Hem ArtiklarKrönika Krönika: För gammal för att spela!? Snart 40 år!

Krönika: För gammal för att spela!? Snart 40 år!

av Fredrik Olsson

När jag växte upp så var detta med att vara en gamer inget som direkt sågs på med blida ögon. Det var snarare enligt många en introvert till gränsen till destruktiv livsstil som korrumperade våra yngre. Barnen riskerade att bli våldsälskande enstöringar som inte klarade av någon som helst social kontakt. Men hur är det idag, och är det ens legitimt att vara ”gammal” och spela?

Åttio- och nittio talet!

Under dessa årtionden så växte verkligen spel mediet enormt. Likt ett barn i en godisaffär, så fanns det hela tiden en ny titel som hägrade; med glansig fin yta, men oftast tomt till innehåll och inte direkt nyttigt på något sätt. Det var enkla spel, som Pac-man, Qbert och senare Gorilla som inledningsvis ledde in mig på denna ”ondskefulla” bana. Spel på PC, såsom ‘Summer games’ eller för den delen ‘Winter games’ spikade in de sista spikarna i kistan. Och på den vägen blev det.

Det var ungefär så….men ändå inte. Och jag hade aldrig någon hockeyfrilla. Tack o lov!

Jag blev en sådan där unge, som höll mig gömd bakom TV skärmen (körde med Amiga inledningsvis och en 28 tums tv), spelandes Civilization, Moonstone och Settlers in på små timmarna. Och hela tiden så var oron från föräldrar och andra vuxna; Vad kommer det bli av Fredrik, kommer han bli en vildsint mördare och inte hitta sin plats i samhället?

Men även om det fanns misstänksamhet, så var mediet på sätt och vis så ungt att det inte var allt för många som brydde sig. I alla fall under åttiotalet. Men när vi kom in på nittio-talet så blev det betydligt fler som ”brydde” sig. Under den tiden; med internets framfart så blev det mer tydligt att det här med gaming över datorer inte var en fluga. Utan något som faktiskt skulle hålla i sig. Något som fick många vuxna att ta upp debatten var; om ens internet behövde finnas till. Varför alla dessa farliga våldsspel ens borde få säljas som exempelvis Doom, Wolfenstein och Carmageddon.

Men framfarten var ostoppbar. Dels på grund av att internet (trots föräldrars förtret) praktiskt taget exploderade. Alla ville hantera den nya tidens kommunikation- och informationsmedel. Och lägg därtill 90-talets hysteri kring begreppet ‘Multimedia’. Ett begrepp som växte fram från det att cd-roms började användas i datorer. Något som (för den tiden) kunde innehålla sjuka mängder information och som fick användarna att dregla; – Wow, kan man ha en hel encyklopedi på datorn….MED FILM?!

Ja, milt sagt, så var det en rolig tid att observera på nära hand, då spel mediet i sig ökade på så många håll. Inte bara att själva spelmediet ändrades, tog nya former och testade nya begrepp. Men i takt med att gaming i sig blev stort, så poppade det upp mediebevakning, större PR och ett allmänt större fokus på spel i sig. Något som konkretiserades i tidningar som PC Gamer och Super Play. Nu var gaming här för att stanna.

Men det var fortfarande inte helt accepterat….

00-talet and beyond!

Jag satt fortfarande framför datorn på fritiden, ivrigt inväntande nästa stora spel. Och nu växte en annan syn på gamers fram. Den var betydligt mer vinklad åt enbart det sociala hållet. Där föräldrarna tidigare mest (främst under nittio-talet) oroade sig över våld och sex. Så var det nu huvudsakligen den sociala biten man oroa sig över.

LAN var en stor del av mitt liv. Och framförallt gemenskapen man fick när man tog sig an GTAs dödsmatcher. Och ja, det är jag och Danny.

“Min son sitter vid datorn 14 timmar i sträck ibland. Han har ingen som helst kontakt med omvärlden!!”

“Min son stimuleras ej! Han sitter bara med olika spel hela tiden!”

Detta var två uttryck som kunde höras.

Vilket jag då kunde besvara på följande sätt;
Jag spelar och pratar med vänner över internet konstant, och har lärt känna massor med vänner.

Men även;
Jag provar många olika typer av spel. Pusselspel, logikspel, äventyr och action och allt stimulerar mig i den stora variation som finns. Särskilt då många även är med vänner och nya kompisar online.

Självklart var det aldrig extremt mycket (allt bör hållas inom rimliga gränser) men tanken föll aldrig in för de “vuxna” att ens försöka förstå. Utan att helt enkelt vara dömande oavsett vad jag sa.

Idag!

Idag sitter jag; en trettiosjuåring, och spelar allsköns typer av spel. Det är Playstation 4, Xbox One och PC spel som tas itu med. Och även om jag inte längre lägger ner samma tid, så är ändå gaming en del av mig som person.

Hur ser då mina vänner och familj på detta med spel idag? Jo faktiskt betydligt bättre från människor av min generation och yngre. För det är ju faktiskt de som är de vuxna idag. Till och med min egen far, förstår att detta med gaming är stort, och inte är en “barnlek”. Utan att det är en industri som rent omsättningsmässigt slår självaste Hollywood.

Visst finns det de som ser ner på detta med gaming, och allt runt där omkring. Men rent generellt tycker jag ändå att det är betydligt mer accepterat. Vi har tv-serier som ”Big Bang Theory” som nästan haussar upp ”nörden”, och att allt nörd- och gamer relaterat idag känns betydligt mer normaliserat.

Gamla gamers!

Men hur ser samhället idag på de av oss som faktiskt blivit äldre men ändå spelar. Ja, det är väl aningen svårare att faktiskt sätta fingret på. Visst funkar det bättre i.o.m. att hela min generation är den som idag i princip styr landet. 30-40 åringar finns inom alla typer av organisationer; statligt såväl som privat, och är i mångt och mycket den både köpstarkaste och beslutsfattande demografin. Och i och med det, så är det så klart på många sätt per automatik accepterat på ett helt annat sätt.

Jag vet nu att jag stolt kan kalla mig för gamer, och trots att jag fortsätter in i min snart medelålder, så kommer acceptansen och normaliseringen av att vara en gamer bara fortsätta.

Så trots min ålder, så är jag mer gamer än någonsin….

0 kommentera

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar