Shrine’s Legacy

För mig som är ett fan av Legacy of Ys-serien blir jag lite till mig varje gång jag ser något som påminner om en av de första i serien. Är detta då ett nytt äventyr som kittlar min gom eller är det ytterligare en besvikelse som min far sade när jag visade en teckning? Vad kan då två män ifrån Positive Concept Games leverera? 

Premiss

För länge sedan besegrades Aklor med det magiska svärdet Sword of Shrine. (Gör inte som jag och förväxla Aklor för komikern Kodjo Akolor. Det är bara namnen som är lite snarlika.) Svärdets kraft låg i dess 8 Elemental Gems som vid stridens slut spreds över världen. Sedan dess har det förvarats i byn Yuril i hopp om att det skulle få vila för evigt. Dock så återuppstår Aklor och hans mål blir att förgöra det enda som kan förgöra honom. När vi i godan ro är ute och leker blir svärdet plötsligt stulet. Dags för tjuvjakt! Efter en stund är tjuven inträngd i ett hörn och efter ett kort slag är det över. Då det visar sig att tjuven vid namn Reima vill också besegra Aklor, så nu bildas det team vi kommer spela som i detta äventyr.

Det är inte bara mot vanliga monster jag kämpar utan vår protagonist Rio kämpar även med sig själv och sin dåliga självkänsla. Detta manifesterar sig inte minst efter att Aklor vid en tidig sammandrabbning förklarat för honom just hur patetisk han är. Det är inte bara fysisk styrka vi kommer att behöva utmed spelet utan även vår inre styrka och tillit till oss själva. Den inre kampen får vi dock bara följa i dialog-format.

Vårt uppdrag initialt är ju såklart att samla ihop dessa kristaller och återställa svärdets forna kraft. Nu är inte allt monsterjakt och slagsmål. Vi kan också välja att hjälpa byns getfarmare. På grund av dåligt stängsel och för att getter är djävulens påfund vid djurhållning så är dessa djuren nu spridda över staden och kanske till och med världen. Dock är de lydiga och det räcker med att säga åt dem att gå hem när vi stöter på dem.

Åtta element säger du…

Spelmekanik

Spelmekaniken är tämligen enkel. Har du spelat äventyrs-rollspel som Legacy of Ys II, Zelda – The Adventures of Link eller Indiana Jones and His Desktop Adventure kommer du känna igen dig. Världen navigeras i ur en ”top down isometric”-vy. Då vi har två karaktärer går det att växla mellan dessa, förutom i co-op då vi får spela en karaktär var. Vi har den utrustning vi har och det finns vissa begränsningar i vad vi kan uppgradera. Vad vi däremot gör är att samla juveler som medför olika förmågor. Det kan vara att hoppa undan bakåt som försvar, se en hälsomätare ovanför fienderna eller varför inte en minikarta uppe i hörnet. Vi samlar på oss en hel del sådana men kan bara ha några få aktiva. Vi aktiverar dock dessa per karaktär och inte för bägge vilket kan ge medföra en dimension till då vi kan växla mellan karaktärerna.

Som en tvist går det även att spela två personer i co-op. Inget jag kunde testa men känns naturligt att man spelar en karaktär var. När vi samlar på oss Elemental Gems får vi också förmågor som kan användas, inte bara för attacker men även för att lösa pussel. Eld-magi kan skada likväl som att tända eld på plantor eller facklor i en viss ordning och is kan släcka eld om vi exempelvis tänt facklor i fel ordning. När vi går runt på kartan finns det både fiender och natur som kan ge oss skada. Taggiga buskar som kastar några konstiga bollar stöter vi på tidigt i spelet.

Juveler!!!!

Striderna är av realtids-typen. Det vill säga vi springer runt och viftar med våra vapen. Vi samlar på oss erfarenhets-poäng och ibland går vi upp i nivå. När vi går upp i nivå får vi en ökning i en stat – ett attribut, som till exempel styrka. Vi har ingen kontroll över vad som ökas utan det sker av sig själv. Det är lätt att missa när det sker då det visas enbart genom en liten text ovanför karaktären en kort stund. 

Då vi får nya förmågor genom våra Elemental Gems anpassar sig såklart nya pussel efter dessa vilket gör att det blir ständigt utvecklande. Ibland känns det dock som att det tillbringas en del tid med att springa fram och tillbaka för att trycka på en knapp där, vända på en sak där, tända eld där och så vidare.

Kontroll

Kontrollen är i sin layout tämligen enkel. Styr med vänster styrspak. En knapp för att undvika/springa, en för att slå, en för magi och en för att byta karaktär. Jag med mina stora tummar är en expert på att byta karaktär mitt i strid, eller för den delen kasta magi, hoppa åt sidan och missa. Något som retade mig lite var att karaktären är lite ”lätt” i känslan. Det är en tämligen oprecis pricksäkerhet i kontrollen vilket gör att det är väldigt lätt att hamna i taggbuskar eller ramla ned från en klippa (ger ingen skada, men det kan behövas gå en längre sträcka för att komma tillbaka). Jag kategoriserar kontrollen som enkel men lite fladdrig.

Titta inte, men jag tror det simmar en get där….

Ljud/Grafik

Grafiken är av den väldigt populära retro-inspirerade pixel-grafiken som ska slå an på våra nostalgi-strängar och jag tycker att de har lyckats bra. Det ger en retro-känsla och fyller precis alla krav som krävs för att ett spel som detta ska bli en trevlig upplevelse. Musik och ljud är lugn av typen bit-musik som det var på 80/90-talet med högre intensitet vid behov. Klassiska ljud som vi känner igen från denna typen av spel, exempelvis vid dialog. Ibland kommer det dock lite märkliga ljud som inte når upp till den kvalitet som finns i övrigt. Exempelvis kommer det en fiende som ser ut som ett ägg där det låter som någon hulkar i en mikrofon. 

Sammanfattning

Jag hade en trevlig upplevelse spelandes Shrine’s Legacy. Vad dessa två herrar på Posetive Concept Games med hjälp av lite kompisar lyckats åstadkomma är en bra och stabil upplevelse med bara lite kontroll-frustration ibland. Spelet har en bra story som är stöttad med bra dialog och trevlig grafik. Det har ett gameplay som möter upp berättelsen och det kittlade absolut min gom.

Testdator: AMD 9600x, 32GB DDR5, Intel Arc B580