Call of Duty: WWII

Vid det här laget är det lätt att vara cynisk och avvisande till varje nytt Call of Duty som släpps varje år. Samma gameplay och spelkänsla som för 10 år sedan med små variationer i tema och spelmekanik. Denna iteration tar vi oss ännu en gång tillbaka till västfronten under Andra Världskriget. Är Call of Duty samma gamla vanliga eller finns det något mer att hämta i år?

Förord

Om ni tillåter skulle jag vilja börja årets Call of Duty recension med att prata lite allvar. Senare i texten kommer jag kritisera utvecklarnas val av källmaterial för spelets enspelarläge och kampanj. Detta är inte för att på något sätt minimera de allierade truppernas insats under de två sista åren av andra världskriget. Utan detta handlar endast om den allierade invasionen av Europa i kontexten av källmaterial för datorspel. Jag har all respekt i världen för de soldater som stupade och de som plockade med sig hem mardrömmar från kriget i Europa på 1940-talet.

Singleplayer!

Enspelarkampanjen följer Private Ronald “Red” Daniels, medlem av amerikanska arméns första infanteridivision från Dagen-D till de allierades framfart in i Nazi-Tyskland. Slutet till denna lilla berättelse känner vi alla till så det är onödigt att gå in på detaljer. Uppdragen utspelar sig på vanligt Call of Duty manér där man kan ta fram en checklista och bocka av varje uppdragstyp man sett tidigare. Det finns ett stealth-uppdrag, blandade fordonsuppdrag, några olika hoppa-på-en-bil-och-skjuta-massa-fiender-i-hög-hastighet-uppdrag. Fiender springer runt ute i det öppna, använder inte skydd på smart sätt och är i allmänhet inte speciellt benägna att se över sin egen överlevnad. Det enda nytänkande som syns är ett uppdrag där du spelar som en medlem i den franska motståndsrörelsen, där man ska infiltrera en fiendebas med hjälp av en täckmantel. Kampanjen består av elva uppdrag och det tog mig strax över 5 timmar att klara av på Hardened. Utan att avslöja för mycket slutar kampanjen väldigt abrupt på vad som känns som andra aktens slut.

Gameplay har förändrats lite smått. Spelarens hälsa genereras inte längre automatiskt, utan du måste använda dig av förbandslådor som du får av kamrater eller kan hitta på marken. De olika medlemmarna i din grupp kan hjälpa dig i stridens hetta genom att ge dig ammunition, förbandslådor, granater eller genom att markera fiender med en vit aura. I vissa uppdrag byter man perspektiv till en stödjande grupp av antingen pansarvagnar eller flygplan. Dessa segment var mest bara frustrerande då fordonen är löjligt bångstyriga och hindrar dig från att skjuta ner fiender hela tiden.

Jag har dock inte bara negativa saker att säga om enpelarkampanjen. Alla banor, karaktärer och föremål är oerhört snygga och detaljerade. Skådespeleriet från bland andra Josh Duhamel och Jeffrey Pierce håller hög nivå och hjälper mycket att sälja dramat mellan de olika karaktärerna inom din trupp. Tempot varierar lagom mycket, så det är inte ett konstant störtsjö av hög action precis hela tiden.

Frågar du mig så är den del av Andra Världskriget som skildras i spelet oerhört uttjatad och kanske inte tråkig, men om inte annat så har den återberättats så oerhört många gånger att det knappt behövs fler skildringar. Andra Världskriget pågick i sex år och involverade 89 länder. Menar man på fullaste allvar att man måste avgränsa sig till de sista 11 månaderna av kriget och till den front där i huvudsak bara tre stora länder var involverade (för att inte glömma att Nazi-Tyskland hade ungefär tre gånger som mycket fler styrkor i öst)? Till och med tidigare spel i Call of Duty serien har hållit sig betydligt mer varierade när det kommer till var uppdragen utspelat sig och vilket land karaktärerna strider för.

