Dark Souls III

Uppföljare som skapar samma magiska känsla och upplevelse som dess föregångare är sällsynta. Om utvecklarna går för långt bort från originalet finns risken att man tappar det som fick spelaren att fastna från första början. Stannar man däremot för nära originalet känns uppföljaren stel och repetitiv. Frågan som då uppstår är om man nöjer sig med mer av det goda, eller om man som utvecklare borde sträva åt en större vidareutveckling av de originella konceptet. Dark Souls 3 faller i den senare kategorin och personligen tycker jag inte att det är en dålig sak.

Storyn

Precis som tidigare börjar spelet med en intro­ sekvens där spelets premiss sparsmakat läggs upp på bordet. Berättelsen i Souls spelen har alltid kretsat kring en cykel av eld och mörker. En tid av mörker är intågande och gudarna som svurit en ed att offra sig själva för att hålla elden vid liv har lämnat sina troner. Det är då spelarens uppgift som “Unkindled” att utforska världen, hitta dessa gudar och alstra deras livsenergi för att ännu en gång tända världens eld. Så att dess varelser kan leva ett litet tag till innan hela cykeln börjas om igen. Denna värld är inte oändlig och elden kommer alltid att slockna.

Efter att du skapat din karaktär med bland annat val av klass, gåva och utseende vaknar du upp i en omärkt grav. I vanlig ordning får du i introduktionsområdet testa dig fram att slå, rulla runt och hugga ihjäl stillastående fiender. Spelet levererar dock snabbt en första utmaning i form av en jättelik väktare i rustning som efter att du slagit bort dess halva HP muteras och då får ett nytt rörelsemönster samt en väldigt lång arm. Slår man dock huvudet mot väggen tillräckligt många gånger kan man memorera alla jättens rörelse och på så sätt med sin tandpetare till svärd hugga sig till en välförtjänt vinst. Belöningen är tillgången till Firelink Shrine som kommer agera som hub där du återvänder när du behöver reparera och uppgradera dina vapen, levla upp samt för att köpa förbrukningsvaror. Det är även här man får sitt uppdrag att döda gudarna som gömt sig runt om i världen.

Känsla och styrning

Gameplay har alltid varit ett område där Souls serien levererat starkt. Tredje persons vy med tighta kontroller där man för en gång skull kan spela med mus och tangentbord. Till skillnad från ettan där man fick nöja sig med handkontroll alternativt installera en mod för att fixa styrningen. Alla vapen har en lätt och tung attack, och något nytt som introducerats är att L2/LT fungerar som en shiftknapp där man nu får tillgång till två nya typer av attacker. Varje knapptryck känns responsivt och man behöver aldrig liksom bråka med kameran, vilket jag personligen uppskattar då min spelstil lutar mer åt de agila hållet.

Precis som tidigare lägger de stort fokus på utforskning. Redan efter första bossen öppnar världen upp sig och ger dig som spelare flera vägar att ta på samma gång. Något som kan vara avskräckande för nykomna spelare; men för en rutinerad Souls spelare som mig själv är detta mer av de goda.

Firelink Shrine

Den stora variationen i spelets arsenal gör att man också kan variera sin spelstil efter smak. Vill du som jag springa runt i trasor med en Katana och slå kullerbyttor kring fienden går det alldeles utmärkt. Eller du kanske föredrar en rustning som väger flera ton och ett gigantiskt svärd som väger några ton till. Om du dock är lite mer konflikträdd av dig kan du använda dig av spelets magisystem, där man får välja av en brett utbud av trollformler som eldbollar och “healing spells”.

Multiplayer

Souls spelen har alltid haft en unik tagning på flerspelare läge. Spelet har inget regelrätt flerspelar läge utan du kan under spelets gång hoppa in i en annan spelares värld för att hjälpa till med en boss eller invadera andra oanande spelare för att brutalt mörda dem.

Tyvärr finns det en del att beklaga sig på när det kommer till multiplayern. Spelet använder sig av ett anti-fusk system där systemet tittar på din karaktär och jämför den med en kopia på serversidan, och om systemet upptäcker något avvikande föremåls-­ID får spelaren smaka på en fin liten softban. Problemet som uppstår med detta system att invaderande spelare har möjlighet att ändra i andra spelares data. Resultatet blir att du som legitim spelare löper risken att få en softban av en exploaterande spelare.

Dock tar det inte slut där, utvecklaren From Software har gått ut och sagt att dels är det spelarens ansvar att inte komma i kontakt med spelare med onda avsikter. Men också att spelarna kan skydda sig genom att backa upp sparfilen för att skydda sig. Vilket minst sagt är svårt i ett spel som sparar så ofta som en gång i minuten (!).

Min slutsats

Frågan om Dark Souls 3 är ett bra spel är en knivig fråga att besvara. För gamla fans levererar spelet inte mycket nytt vad gäller gameplay, utan det handlar snarare om nya områden att utforska och nya bossar att slå. Något “nytt”(vad gäller Souls serien i alla fall) är dock att bossarna har en benägenhet att ha flera faser, där bossen ofta byter form efter man slagit bort en del av dess HP. Själv tycker jag att en bra uppföljare använder föregångare som en språngbräda för att utforska nya koncept i mekanik och story. Dark Souls 3 tar de gamla koncepten, håller om dem hårt och stoppar fingrarna i öronen för all kritik.

På en nivå är jag nästan fel person att fråga, för jag har svårt att skilja på moment som faktiskt är dåligt designade från de som är designade som Dark Souls alltid har varit tidigare. Hur ska en ny spelare veta konsekvenserna bakom vilken klass man väljer i början? Spelet ger absolut inga tips över vad som gör vad och det var detta som fick mig att ta en paus i första spelet. Men när jag väl kom förbi den fasen kändes hela upplevelsen rikare på grund av att jag inte fick någon vinst serverad på ett silverfat.

Personligen uppskattar jag spelet väldigt mycket då den ger samma känsla som jag fick i mitten av Dark Souls. Där jag vet hur spelet fungerar, vad de kommer kräva av mig vilket gjorde att utmaningen kändes helt rättvis genom hela spelet. Det är sällan i Dark Souls 3 som jag personligen känner att jag dog på ett orättvist sätt.