Hem RecensionerSpelrecensioner Derange

Derange

av Jesper Gustavsson

Är du ett fan av spel i stil med The Last of Us eller Resident Evil och samtidigt diggar 80-talets pixelgrafik? I så fall är Derange förmodligen något i din smak.


Året är 2002 och du får ett mystiskt mail från en professor; Jacob Prestor. Prestor har tidigare jobbat vid ditt universitet, men har sedan två år tillbaka varit försvunnen. Efter att du läst mailet från honom åker du, Jessica King, och din vän IT-teknikern Nathan Romero till en egendom på Massachusetts landsbygd där Prestor tycks befinna sig. Det ni inte vet är att den här egendomen har en mycket mörk historia kopplad till Prestors släkte. Ditt jobb blir nu att hitta denna mystiska professor och lista ut platsens stora gåtor.

Du kan välja att spela som antingen Nathan eller Jessica, båda med sina egna specialiteter. Jessica börjar spelet med en tändare och kan bära på två fler föremål än vad Nathan kan, medan Nathan kan hitta dolda föremål och proviant. Spelet har därmed gott om omspelningsvärde som även lyfts fram genom att vissa dialogval har en implikation på spelets händelseförlopp. Storyn i spelet känns välskriven och höll mig på helspänn under de tre timmar jag spenderade med det. Något jag dock saknade var bakgrundshistoria till Jessica och Nathan, hur de träffades och hur deras tidigare relation till Prestor är. De bygger en relation genom spelets gång, men det hade inte skadat att veta mer om dem så att du sympatiserar med dem mer.

Hur funkar då spelet i sig? Derange är ett survival horror-spel i 80-talets pixelgrafik som tar många element från modernare spel i genren så som The Last of Us och Resident Evil-spelen. Det går ut på att överleva med ett begränsat antal resurser, samtidigt som du letar ledtrådar i spelets miljöer för att lösa pussel så att du sedan kan hitta föremål och nycklar du använder dig av för att ta dig vidare i spelet. De flesta av pusslen har lösningar som bygger på information du får i olika dokument och pappersark som finns utspridda i de olika rummen. Några pussel kräver exempelvis en viss kunskap om särskilda datum kopplade till familjen Prestors historia, medan andra är mer renodlade gåtor som du måste använda logik för att lösa. Aldrig under spelets gång kände jag att ett pussel var helt hopplöst och när jag blev fast visste jag alltid att en lösning fanns inom räckhåll, så länge jag bara utforskade mer.

Något som spelet i min mening gör mindre bra är stridssystemet. I Derange har du tillgång till två olika typer av vapen, skjutvapen och närstridsvapen. Skjutvapen kan attackera på avstånd och närstridsvapen kan precis som namnet indikerar, bara attackera i närstrid. Skjutvapen kräver dock ammunition, till skillnad från närstridsvapen, vilket innebär att du måste använda dessa sparsamt. Förutom det är det ingen större skillnad på närstrid och avståndsstrid. Attackerna fungerar på samma sätt förutom att du kan använda skjutvapen på avstånd till dina fiender medan närstridsvapen kräver att du står nära för att attackera. Till och med animationerna för de olika vapnen är lika, vilket bidrar till spelets retroinspirerade natur.

Du attackerar en fiende antingen genom att gå fram till den eller genom att agera när ett utropstecken poppar upp. Sannolikheten att träffa dina fiender baseras på det vapen du använder. Ett baseballträ har till exempel lätt att träffa, men den gör ingen större skada mot fienden. Om du inte klickar i tid när utropstecknet dyker upp över ditt huvud tar du skada och det räcker att bara ta några träffar så är du död, även på enklaste svårighetsgraden. Strider är nämligen till för att i mångt och mycket undvikas under spelets gång och genom att slå en fiende puttar du bak den så att du ska få tid att ta dig därifrån. Problemen uppstår när flera snabba fiender kommer och omger dig på ett sätt så att du inte kan rymma.

Exempelvis; i ett specifikt rum i spelet fanns det en slags fiende som inte gick att döda. Så när jag kommer till ett rum, där det finns tre av denna typ av fiende, som med deras snabbhet omger dig lätt – ja, då blir det snabbt problematiskt. Flera gånger hamnade jag i en situation där det enda sättet att ta mig därifrån var att döda mig själv, vilket tog mig relativt långt tillbaka eftersom antalet sparpunkter är få. Det skapade ett frustrationsmoment som kunde elimineras av en bättre bandesign och en bättre AI hos fienderna. Dessutom känns striderna monotona eftersom samma animationer gäller för olika vapen.

Det känns nästan aldrig värt det att gå in i strid heller när en fiende kan ta flera träffar av intensivt klickande utan att dö, vilket nu leder mig in på kontrollerna. Spelet är anpassat för att spela med tangentbord och mus. Det går att spela med en handkontroll, men då måste du ställa in knapparna så att du kan göra allt, eftersom standardinställningarna inte har någon knapp för att slåss. Det är inget som tar bort från upplevelsen i stort, men det blir vad som känns som onödigt extrajobb för spelaren om den föredrar handkontroll.

Ytterligare en aspekt värd att påpeka är bristen på variation i musiken och på ljudeffekterna. Samma stycke spelas näst intill konstant under hela spelets gång, vilket efter ett tag tar bort känslan av skräck som spelet försöker förmedla till spelaren. Även variationen av läten från monster och dylikt är minimal, vilket också tar bort från denna känsla.

Grafik som påminner om gamla klassiker från SNES…

Grafiken är dock något jag fastnade för. Pixelgrafiken är enligt mig mycket snygg och påminner en del om gamla klassiker från bland annat SNES. Trots att grafiken är snygg är det något med den som inte riktigt stämmer överens med vad spelet är avsett till att vara. På samma sätt som musiken och ljudeffekterna försämrar skräck-aspekten gör även grafiken det. Aldrig under min genomspelning kände jag mig rädd eller ”on the edge”, vilket är själva syftet med denna genre. Jag tror att Derange har hamnat lite fel i tid då dagens teknologi har lyft skräcken i moderna spel till en helt ny nivå. Om Derange hade kommit ut på 80-talet är jag nästan säker på att spelet hade fungerat bättre. Möjligen kan spelet slå stort bland 80-tals nostalgiker, som kan låta sig roas snarare än skrämmas av spelet.

Sammanfattningsvis är Derange ett spel som har hamnat lite fel i tid. Det för inte med sig den känsla av obehag det är ute efter, på grund av dess grafik och monotona ljudeffekter. Dock känns storyn välskriven och omspelningsvärdet är stort på grund av de många val du kan göra under spelets gång.


Specifikation

Denna recension baseras på PC versionen.

Derange. Lägsta pris ca 50 kronor enligt Steam 2020-06-18.

Recensionsex tillhandahållet av GrabTheGames.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar