om historien ibland kan kännas något förutsägbar lyckas den ändå engagera, och den fungerar som en stark drivkraft genom hela spelet.

Bianca har de lyckats med sjukt fint i hur hon ser ut.

Fäktningens konst: slå, parera, överleva

Striderna är mer eller mindre ren medeltida fäktning. Här finns inga spektakulära specialattacker eller magiska krafter – istället handlar allt om timing, precision och att läsa sin motståndare. Spelare kan attackera fiender med hårda slag som gör större skada eller snabbare stötar som gör mindre skada, men är lättare att träffa med. Pareringar spelar en mycket stor roll i stridssystemet och är enligt mig en av titelns starkaste mekaniker. Samtidigt är de också svåra att bemästra, särskilt i början av spelet. För att lyckas måste spelaren tajma fiendernas attacker väldigt exakt, och missar du tajmingen blir du ofta straffad direkt.

Både Aeta och hennes fiender har en uthållighetsmätare som snabbt kan tömmas om blockeringar sker för ofta, detta gäller även vid för aggressivt attackerande eller misslyckade pareringar. Det gör att striderna kräver fokus och att du lär dig fiendernas attackmönster. Stridssystemet bygger också på två olika sätt att använda svärdet. I enhandsläge blir Aeta snabbare och hennes attacker täcker ett större område, även om de gör något mindre skada. I detta läge bygger försvaret främst på att undvika attacker genom att ducka. I tvåhandsläge blir attackerna istället långsammare men kraftfullare. Fördelen här är att vi kan blockera inkommande attacker mer effektivt, även om det kostar uthållighet. Målet i varje strid är att bryta igenom fiendens försvar. Detta visas genom en vit mätare ovanför fienden. När den töms blir motståndaren tillfälligt försvarslös och Aeta kan då dela ut extra skada.

När flera fiender dyker upp samtidigt känns det nästan som att de följer en slags hederskod. I början av spelet upplever jag ofta att de attackerar en i taget. Men längre in i spelet blir de mer aggressiva och flera fiender kan plötsligt ge sig in i striden samtidigt. När det händer är mitt tips att spela mer defensivt och behålla lugnet istället för att försöka attackera konstant.

Skatter, pergament och svärdets makt

Under hela äventyret använder Aeta bara ett vapen – sitt långsvärd. Men trots detta finns det gott om möjligheter att anpassa spelstilen. Svärdet består av fyra delar: klinga, handskydd, grepp och svärdsknopp. Alla dessa delar kan bytas ut mot nya komponenter som hittas under resans gång. Varje del ger olika bonusar, till exempel ökad skada i en viss stridsstil. Detta är ett smart system eftersom det är enkelt, men ändå ger möjlighet till olika spelstilar.

Utöver svärdet går det också att utrusta olika små föremål, så kallade trinkets. Dessa ger olika bonusar och specialeffekter. Ett exempel jag hittade var ett heligt bandage som gjorde att all hälsoåterställning blev dubbelt så effektiv. Inventariet rymmer dock bara tio platser för dessa föremål, och varje föremål tar upp olika mycket plats beroende på hur kraftfullt det är. Bandaget tog till exempel upp fyra platser, vilket gör att noggrant planerande behövs för att välja vilka som ska utrustas.

Under resans gång hittar vi också pergamentrullar som används för att låsa upp nya färdigheter i färdighetsträd. Dessa är uppdelade i fyra kategorier: Prudentia, Audatia, Fortitudo och Celeritas. Det första trädet, Prudentia, innehåller uppgraderingar som ökar maxhälsa, förbättrar blockförmågan och utökar mängden mat som kan bäras. De andra träden låser upp fler förmågor längre fram i berättelsen. Jag tänker att jag inte går in mer på dessa färdighetsträd då jag anser att det skulle förstöra spelupplevelsen.

Spelet innehåller också samlingsföremål i form av delar från Biancas halsband. Dessa fungerar främst som collectibles, men när de hittas får spelare ta del av små bakgrundshistorier berättade av Aeta själv, vilket ger berättelsen mer djup.

Italiens landskap och världens detaljer

Miljöerna är ofta väldigt fina och stora, med detaljerade bakgrunder som verkligen fångar känslan av ett medeltida Italien. Samtidigt finns det ganska mycket död yta i vissa områden – platser där det går att springa runt utan att egentligen hitta något särskilt viktigt. Det finns dock fortfarande en anledning att utforska världen. Genom noggrant utforskande går det att hitta uppgraderingar, pergamentrullar och andra användbara föremål.

Karaktärerna i äventyret är generellt sett väldigt bra gjorda rent grafiskt, särskilt huvudkaraktärerna. Däremot känns vissa av fienderna lite groteskt designade. Det är möjligt att detta är ett medvetet stilval, men jag hade hellre sett mer polerade fiendemodeller som bättre matchar huvudkaraktärerna. En annan detalj jag reagerade på var karaktärernas munrörelser när de pratar. I vissa situationer ser deras tänder och leenden ganska onaturliga ut. Det är svårt att förklara exakt, men när du väl ser det märker vi att något känns lite märkligt.

Ljudet i spelet fungerar överlag bra och passar spelets ton, men det är inte något som direkt imponerar. Ett problem jag däremot märkte flera gånger var att musiken ibland kunde ändra volym ganska kraftigt utan någon tydlig anledning.

Från svårigheter till triumf: spelets kärna

Spelets största styrkor är berättelsen och striderna. Samtidigt kan stridssystemet ha en ganska hög inlärningskurva, vilket jag tror kan göra det svårt för vissa spelare i början. 1348 Ex Voto kan passa många olika typer av spelare eftersom fokus ligger mycket på berättelsen, men du behöver ändå ha lite tålamod eftersom svårighetsgraden ibland kan kännas ganska hög. En av de mest frustrerande delarna av striderna är tajmingen i blockeringar. Hamnar spelaren i ett dåligt stim och missar några blockeringar kan fienden snabbt få in flera träffar. Det är inte ovanligt att förlora tre eller fyra hjärtan innan kontrollen återfås. Samtidigt känns spelet väldigt responsivt att spela. Kontrollerna är tajta och precisa, vilket är avgörande i ett spel där striderna bygger så mycket på timing.

Nivåerna innehåller ibland enklare plattformsmoment där Aeta klättrar upp på byggnader eller hoppar över klyftor och mellan hustak. Dessa sekvenser är ganska enkla och fungerar mest som en paus mellan striderna. Äventyret är också generöst med sparpunkter. En lite märklig detalj är att om spelaren når en sparpunkt med väldigt lite hälsa kvar och sedan dör startar vi om med full hälsa vid samma punkt. Det känns lite konstigt, men kan vara ett medvetet val för att göra spelet mer förlåtande. Varje nivå har också en tydlig riktning – målet är nästan alltid att följa olika spår och ledtrådar för att ta reda på var Bianca befinner sig.

Under min genomspelning stötte jag tyvärr på några buggar. Vid ett tillfälle flöt mitt svärd i luften ovanför min karaktär. Jag hade också några situationer där spelet visade att något gick att plocka upp men där jag inte kunde ta föremålet, vilket gjorde att jag helt enkelt var tvungen att starta om. Vid några tillfällen gick det inte heller att äta mat för att återställa hälsa, och ibland kunde jag inte dra mitt vapen. I de situationerna var den enda lösningen att låta min karaktär dö för att spelet skulle fungera igen. Dessa problem kommer säkert att fixas med uppdateringar men jag tycker ändå att det är värt att nämna dem.

Trots dessa problem skulle jag ändå säga att 1348 Ex Voto är värt pengarna. Äventyret erbjuder en resa på ungefär sex till tio timmar beroende på hur mycket världen utforskas, det kan ju såklart ta lite extra tid om svårighetsgraden blir ett problem. För ett pris runt 250 kronor känns det som en väldigt bra investering.

Det är kanske inte ett spel för alla, särskilt eftersom striderna kräver tålamod och inlärning. Men för den som uppskattar berättelsedrivna äventyr och taktiska svärdsstrider finns det mycket att tycka om här. När du väl lär sig spelets system och börjar bemästra striderna känns det också väldigt tillfredsställande – och resan från att känna sig ganska värdelös i början till att slåss mot flera fiender samtidigt mot slutet är faktiskt en av spelets mest givande upplevelser.

Personligen glömde jag bort vid flera tillfällen att det är ett indiespel jag spelar då det ofta håller en betydligt högre nivå, speciellt i det grafiska men också i sin väldigt levande berättelse som jag känner är något som är värt att lyfta.

Testdator: Intel Core i9-11900K, 32GB DDR5, RTX 3090