För cirka 30 år sedan fick vi stifta bekantskap med Simon the Sorcerer för första gången. Den unge killen som, medan han leker med sin hund, sugs in i en magisk fantasyvärld. Finns det någonting att berätta om vad som hände bara någon vecka innan händelserna i första spelet? Utvecklaren Smallthing Studios anser att så faktiskt är fallet. Det är nu dags att hänga på sig trollkarlsmunderingen igen och ta reda på hur allting egentligen började.
Simon the Sorcerer Origins är ett peka-och-klicka-äventyrsspel av klassisk sort. Det vill säga att spelet med fördel enbart spelas med musen. Vi pekar och klickar vart vi vill att huvudkaraktären ska gå, vem den ska prata med eller vilka objekt denne ska interagera med. Spelet fungerar dessutom som en så kallad prequel till Simon the Sorcerer, som släpptes 1993. Där leker den unge brittiske Simon med sin hund Chippy på vinden i familjens hus. Under leken hittar han en gammal bok som heter Ye Olde Spellbooke. Innan han vet ordet av sig han in i en främmande fantasyvärld. Han får snart veta att trollkarlen Calypso har kidnappats av den onde Sordid. Simon inser att enda sättet att komma hem igen, är att rädda Calypso från Sordid och när han ändå håller på, kan han lika gärna lära sig magi också.
Det här spelet utspelar sig som sagt innan dessa händelser. När vi träffar Simon här, sitter han i sin familjs bil som ska ta dem till deras nya hem. Anledningen till flytten är att Simon är en bråkstake. Hans busstreck har gått lärarna och rektorn så pass mycket på nerverna, att de mer eller mindre har bett Simons föräldrar att flytta, för att på så sätt placera honom i en ny skola. I samma stund som Simon ska gå in i sitt nya sovrum, blir han insugen i ett rosa sken och hamnar i en främmande värld.
Här träffar han på en gammal trollkarl som är den tidigare nämnda Calypso. När gubben inser att Simon är från en annan värld, börjar han prata om en profetia som berättar om att ett fräckt barn ska hitta “Den förste trollkarlens böcker”. Eftersom Simon har en sarkastisk och snäsig attityd, måste han vara den utvalde som profetian talar om. Hursomhelst behövs böckerna för att skicka hem Simon igen, så Calypso ger honom trollkarlskläder och skickar honom till den närliggande magiskolan. Tyvärr visar det sig att en tjurskallig trollkarl vid namn Sordid även han är ute efter de gamla böckerna. Han har dock en betydligt mörkare agenda i kikaren.
När detta spel först utannonserades, var jag ärligt talat ganska skeptisk. Inte för att jag har någonting emot originalspelet, tvärtom så hör det till en av mina favoriter i genren. Jag älskar världen, karaktärerna och den sarkastiska humorn som nästan bara kan göras av britter. Anledningen till min skepsis var att jag inte ansåg att det fanns någonting att berätta, då första spelet enligt mig var en tillräckligt bra ursprungsberättelse. Jag verkar inte heller ha varit ensam att tycka så, med tanke på att Simon själv stannar upp och ifrågasätter vem som tyckte att en prequel var en bra idé.
När jag dock sätter tänderna i spelet, slutar jag dock med min skepsis. Berättelsen känns ändå rimlig och jag kan inte heller blunda för att humorn är helt rätt. Simons sarkasm är fortfarande underhållande och den som inte spenderar tid med att låta honom undersöka alla objekt i spelet (helst mer än en gång) går verkligen miste om en hel del roliga skämt. En anledning till att det känns bekant, är att Chris Barrie som gjorde Simons röst i originalspelet även gör hans röst här.
Vad som också är bekant från tidigare, är alla pussel. Originalspelet är känt för att ha ganska långsökta lösningar på sina pussel och problem. Inte för att det förekommer så kallad “månlogik”, det vill säga lösningar som bara är tydliga för den som skapat spelet och är nästintill omöjligt att lista ut med vanlig logik för den som ska lösa det. Riktigt så illa är det inte. Likaså förekommer det inte här heller, men det kanske inte är de lösningarna du kommer att tänka på först, som att till exempel använda en vanlig gaffel för att dra ur nedspikade spikar istället för en kofot eller dylikt.
