The Rogue Prince of Persia

Prince of Persia som media har funnits ända sedan 1989 när det släpptes som en 2D-plattformer till Apple 2. Det skulle inte dröja länge tills den portades till över 20 varianter! Sedan dess har det gjorts massor av spel, grafiska noveller, ett legosett och en film som utspelar sig i detta universum. Nu får vi chansen att dyka in i denna världen, ännu en gång en 2D variant – för första gången i tecknad stil!

The Rogue of Prince of Persia är utvecklat av Evil Empire och publicerat av Ubisoft, så det finns en del krut bakom det. Det är ett roguelite 2D-plattformsspel där vi färdas genom de olika banorna genom att akrobatiskt, springa, hoppa och skutta runt i miljöerna, hitta vår väg framåt samtidigt som vi kämpar emot hunner. Både den grafiska profilen och aspekter av designen påminner mig om Aladdin till SNES som Capcom släppte 1993. Jag har fått omätbar glädje av det spelet under min barndom och spelar fortfarande det spelet på min egen SNES med jämna mellanrum. Jag såg fram emot att uppleva något liknande – fast i ett nytt och modernt format. Frågan är om The Rogue Prince of Persia kan ge mig samma glädje som Aladdin till SNES givit mig genom åren? Låt oss undersöka det tillsammans och så börjar vi med den grafiska stilen!

Grafisk stil och narrativ

The Rogue Prince of Persia är gjort i stiliserad 2D vilket passar alldeles utmärkt för denna genre. Det ger spelet en tidlös känsla, världen och karaktärerna presenteras på ett trovärdigt och kreativt sätt. Animationerna ser fantastiska ut och presenteras utmärkt med denna grafiska profil. Det är alltid roligt att se välgjorda spel i 2D när spelvärlden är övermättad med 3D-modeller. De olika miljöerna har sin egen identitet och sticker ut från varandra på ett unikt sätt. I hunnernas bas så kan vi se spår av hur deras mörka magi har tagit fäste i miljön, både som hinder eller i bakgrunden. I de förstörda akvedukterna ser vi tydligt hur de tidigare underhållits väl, men nu rasar då det inte finns någon kvar att ta hand om det. Världen känns levande och du kan se att det finns en historia som inte berättas rakt ut, men som vi spelare kan se på miljöerna.

Spelets berättelse börjar med att vi tar rollen som den Persiska kronprinsen (som i spelet refereras till som ”Prince” eller ibland ”Your Highness”) och ska försvara Persiens huvudstad från en grupp hunner och deras ledare som hotar att invadera. Det blir tidigt etablerat att de använder sig av någon slags mörk magi för att bli starkare och kronprinsen besegras. Vi blir räddade av en mystisk karaktär som heter Paachi. Hon berättar att hunnerna tagit sig in i staden och vår familj är försvunnen. Med hjälp av sin magiska berlock som låter prinsen återuppstå varje gång vi dör så ger vi oss ut för att rädda vår familj och rike från inkräktarna. Berättelsen är lättsmält men effektiv och fyller sitt syfte genom att ge oss motivation för vårt uppdrag. Det finns en fin balans där de spelare som gillar att djupdyka in i världen så finns det historia att hitta, men det tar inte bort från upplevelsen för de som inte är intresserade. Narrativet kommer inte ge mig någon djup insikt kring livet eller mänskligheten, men det behöver inte ett spel som detta eftersom nöjet kommer främst från speldesignen.

Roguelite brukar gå ut på att köra samma banor flera gånger fast med nya förutsättningar eller uppgraderingar varje gång. Jag gillar hur berättelsen förklarar hur vi kan göra detta genom vår magiska berlock och narrativet går hand i hand med spelmekanikerna på ett smidigt sätt. Under spelets gång möter vi även andra karaktärer som vi bjuder in till en oas, vilket även är platsen där vi återuppstår och även fungerar som spelets hubbområde. Genom dessa karaktärer får vi många av våra uppgraderingar samtidigt som vi lär oss mer om världen, samtidigt som berättelsen drivs framåt. Till exempel magikern Paachi ger oss magiska uppgraderingar som påverkar prinsen själv, eller smeden som uppgraderar våra vapen och berättar historier om staden.

Fantastiskt atmosfärisk introsekvens!

Speldesign och strid

The Rogue Prince of Persia fungerar som ett klassiskt roguelite där vi som sagt kör banorna om igen och blir bättre för varje gång med hjälp av uppgraderingar. När vi besegrar hunner samlar vi på oss “själfragment” som fungerar som spelets valuta. Med dessa kan vi då köpa uppgraderingar i vår hubb i form av nya eller starkare vapen och förmågor som ger oss möjligheten att sedan hitta det i banorna. Utöver själfragmenten samlar vi även erfarenhet till ett färdighetsträd som används för att ge prinsen mer permanenta uppgraderingar vilket följer med mellan banorna.

Det finns ett antal olika vapen som fungerar på olika sätt för olika spelstilar och det stora nöjet ligger i att hitta starka kombinationer av vapen eller förmågor som passar ens egen spelstil. Varje vapen känns unikt och kräver en viss hantering för att kunna användas så effektivt som möjligt. Till exempel att en stor yxa gör massvis med skada men tar längre tid att slå och gör det svårare att ducka jämfört med en dolk som ger möjlighet för många mindre och snabba attacker med lättare möjlighet att fly undan. Det finns många flera förmågor och kombinationer av dessa än det finns vapen, och det tar även längre tid att få tillgång till alla dessa. Jag skulle säga att det är bästa att börja med att hitta sitt favoritvapen, göra de starkare och sedan lära sig vilka förmågor som maximerar effektivitet.

