Hem ArtiklarKrönika Passionen är död, leve passionen!

Passionen är död, leve passionen!

av Emil Johansson

“Konungen är död, leve konungen!” eller “Le Roi est mort, vive le Roi!” – ett ordspråk som kan passa in på mycket. Titeln på denna krönika skvallrar nog om vad det handlar om i det här fallet.


Sedan 2021 började har jag velat skriva många krönikor och recensioner, men jag har helt enkelt inte kunnat. Sen slog det mig, under en kylig morgonpromenad, varför det var så och där låg även svaret på vad som skulle bli nästa krönika. En text jag slängde ihop på under en halvtimme, för jag visste vad jag ville, nej, behövde säga. Det var inte mer än så och resultatet har ni här.

Film, spel, litteratur, musik, konst – all form av media som tillåter konstnärliga uttryck är viktigare för oss människor än vi ofta tror. Ibland handlar det om något så enkelt som att man kan relatera till en viss låt vars text kanske träffar helt rätt i det aktuella känslolivet, eller passar in fint i ens egen världsbild. Ibland upplever man nästan att en låt kan vara specifikt skriven för en själv, som att artisten i fråga har sett det djupaste inom ens själ och på det viset lyckats sätta ord och en melodi på de känslor vi själva knappt vet hur vi ska handskas med. Självklart gäller detta även de andra medierna, men musikens språk är mer universellt än de andra, vill jag tro. Det är ofta en fantastisk upplevelse när man snubblar över något sådant.

Fyra dårar och tre otroliga vänner på plats i Stockholm för Comic Con (2019).

Sen finns den andra sidan av kulturen också, den där stora företag hypar upp sin publik med tidiga bilder och klipp på vad som komma skall. De uppmuntrar att sprida vidare ordet till alla som råkar lyssna med hjälp av hashtags och delningar. Effektivare reklamkampanjer kan man knappast betala för än att låta publikens munnar sprida vidare budskapet om kommande produkt. Jag kanske låter cynisk, men man blir snabbt det när man skriver och pratar om sina passioner nästan dagligen och det på ett vis som ska tilltala så många som möjligt. På det stora hela har jag inga problem med det, men många utifrån (till och med några inifrån) verkar inte förstå hur utmattande det är att gång på gång försöka vara hypad för varje minsta grej som berör ens intresseområde det minsta.

Ofta blir man till och med för uppslukad av den maskin som det är att ständigt hålla sig uppdaterad och få ut information så snabbt som möjligt, samtidigt som man ska försöka vidhålla en genuin glädje över saker och ting. Det är inte alltid man inser att man bara konsumerar en produkt, bara för att det ligger redan tre andra saker och väntar, oftast i recensionssammanhang. Att spela igenom ett spel, som kan ta hundratals timmar att ge en utförlig kritik på eftersom många spel idag är alldeles för långa, under en vecka är ibland fullständigt vansinne. Glöm då inte heller bort att ens första tankar, ens första intryck (som ibland kan vara de viktigaste) kan skifta under veckan med ständiga uppdateringar för att spelet inte släpptes helt klart. På sätt och vis är det ju bra, men ens första tankar är då irrelevanta eftersom när merparten av de som kommer spela lär ha fått en uppdaterad och (förhoppningsvis) färdig version av spelet i fråga.

Det enda detta leder till för recensenter är en total utbränning i det långa loppet, och kanske en total likgiltighet inför det media man innan var så passionerad för. Kanske är det att hantera de känslorna som skiljer en bra skribent från en lycklig spelare, men det är en ändå en problematik vi som är aktiva inom industrin inte kan bortse ifrån. På sätt och vis blir det en “time crunch” även för oss; att försöka producera så mycket innehåll vi bara kan, utan att tappa alltför mycket trovärdighet eller kvalitet. Det kommer fram fler och fler skräckhistorier om spelutvecklare som pressat sina anställda med time crunch för att slutföra (lägg märke till att jag inte använder färdigställa här) ett projekt inom en viss deadline för maximal profit. Jag förstår att bolag vill maximera sina vinster, men det ska inte vara på bekostnad av deras anställda. Om ett bolag påstår att de måste göra på det viset bör de inte vara ett bolag, eftersom deras hantering av pengar uppenbarligen inte är hållbar i bolagsform. Det hela kokar ner till hur man formulerar en mening och spinner på sanningar – men sanningen är den att de flesta, som gillar sina jobb, gärna pressar sig själva, oavsett yrkesval. Det finns dagar jag mer än gärna går upp vid fyra på morgonen, sätter på en stora kanna kaffe, knäcker fingrarna och skriver fram tills att de flesta normala människor ska gå på lunch. Vad som är sorgligt att beteenden som detta börjar uppmuntras mer och mer och inte på ett positivt sätt, utan mer som ett faktum.

