Ond bråd död, hämnd, skottlossningar och Clintan är vad jag tänker på när någon säger vilda västern. Hur låter det då om jag säger att vi kommer få köra ett västern-spel, där ditt vapen är en slangbella och du för den mesta tiden kommer smyga i skuggorna. Tycker du att det låter intressant så häng med, för nu ska jag berätta om El Hijo – A Wild West Tale.
Om någon säger att man ska köra ett västernspel tänker jag direkt på att jag kommer få duellera, rida häst och hämnas på något som har hänt mig – men det är inte vad jag fick när jag tog mig an El Hijo – A Wild West Tale. Här intar vi för det mest rollen som El Hijo, en ung pojke som bara vill leka med sin mamma och ha det bra. Men plötsligt blir deras gård attackerad och bränns ner av ett gäng skurkar. Mamman tänker inte låta dem komma undan, utan lämnar El Hijo i ett kloster. El Hijo har inga planer på att låta sin mamma lämna honom kvar där, utan tar helt enkelt och smyger ut ur klostret och ger sig iväg i jakten på sin mamma.
Här har vi mer eller mindre spelets historia. Det är enkelt och rätt fram: El Hijo tar sig från klostret till staden, till gruvor och kryper genom kyrkogårdar för att nå sin mamma. Spelet är ett S-spel, där du kommer smyga i skuggorna, gömma sig i krukor eller kistor. Om du blir upptäckt får du starta om från senaste sparpunkten, vilket är frikostigt utplacerade på kartorna med jämna mellanrum.
De som El Hijo gömmer sig ifrån är munkar, skurkarna, gruvarbetare och lagens män, och alla har verkligen inte rent mjöl i påsen. Oberoende vem det är måste El Hijo hålla sig ur deras synfält för annars kommer de springande för att fånga in honom.
Till sin hjälp har han sin slangbella som han kan distrahera fienderna med genom att skjuta på klockor, flaskor eller lyktor, allt för att få dem att kolla åt andra hållet. Under spelets gång får man även tillgång till uppskruvbara leksaker som man kan sätta ner och vandrar förbi fienderna. Vi har även kaktusblommor som, när man kastar dem, bildar ett moln av pollen som gör att man kan smyga förbi intet ont anande fiender. Sist har vi raketer, dessa kan knocka fienderna en kort stund och ha sönder bräckliga föremål.
Alla dessa saker kommer man att vara nödvändig att lära sig när det är bäst att använda dem för att komma vidare i spelet. Ibland är en kaktusblomma perfekt, när man nästa gång möter på ett hinder får använda sig av en raket. Det är lite trial-and-error ibland för att komma på vilken som passar bäst för stunden.
Även om vi spelar som El Hijo under majoriteten av spelet, får vi även under vissa kapitel spela som hans mamma. Det är ingen skillnad spelmässigt mellan dem två, utan man smyger sig fram i ett försök på att hämnas på skurkarna.
Som jag skrev tidigare är det ingen dialog i spelet, eller skrivet vad historien går ut på, då allt förmedlas genom karaktärernas gester och mimik. Vanligtvis skulle jag vilja ha lite mer fylligare historia, men spelet behöver inte det då det förmedlar tydligt vad som händer.
Eftersom spelet inte har någon talad dialog kan vi då kolla in lite på ljudbilden och det visuella. Visuellt är spelet som en handritad historia, det ser ut som man kollar på en äldre handritad film. Jag kan inte klaga på utseendet då det känns perfekt för spelet.
Musiken i spelet är något som jag är väldigt såld på, för det låter som de verkligen klassisk västern musik som t.ex. Ennio Morricone. Nu låter inte all musik som hans musik, men inspirationen för västernmusiken finns där. Musiken är väldigt bra och ger mig som sett gamla spagettivästen den rätta stämningen och känslan i spelet.
Kontrollen är väl en av de saker som jag har lite svårt med, för ibland är den lite klumpig (och då har jag kört både med handkontroll och mus + tangentbord). Om man ska köra spelet skulle jag rekommendera handkontroll då jag fann den mycket smidigare att styra runt El Hijo. Samt att man väldigt ofta fick trycka flera gånger för att man ska gömma sig eller krypa under ett bord. Det är en väldigt liten sak, men när man får göra det flera gånger om i ett spel blir det lite irriterande, inte minst eftersom spelet går ut på att gömma sig och när spelet vägrar låta en göra det så kan det gå illa för en. Hade några gånger när spelet plötsligt gjorde att min kontroll var bakvänd och fast jag styrde honom nedåt så sprang han uppåt – väldigt udda. Utöver dessa två saker är kontrollen bra och man kan utan problem smyga sig igenom fienderna rank.
Spelet har 30 (plus en prolog) kapitel där man ska smyga, gömma sig och klura ut hur man ska ta sig förbi de mer och mer komplexa banorna där fiendernas mönster kräver tajming och användandet av rätt sak för stunden. Spelet är mellan åtta till tio timmar långt, beroende på hur många försök man behöver för att ta sig vidare.
El Hijo – A Wild West Tale är ett riktigt mysigt spel om El Hijo och hans mamma i jakten på hämnd. Spelet är inte det längsta och ibland kan man tröttna på att försöka smyga runt om det går dåligt för en, då är det lika bra att ta en paus och komma tillbaka senare. Spelet är inte revolutionerande när det kommer till spelmekanik, utan gör bara bra det som ett stealth-spel. Personligen började jag tröttna lite på uppdragen efter halva spelet och det tog lite emot att köra vidare, mest p.g.a. att många banor känns likadana och att variationen inte är den största utan man slänger bara in fler fiender på banorna som man måste undvika. Gillar man genren så tycker jag att man ska kolla in spelet.
Denna recension baseras på PC versionen.
Spelet finns även till Xbox One, Playstation 4 och Nintendo Switch.
El Hijo – A Wild West Tale. Lägsta pris 205 kronor enligt Steam 2020-12-09.
Recensionsex tillhandahållet av HandyGames.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.
En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.