Space Moth: Lunar Edition

Det är nog inte särskilt kul att vara en mal. Man föds, flyger runt lite, äter upp någons pengar och sedan dör man. Men tänk att få var en rymdmal! Då föds man, flyger runt, skjuter på andra kryp och sedan dör man! Men, är det kul?

För en herrans massa år sedan kom ett spel som hette 1942 kort och gott. Det gick ut på att man flög sitt plan framåt och sköt ner fienderna som dök upp i toppen av skärmen samtidigt som man undvek deras skott. Det är ett så pass enkelt spel att det var ett av de första jag fick programmera ihop när jag pluggade spelutveckling på gymnasiet. Du kanske undrar varför jag nämner det gamla spelet och det är för att Space Moth: Lunar Edition spelas på exakt samma sätt med en distinkt skillnad. Det är betydligt fler skott som skjuts på mig i det här spelet än vad det någonsin var i 1942. Det här spelet är definitionen av Bullet Hell, dvs spel som har fiender som skjuter massvis och åter massvis med skott mot spelarens karaktär. Massvis.

Som tur är kan jag skjuta tillbaka men det kräver en stor mängd av min koncentration att både skjuta och undvika skott när jag flyger runt längst ner på skärmen för att försöka gömma mig. Som tur är har min lilla rymdmal en yttepytteliten hitbox och de flesta skotten kommer att missa såvida man undviker dem. Om man inte gör det har man tre extraliv samt två “Försök igen” men man förlorar sin multiplikator för poängen om man gör detta och får snällt börja om igen. Med alla skott som flyger runt på skärmen hade jag nog förväntat mig någon form av lagg, åtminstone när jag spelar handhållet men icke! Spelet flyter på bra trots alla skott och effekter som flyger omkring.

Det här är inget komplicerat spel, men det är svårt. Åtminstone för mig. Det finns visserligen bara en svårighetsgrad men det är så många skott på skärmen ibland att jag känner att jag inte kan se min rymdmal för allting som flyger omkring. Utöver alla skott som flyger omkring är spelet dessutom väldigt färgglatt, vilket är rätt trevligt men samtidigt blir det mycket svårare för mig att hålla koll på allt som händer. Det är svårt nog, men den klumpiga styrningen gör det svårare. Som tur är har jag har tre vapen att försvara mig med: snabba skott som inte gör alltför mycket skada, en laser som fungerar rätt bra, samt en bomb som förvandlar alla fienders skott till dödskallar och skjuter tillbaka dem. Dessa vapen aktiverar man med varsin knapp. Om man lyckas ladda upp en mätare kan man aktivera en specialförmåga som förvandlar fiendens skott till dödskallar, men istället för att skjuta dem tillbaka på fienden absorberar malen skallarna och ökar poängen man tjänar.  Det hade varit trevligt att kunna använda skallarna för att t.ex. uppgradera sin mal, men det går tyvärr inte. Jag hade också velat se någon form av leaderbord för alla spelare men i dagsläget kan jag bara se de som spelar på min maskin.

På tal om skärmen. Utvecklarna har valt att göra en intressant grej här som jag inte är helt med på. Man har nämligen delat upp spelskärmen i tre sektioner och i mitten är själva spelet. De två sektionerna till höger och vänster om spelet visar en bild som om man befann sig i en arkadhall. Det är en riktigt kul detalj men det gör också att jag får förbannat svårt att ordentligt se vad som händer. Särskilt när jag spelar handhållet. Man kan mörka bilden runt spel skärmen, men det är inte mitt problem, mitt problem är att spelytan är väldigt liten. Visserligen kan man vända runt spelet på skärmen bland inställningarna så spelet tar upp hela skärmen och man ser allt som händer. Problemet är att man behöver vrida runt Switchen och lägga eller ställa den i ett sorts högläge, som en mobil. En betydligt större mobil. Oavsett hur jag har skärmen på Switchen flyter spelet på bra både på TV:n samt i handhållet läge. Jag hade förväntat mig lite lagg, särskilt när jag spelar handhållet så det var en trevlig överraskning. 

Jag var någorlunda positivt inställd till spelet men efter att jag blev överkörd av den första nivån så många gånger märker jag att det här inte är för mig. Det är för spelare som vill ha en utmaning — och det lär de få. Jag tycker det är småkul när jag kommer vidare och den färgglada grafiken samt ljudet får mig osökt att tänka på en arkadhall med sina pixlar och bitljud. Det är charmigt och musiken är lugnande men ljudeffekterna kan driva mig till vanvett ibland. Jag gillar dock hur lätt det är att se vad för sorts kryp det är som hela tiden är på skärmen, samt att de varierar från bana till bana. Den här uppdaterade versionen av Space Moth: DX kommer säkert att tilltala sin målgrupp och jag är helt säker på att de kommer vara ett gäng skjutglada, stresståliga rymdmalar. Men för mig, nja…