Ännu en bild från mitt och Mattias hotellrum under Comic Con (2019). Vi spelade in Cultpodd-avsnittet om Alien Raiders vid det tillfället.

Nu har inte vi det så på våran redaktion direkt, men det finns tillfällen för alla skribenter idag när man undrar “Vad fan håller jag på med?”. När tidningar var det huvudsakliga mediet att få sina spel- och filmnyheter ifrån så kunde redaktionerna verkligen fokusera på att få ut genuint bra material som oftast var välarbetat och utförligt. Efter att internet blev mer av ett faktum med folk som ville ha nyheterna direkt när de skedde så försvann mycket av vilan, eftertanken och omtanken. Istället blev clickbait-titlar och minst sagt bristande källkritik det nya svarta. Det gällde helt enkelt att vara så snabb man bara kunde, gärna vara först.

Det är svårt. Självklart måste ett outlet som specificerar sig på nischade nyheter vara snabba och effektiva med vad de täcker, nappa på vad som är nyhetsvärdigt och få folk att klicka. Men att försöka vara så alert varje dag, år in och år ut, leder inte till någonting annat än tragedi. Ibland får ens familj stryka på foten för att saker och ting måste täckas. Ibland intalar man sig att den där sjunde natten utan ordentlig sömn är okej – för man måste ju bara få ut den där recensionen i god tid. Att ens överväga semester dödar algoritmen och med det det lilla momentum man lyckats bygga upp, men semester bör innebära vila och just det är tveklöst något man behöver oftare än man själv tror.

Att ha nytt innehåll varje dag är riktigt bra, mer än det är att pusha passionen. Den passionen som krävs för att vilja fortsätta djupdyka i något som kanske endast låter kul för någon utifrån. Att vara bra på så mycket man kan, samtidigt som man ska leverera något värdigt folks tid, är slitsamt när det sker alltför ofta. Jag har nått en nivå där jag inte längre tycker det är kul att titta på film, det har jag inte gjort på länge faktiskt. Spelar jag spel bara för att ha kul känner jag mig skyldig för att jag inte gör något mer med det. Dessa tecken är inga bra, kära läsare. Det här är inget avskedsbrev, absolut inte. Snarare ett öppet brev, en reflektion, om hur det är att ständigt känna att man behöver leverera något, att ständigt vilja prestera. Hur det är när stress har tagit över ens innersta passioner, de man vände sig till för avkoppling och som snart förvandlades till något som hemsöker, dag som natt. Att känna så här över så triviala saker som spel och film kan låta larvigt, jag kan tycka det själv med all hets gällande något så ytligt som underhållning, men stressen i sig är dock inte larvig och är istället djupt allvarlig.

En inte allt för ovanlig syn…

Vi ska inte bränna ut oss för ytligheter. Gör vi det har de tappat sitt värde – oavsett om de är våra passioner eller inte. Ett litet steg tillbaka ibland kan hjälpa till att motverka hetsen. Om det känns omöjligt bör man nog överväga varför man gör det man gör och vad det kan leda till, för tro mig: det är inte värt det om passionen är död, eller ännu värre, om du själv ligger sömnlös över vad som egentligen ska vara, och kanske började som, din tröst eller avkoppling efter en lång dags arbete.

“If you’re not happy – quit!”, som Bobcat Goldthwait en gång sade och jag håller med honom.

Passionen är död, leve passionen!

Du kanske också gillar

1 kommentera

Simon Liljedahl september 22, 2021 - 07:17

Jag vet precis hur det är. Jäkten på att få fram en text inom utsatt tid. Det är liksom en del av konsumenthetsen. Jag ser hellre att en recension blir lite senare publicerad, inom rimliga gränser, än att det MÅSTE släppas på releasedagen. Sen på Internet blir det ett klickräknande av det hela vilket inte direkt motverkar stressen även om det absolut kan vara en morot många gånger också.

Ibland tycker jag kanalerna för sånt här utnyttjas dåligt, det kan vara ett tillfälle att ha kommunikation med sin tilltänkta publik och knyta an starkare band med de läsare som redan finns. När ett embargo släpper och det går att öppet diskutera ett spel så går det ju faktiskt att föra dialog med läsare/forumiter under tiden man spelar. Förhandstittar är ju en del av det rent textmässigt men jag tycker alrig de görs särskilt bra.

Sen är det ju mer tidskrävande vilket har sina nackdelar det också men jag tror inte det dödar passionen lika mycket i gengäld.

Reply

Lämna en kommentar