Som veteran i genren kan jag på ett plan uppskatta de mer kluriga lösningarna, men jag förstår att personer som inte är lika erfarna kommer uppleva det som frustrerande eller till och med tråkigt, för att de riskerar att köra fast. Jag kan krypa till korset och erkänna att jag vid ett par tillfällen fastnade ganska länge innan jag faktiskt listade ut vad som skulle göras. Ibland var det för att lösningen var lite väl långsökt, men ibland var det för att spelet ibland inte vill hjälpa mig på traven en aning.
Exempel på detta var att jag ville låsa upp en typ av fallucka som var förseglad med ett nyckellås. Jag hade ett objekt som jag tänkte kunde användas som dyrk. Simon säger då att “Det där fungerar inte”, varpå jag går vidare för att se om jag kan åstadkomma något annat, tills jag hittar något annat att använda. Det visade sig dock att jag bara hade försökt lösa problemet för tidigt. Jag behövde bara prata med en annan karaktär om något helt annat för att lösningen skulle triggas. Vid detta tillfälle hade det varit bra om Simon skulle sagt något i stil med “Jag har ingen anledning att göra det där nu” eller något annat som skulle få mig att tänka att det kan vara värt att komma tillbaka och testa igen. Det finns inte heller någon typ av hint-funktion som numera är vanlig i dessa spel. Det vill säga en knapp där vi får en ledtråd som ger en subtil putt i rätt riktning. Det hade varit trevligt så klart, men jag kan också på ett sätt respektera att utvecklaren inte ville inkludera en sådan, eftersom att man uppenbart vill vara trogen både ursprungliga spelseriens och genrens arv.
Den handmålade grafiken var även den någonting som väckte skeptiska röster från olika håll när spelet först utannonserades, bland annat från mig själv. Skälet till detta var troligtvis att det inte delar den pixelgrafik som förekommer i ursprungsspelen. Efter en tid försvann min skepsis, och när jag nu spelade insåg jag att jag faktiskt gillar stilen. Den är färgglad på ett sätt som passar tonen och den ger ett slags serietidningsaktigt utseende. Jag anser numer att det är en bra modern tolkning av originalspelens utseende.
Ljudbilden består av finstämd orkestralik musik, som även den låter som en modern tolkning av det gamla soundtracket och sätter helt rätt stämning över spelet. Det bjuds även på en ensemble med röstskådespelare som är helt rätt för den här typen av spel. Hela ensemblen levererar sina repliker med känsla och timing. Ett varningens ord är dock att i soundtracket förekommer även Rick Astley med låten Together Forever. Anledningen till varningen är att om du bestämmer dig för att spela spelet, är risken stor att låten inte kommer lämna din hjärna den närmsta framtiden, utan du kommer gå runt och smånynna eller till och med sjunga på den för dig själv!
Simon the Sorcerer Origins är ett kärt återseende av en karaktär som är älskad av många äventyrsspels-fantaster. Humorn är helt rätt och utseendet är en god modern tolkning av de gamla spelens pixelgrafik. Pusslen är även de kluriga på det gamla sättet, vilket är kul även om lösningarna ibland tenderar att vara lite väl långsökta. Spelet tar på ett ungefär runt 10 timmar att spela igenom. Detta beror dock på hur lätt eller svårt du har att lösa problem och pussel. Jag anser dock att längden är bra, det är absolut inte för långt och inte heller för kort.
Spelet rekommenderas i huvudsak till fans som redan är bekanta med Simon och hans äventyr, då som sagt även pusslen påminner om hur de var förr i tiden. Även de äventyrsfans som av någon anledning inte spelat något spel med Simon kan nog få lite glädje utav detta. Jag är dock tveksam till att spelet kommer locka över fans från andra genrer, då det känns som en produkt för de redan frälsta.
Testdator: Intel Core i7 10700K, 16 GB RAM DDR4, Radeon RX 6600 XT 8GB
