Hem RecensionerSpelrecensionerNintendo Metroid Dread

Metroid Dread

av Fredrik Olsson

Springandes genom klaustrofobiska korridorer, jagad av en okänd entitet. Känns det igen? Ja, vibbarna från Alien tar inte slut där när du som Samus Aran försöker identifiera vad som faktiskt hänt på planeten ZDR och varför den där nedrans parasit X är tillbaka. Ligger någon bakom detta månne?


Att känna sig jagad och hela tiden se över axeln efter minsta lilla rörelse i omgivningen är något som verkligen etsas fast rent beteendemässigt i Metroid Dread. Samus Aran är tillbaka och denna gång förs hon till en till synes öde planet, där X parasiten skymtats. Ett enkelt uppdrag kan tyckas då federationen redan skickat ut spaningsrobotar, så kallade E.M.M.I:s, för att undersöka. Tyvärr tar detta enkla uppdrag en drastisk vändning när du plötsligt träffar en näbbförsedd utomjordisk varelse som knockar dig och lämnar dig längst ner, nära planetens kärnan. Varför? Ja det är ett mysterium vars brödsmulor sakta men säkert plockas upp. Uppdraget som förut verkade rutinmässigt, har nu istället blivit en fråga om överlevnad, då du har långt till ytan där ditt rymdskepp befinner sig. Att dessutom alla E.M.M.I:s hackats och blivit extremt fientliga mot —ja du gissade rätt — dig gör detta till ett av de mer nervpirrande spelen i serien – eller för den delen i år!

Sett till berättelse är det alltså mer eller mindre en om ren och skär överlevnad, men där sakta men säkert frågor kring Chozo-rasen (den utomjordiska rasen som påträffades i början av spelet och som tidigare setts i andra Metroid-spel) adderar till mysteriet som är planeten ZDR. Samus i sig är inte pratglad så det är inte direkt att du får värst mycket personlighet från hennes sida i början, men tack och lov utvecklas hon trots att hon mer eller mindre håller tand för tunga genom spelet. För ju närmre du når planetens yta, desto fler hemliga områden låses upp, och i förlängningen förmågor. Allt från möjligheten att göra dig osynlig, skanna terrängen eller använda magnetiserade ytor som klätterställningar till vapen såsom breda skott, uppladdade starkare skott eller strålar som drar till sig objekt och många fler som jag inte vill nämna på grund av risk för spoilers. Vissa av dessa kommer dessutom väldigt väl till hands när du kommer in på specifika områden där de redan nämnda E.M.M.I:s förföljer både dig och de ljud du gör. Här skiner verkligen spelet, då dess atmosfär kombinerar strategiskt tänkande och ett härligt ljudlandskap. Precis som de ondsinta robotarna pingar efter dig, går din puls i samma takt. Och det enda sättet att verkligen ta ut dessa är genom att finna en specifik laserstråle som i sig kräver både tid och envetenhet för att faktiskt lyckas få död på en hiskelig robot. Dessa hittas bara en gång per bana och oftast senare, så när du annars smyger igenom E.M.M.I områdena, bör du vara extra försiktig, för får de tag på dig betyder det oftast omedelbar död... Sen att trådar dras i bakgrunden av elakingen Ravenbeak, ökar stämningen.

De där sabla X parasiterna som fick dig att åka till planeten i första taget…

Prisad vare nivådesignern, som skapat den labyrint som är Metroid Dread.

Vad som först verkar vara ett virrvarr av vägar, visar sig sedan bjuda på smarta genvägar, hemligheter och gångar som man tidigare (på klassiskt Metroidmanér) inte kunde gå igenom. Du tar dig från värld till värld under planetens yta, luskar i vad som försiggår och träffar på ett gäng bossar, alla med tydliga attackmönster som tar ett tag att få in. Dessvärre ruvar några av bossarna på quicktime-event, eller counters, som i sig kan vara aningen hafsiga, men som i slutänden är tjänliga. Vad som däremot inte är lika tjänligt är genrens envisa försvar till den ”gamla goda backtrackingen” som spelserien är känd för. Här skulle Metroid Dread verkligen mått bra av mer evolution i sitt tänk kring hur man för serien framåt – för det här är verkligen ett moment som hela tiden gör sig påmind på ett både irriterande och tröttsamt sätt. På vissa sätt är Metroid Dread verkligen tajt, särskilt till det tekniska där det verkligen står ut – då det flyter på i goda 60 fps. Men att behöva ta sig fram och tillbaka för att leta förmågor får spelet att tappa många poäng — och lägg därtill dess oförmåga att visa vart du ska — gör att det verkligen inte lämpar sig för nybörjare. Vilket är synd, då Nintendo överlag ändå är bra på balansen för både veteran och glad nybörjare. Och nej, handhållning är inte bra heller, men för den helige Arnes skull… lite mer info än det Adam (en A.I i spelet man interagerar med) ger vore toppen – eller åtminstone ett bättre loggsystem hade funkat. Tråkigt när anrika spelserier bankar på en redan etablerad spelmekanik och inte förnyar ytterligare. Det är ändå 2021 när detta skrivs…

Det hjälper heller inte att spelets story mer eller mindre är ett ganska by the numbers mysterium, kring den utomjordiska rasen Chozo och X-parasiten, som trots en god atmosfär under spelandet, ändå är tämligen förutsägbart. Samus i sig påminner om Master Chief, om man ser till stoiska tystlåtna hjältar, men till skillnad från Halos hjälte är det lättare att falla för henne jämns med resan gång, då hennes minspel och återhållsamma tal åtminstone ger ett uns av personlighet. Nåja, är det berättelse du är ute efter, är detta knappast något mästerverk… men en och annan överraskning döljer sig, vilket gör att slutet inte bara känns tillfredsställande, utan även smått avslutande.

En av spelets bossar. Denna kommer med extra avskyvärd andedräkt…

Att vända på en krona….

Ja visst har jag en del kritik, men så är det när man tycker om något. Då vill man hjälpa, och inte stjälpa – och så gäller det definitivt för Metroid Dread. För när det är bra, då är det fantastiskt. Och när det är fantastiskt… ja då är det fenomenalt. Berättelsen är kanske aningen svag rent manusmässigt, men upptäckarglädjen bryter igenom ordentligt, vilket parat med alldeles förträffliga kontroller, ljudbild och grafik för spelet till ett skönt crescendo. Varje bana osar personlighet, och de stilla ’bleep’-ande ljud som hörs på avstånd under E.M.M.I-banorna är tillräckligt fräscht för att öka spelupplevelsen markant. Just denna ständiga strid mot diverse fiender, att leta nya förmågor och traversera över de ljuvligt designade världarna får spelet att övervinna även mitt gamla cyniska gubbhjärta. Det är verkligen inte perfekt, och det håller sig självt tillbaka på vissa punkter, men när man bara måste spela en stund till för att man ser ett outforskat område på kartan… då du inte vet om en E.M.M.I finns där (eller något annat monstruöst)… då praktiskt taget briljerar det!


Specifikation

Metroid Dread. Lägsta pris 488 kronor enligt Prisjakt.nu 2021-10-15.

 

i samarbete med PriceRunner

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar