Hem JulkalenderJulkalender 2018 Nördliv Julkalender | Lucka 2: Freddy got fingered

Nördliv Julkalender | Lucka 2: Freddy got fingered

av Emil Johansson

Nördlivs väldigt speciella julkalender är tillbaka – skriven av vår egne Emil Johansson. Här är andra luckan, som innehåller en udda komedi med en udda komiker…


Tom Green är en man som är lite svår att placera. Eller…kanske inte egentligen. Han var Kanadas svar på Jackass innan Jackass (2000 – 2002) var en grej. Torterade sina föräldrar och folk i allmänhet med sina upptåg och galenskaper. Antingen älskade man karl eller hatade honom med en passion och ärligt talat vet jag inte vad jag idag skulle tycka om hans tidigare alster. Men en av de grejer som står ut i mängden är den långfilm han skrev (tillsammans med Derek Harvie), regisserade och spelade huvudrollen i. Japp ni hörde rätt, och resultatet är eposet av udda – Freddy Got Fingered (2001).
Möjligheten kom till honom efter succén med Road Trip (2000) av Todd Phillips som senare skulle ge oss Baksmällan-filmerna (2009, 2011 och 2013). Efter Road Trip ville 20th Century Fox räcka honom rodret för en film helt i hans egen regi. För de flesta av oss kanske det låter helt galet och det tror jag att Green själv också tyckte, filmen är nämligen långt mycket smartare än vad man tror vid första anblick.

På ytan är det delvis en “gross-out”-komedi (en film helt enkelt försöker underhålla med sitt äckel) som sedan snabbt kombineras med klyschor från Hollywood som får mig att sucka högt så fort jag ser dem i aktuella filmer.

Lite spoiler alert:

Till exempel har vi en scen där Greens karaktär Gordy plötsligt runkar av en elefant som sedan sprutar ner Gordys pappa (spelad av Rip Torn som måste fått bra betalt antar jag) så hela han blir täckt i elefantsperma – nej, klicka inte ner fönstret! Fortsätt läsa.
Precis efter den händelsen har vi ett väldigt klassiskt Hollywood moment med ett samtal mellan far och son om att sonen endast vill bli accepterad av sin far för den han är och fadern som accepterar sin son med tårar rinner från bådas ögon – med fadern fortfarande täckt i…ja, det är väl det som skiljer scenen från hur den här typen av scener vanligtvis brukar vara.

Green har lyckats balansera total dårskap och klassiska klyschor på ett otroligt effektivt sätt. Effektivt som en dörr i ansiktet för övergångarna är allt annat än lena och jag tror det är lite tanken. Ett pågående skämt som sker genom hela filmen är att Gordys granne, pojken Andy (Conner Widdows), ständigt skadas allvarligt i vad som kan ses som trivsamma situationer. Vid ett tillfälle på en restaurang så har Andy och hans far (Jackson Davies) precis haft en trevlig födelsedagsmiddag för Andy och hans far frågar om honom om han vill ha tårta. Andy blir eld och lågor och frågar om han verkligen får tårta på sin födelsedag. Fadern säger självklart att ska Andy få tårta på sin födelsedag. Hela den helyllescenen avslutas med att Andy får en glasflaska kastad i ansiktet av misstag.
Kontrasterna gör scenen hysteriskt rolig.

Dock känns ett flertal av scenerna som sketcher Green skrivit men inte hittat en plattform för och som han bara jobbat in i filmens redan lösa narrativ. Det funkar sisådär men fyller upp speltiden på 87 minuter utan att kännas alltför långdraget. Det kan man väl ändå kalla lyckat trots allt.

Vad handlar det hela om då?

Kort och gott om Gord som fortfarande lever hemma vid 29 års ålder, skatear och jobbar med sina teckningar i hopp om att en dag bli en känd animatör. Han bestämmer sig för att flytta till Los Angeles för att komma närmare sina drömmar och för att kunna jobba på en ostfabrik. Jepp, det är premissen i stora drag.

Vart kommer själva “fingrandet” in i bilden?
Alltså, jag kan ju inte avslöja allt – eller hur?

 


Du kanske också gillar

Lämna en kommentar