Ett sådan stor och avgörande händelse i mänsklighetens historia skulle kunna lägga grunden för en väldigt beaktansvärd, lärorik och även ansträngande spelupplevelse. Ta hela europeiska östfronten som exempel. Ett segment av kriget som står som exempel över vad som händer när två totalitära regimer kolliderar. Kommunism mot fascism, Hitler mot Stalin. Istället väljer man att åter igen visa den del av kriget där den allierade sidan har ett klart och tydligt övertag med inget som helst tvivel på någon förlust. Det finns enormt mycket potential för en intressant och utmanande story, men den kastas bort till fördel för att spela på ett säkert kort. I slutändan handlar det mångt och mycket om att utvecklarna berättar en historia som har en stor igenkänningsfaktor hos deras stora amerikanska publik.

Multiplayer!

Som är tradition börjar vi att titta på det något justerade klassystemet. Denna gång börjar man att välja vilken typ av Division man tillhör. Dessa Divisioner styr din soldats utseende och kommer under spelandets gång låsa upp divisionsspecifika förmågor och uppgraderingar. Detta kan vara allt från extra magasin till en bajonett att fästa på ditt vapen. Utöver detta så är du fri att välja ett tidsenligt större gevär eller en mindre k-pist tillsammans med en pistol. De bekanta scorestreak systemet är också tillbaka där du tjänar ihop poäng genom att döda fiender eller klara av olika mål i de målbaserade spellägena. Tjänar du ihop tillräckligt med poäng under matchernas gång låser du upp möjligheten att kalla in understöd i form av spaningsflyg, störtbombare eller artilleri salvor.

Sett till spellägena ser vi många bekanta återkommande ansikten. Team Deathmatch, Free-for-all, Domination, Capture the Flag, Search and Destroy och Kill Confirmed är alla närvarande. Även Co-op-läget Nazi-Zombies är tillbaka med en ny bana med samma upplägg som tidigare år.  Den stora utstickaren i år är spelläget War, vilket är ett målbaserat läge där banorna har flera olika segment med olika mål. Som exempel har vi D-Day banan där försvarande sida först ska hålla anfallande lag fast på stranden. Skulle anfallarna slå sig igenom blir deras uppgift att förstöra radioutrustning och på steget efter det ska de förstöra ett antal artilleripjäser längre bak i försvarslinjen. Dessa är lite mer engagerande då ens K/D ratio inte påverkas utan detta handlar endast om att försvara eller erövra nuvarande mål. Detta spelläge bryter något upp den gamla uttjatade spelmekaniken som Call of Duty haft de senaste tio åren.

Ett stort plus i kanten i år är att spelet faktiskt använder sig av dedikerade servrar för publika matcher och kör endast peer-to-peer om en vanlig server inte skulle kunna hittas. Dagarna där folk slagits om platsen som värdklient är över och spelet ger en mer rättvis prestanda till samtliga spelare. I övrigt beter sig netcoden adekvat och jag fick väldigt sällan känslan att jag blev skjuten runt efter att jag rundat ett hörn, något som var väldigt vanligt i tidigare Call of Duty.

Annars kvarstår många av de problem som förföljt Call of Duty. Motståndare kommer fortfarande sätta bajonetten i dig på nära håll och på så vis döda dig på ett enda slag när du lyckats skjuta tre av fyra skott. Fiender slänger sig även snabbt på golvet och undviker på det sättet både dina skott och låter dem skjuta dig lätt utan hinder. Dessa mekaniska petitesser borde man vid det här laget kunna ha justerat för att bidra till en mindre frustrerande spelupplevelse.

Grafik och ljudbild!

I grafik kategorin presterar årets iteration väldigt starkt, speciellt i enspelarkampanjen. Föremål, miljöer och karaktärerna i sig är väldigt detaljerade och även väldigt bra animerade. Spelet flyter även på väldigt fint. Med alla inställningar uppskruvade till elva låg spelet fortfarande på stabila 100+ FPS. Denna typ av prestanda bidrar till en väldigt följsam spelupplevelse, speciellt om man har en skärm som stödjer 120 Hz.

När det kommer till ljudbilden finns det däremot mer att önska. Jag kräver inte att vapnen i spelet ska låta exakt som sina verkliga motsvarigheter, däremot önskar jag att många av spelets vapen skulle ha lite mer pondus. Då tänker jag specifikt på många av de tyngre maskingevären som rent ut sagt låter som fjuttiga är bössor.