Det finns tillgänglighet att spela både med kontroll eller mus/tangentbord, men spelet rekommenderar att köra med kontroll – vilket jag också brukar föredra. Kontrollschemat är lätt att förstå sig på och vi får snabbt in en rytm för att enkelt ta sig runt. Kontrollerna är tighta och responsiva vilket betyder mycket för ett spel som detta och gör att upplevelsen känns snabb och actionfylld. Vi kan snabbt ta oss ur en knivig situation och om vi inte lyckas med det känns det inte orättvist, utan det ligger helt på vår färdighet som spelare.

Leveldesign och ljuddesign

Leveldesignen i The Rogue Prince of Persia är gjord i en ”Metroidvania”-liknande stil vilket innebär att banorna inte nödvändigtvis är helt linjära. Även om banorna alltid är samma med samma struktur, så finns det vissa områden där hinder eller placering av fiender genereras om till nya positioner när vi kör igen. Det finns flera olika vägar att gå och platser att upptäcka inom varje bana, vilket fungerar bra för att se till att det inte känns för repetitivt, men även då lär du dig banornas uppbyggnad snabbt.

Varje område presenterar egna variationer av fiender som använder vapen eller magi och gör antingen mer skada eller attackerar på olika sätt med både närstrid eller på avstånd. Vi själva kan också attackera både på avstånd eller i närstrid och beroende på fienderna i området behöver vi anpassa vårt tillvägagångssätt. Stridsdesignen är välbalanserad och det går inte att bara kötta igenom och spamma attackknappen. En stor del av stridandet går ut på att undvika bli slagen och hitta rätt timing för att slå med korrekt attack. Det håller oss uppmärksamma och engagerade i strid och känns bra när jag får in en rytm och kan ta ner flera olika sorts fiender på en gång. Även bossarna för varje område är unika och vi behöver använda oss av nya strategier för varje boss. Det handlar mycket om att undvika en rad attacker i ett visst mönster, för att sen hitta en öppning och få in en del slag och sen ta sig därifrån innan vi tar skada igen. Varje boss har olika attacker och egna stridsmönster, så det gäller att hitta rätt kombinationer och vapen för att göra så mycket skada så möjligt. Utöver att bossarna fungerar annorlunda så har de alla ett unikt utseende och stil vilket tillför till områdets identitet.

Vi kan hitta hemligheter i form av historia om världen, interaktioner med människor eller extra resurser om du tar dig tiden att utforska alla gångar. I ett spel som detta, vilket handlar om att hoppa och klättra runt till platser som annars hade känts onåbara, hade jag önskat att de utnyttjat detta mer i leveldesignen. Vid en del tillfällen kände jag att det fanns mer potential för kreativ design än vad som levererades. Banorna var inte dåliga, men det fanns heller inga tillfällen som stod ut för mig som var extraordinärt coola. Detta känns synd med tanke på hur viktigt bra leveldesign är för 2D-plattformsspel och när de även använder sig av metroidvania finns det oändliga möjligheter som jag känner de inte utforskat tillräckligt.

HUNNERNA HAR INGEN CHANS!!!

Rent generellt är ljuddesignen bra med tydliga ljudeffekter som ger bra feedback till spelaren. Musiken däremot skulle jag säga är en besvikelse. Den låter som väldigt generisk elektronisk housemusik med inslag från mellanöstern som dessutom blev irriterande att lyssna på under längre perioder. Jag hade önskat att utvecklarna lagt mer tid på att göra inlevelsefull musik som känns som om det hade funnits i världen. Som det är nu känns musiken helt frånkopplad. Jag hade lika gärna kunnat stänga av musiken och satt på Spotify i bakgrunden och det hade inte gjort någon skillnad för min spelupplevelse.

Sammanfattning

The Rogue Prince of Persia är ett lättsmält och roligt spel som fungerar bra för de dagar vi bara känner för att stänga av hjärnan, hoppa runt lite och slåss mot hunner. Den typen av spel behövs och kan vara skönt att ha när du inte har orken att sätta sig in i en mer djupgående upplevelse. Samtidigt kan jag fortfarande känna att det är lite synd att se potentialen som onekligen finns där. Det märks att de hade resurser bakom sig att slipa kontrollerna och få stridandet att kännas riktigt bra. Om de lagt mer tid på minnesvärd och inlevelsefull musik, utmanat sig själva på sin leveldesign för att göra områdena unika i mer än bara utseende tror jag att detta hade kunnat bli en favorit. Men som det är nu känns det inte riktigt som att någon aspekt av spelet sticker ut tillräckligt mycket jämfört med andra roguelites, utöver faktumet att det är en del av Prince of Persia-serien. Det finns absolut en del nöje att finna här och gillar du roguelites rent allmänt kan det vara värt att testa, men det står inte ut i genren och jag ser inte mig själv lägga ner hundratals timmar på det.

Testdator: (Processor) AMD Ryzen 7 5800X3D 8-Core Processor 3.40 GHz, (Ram) 32 GB, (Grafikkort) NVIDIA GeForce RTX 4070 (12 GB)