Hem RecensionerSpelrecensioner Crash Bandicoot N.Sane Trilogy

Crash Bandicoot N.Sane Trilogy

av Fredrik Olsson

Crash är tillbaka, och har en helt remastered trilogi i bagaget. Men hur står sig egentligen tjugo år gamla spel idag? Kommer vi än en gång stoppa doktor Neo eller kommer vi få hinder på vägen?

Hur är det att spela?

Spelet ger dig som spelare kontroll över Crash Bandicoot, en otroligt lik Tasmanian devil liknande figur, som fått på sina axlar att gång på gång rädda världen. Trots att han mer eller mindre bara ger ifrån sig gutturala läten genom hela spelserien. Men trots detta, så ges vi som spelare ett färggrannt äventyr, där du i klassiskt plattformande ska ta dig fram över varierade typer av banor. Djupdyk i havet på sidscrollande manér, åk båtracing och fly undan piratskeppens kanonader, eller varför inte spring för glatta livet när en enorm stenbumling jagar dig.

Att spelet var kreativt när det begav sig, det går inte att förneka. Men dess spelmekanik har helt enkelt blivit omsprungen med hästlängder. Och även om säkerligen många nostalgiker och tillika plattformsfantaster säkerligen sett fram emot detta välfyllda spel (det är ändå alla tre spel, Crash Bandicoot, Cortex Strikes Back och Warped) så går det inte att förneka att gameplay mer liknar SVTs gamla Hugo spel, än något av dagens spel.

Det främsta problemet med spelet, är dess sviktande fokus; är det gjort för barn eller är det gjort för vuxna. Ska det vara lättsam underhållning, eller utmanande på gränsen till Dark Souls inspirerad svårighet. Spelets banor är sannerligen inte långa, och med ett fokus på highscores (ytterligare ett testamente till tiden det kommer ifrån) så är det sannerligen ett oförlåtande spel på många punkter. Du dör om du nuddar en motståndare eller missbedömer avsatser (vilket är vanligt då dess tre vypunkter helt enkelt inte är välgjorda; springandes mot kameran, från kameran eller från sidan). Paradoxalt nog så är bossfajterna oftast relativt lätta; träffa bossen tre gånger och du vinner. Sedan så slungas ett antal hinder din väg, medan du betar av bossens tre hälsorutor.

Crash Bandicoot kommer uppenbarligen från en tid där spelen både såg och spelades annorlunda. Mest för att på slutet av nittiotalet så hade helt enkelt inte mediumet finslipats så värst mycket. Och även om upptäckarandan och kreativiteten säkerligen är avundsvärd mot dagens spelnorm, så går det inte att förneka att detta (dessa) spel sett bättre dagar.

Storyn är förvisso för barn, men ändå tycker man de borde ansträngt sig lite mer. Men lite humor har den på sina platser.

Men gameplay och grafik åsido; vad handlar det då om? Och vad exakt ska man göra på banorna utöver att springa?

Jo, du är den redan nämnda Crash, som på olika sätt finner sig tvungen att ge sig ut på äventyr när världen hotas av undergång. Förvisso är du inte helt ensam då du även har med din syster Coco på vissa banor, men överlag så är det Crash som styr äventyret.

Samla Wumpa frukter (som kan ge dig extra liv),  få skydd i de Aku Aku masker som kan hittas, och ha sönder lådor för att få ännu mer frukter och även andra prylar. Allt eftersom i spelen införs även förbättringar av din karaktär, där du får t.ex. hårdare nerslag på dina attacker. Men i mångt och mycket är det ett spel som vilar mer på sitt gameplay än storyn. En story som (precis som själva spelet) är väldigt animerad i sitt utförande, med en ûberskurk som vill förgöra dig, mellansekvenser där han förklarar varför han vill förgöra dig och vad han ska göra med världen när Crash inte längre är där. Helt enkelt är det likt ett halvdant nittiotalsavsnitt av valfri Nickelodeon serie. Det funkar men är inte själva sporrningen för att spela vidare. Det finns förvisso den där knasiga humorn (liknande den i Ratchet & Clank) men dessvärre är den lite för tam och känns alldeles för riktad mot en yngre publik. Vilket ännu en gång gör mig ifrågasättande till spelets svårighetsgrad.

Många moment där du måste tajma bra, och absolut inte får nudda motståndarnas vapen eller dyl.

Bra och dåligt och allt däremellan!

Crash Bandicoot är nödvändigtvis inte ett dåligt spel. För de som är uppvuxna med detta spel så kan det säkert vara kul att återknyta bekantskap med den lurvige Crash. Men för en ny publik så är det verkligen många hinder på vägen. Gameplay som känns föråldrat och utdaterat, svårighetsgrad som varierar stort men samtidigt en lummig och varierad mängd av världar (och tidsåldrar i det senaste spelet) och en skön high-score funktion för de som gillar att utmana sig själva. Men på det stora hela, så är det ett spel av sin tid, och ärligt talat så går det inte att rekommendera den för någon utöver eventuella nostalgiker. Det finns guldkorn i vissa banor (t.ex. racing banorna) men överlag är det ett spel som är långt omsprunget.


Specifikation

Denna recension baseras på Playstation 4 versionen.

Prisbild ca 330 kr. 
Recensionskod tillhandahållen av Sony.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar