Shantae Advance: Risky Revolution

En ande i harembyxor och topp som dansar magdans, smiskar med håret och kan förvandla sig till olika varelser utefter behov. Kombinera detta med plattformande där du får fundera vart du ska ta vägen och när du ska göra det. Det har dessutom varit under utveckling i 23 år (Utecklingen startade 2002 till Gameboy Advance och pausades 2004 på grund av bristande intresse för att Limited Run Games tog tag i det 2023). Som bäddat för succé. Och för mig är det vad jag kallar a blast from the past.

En ond pirat vid namn Risky Boots har byggt en maskin som skapar jordbävningar och flyttar på platser. Det är premissen i detta metroidvania och det är dags för vår älskade Shantae att bege sig ut och lösa situationen. Vi får besöka olika områden som i spelet kallas för maps där vi ska leta efter ledtrådar, samla hemliga bläckfiskar och ibland bara åka fram och tillbaka för att komma på vart katten jag ska ta vägen nu… Jaha, det var en ödla nere i ett hörn jag missat prata med vilket skulle göra att jag kunde få den konstiga stenen. Spelet i sig kräver inte mycket tankeverksamhet utan går att klara sig tämligen bra genom att bara springa fram och tillbaka i de olika kartorna. Vi tar oss runt mellan de olika områdena med hjälp av en stor fågel. Alltid ett bra transportsätt om jag får säga det själv. Dock vet vi ju på riktigt att alla fåglar är av ondo, det syns i deras ögon.

Åter till Shantae. Under spelets gång samlar vi på oss nya förmågor och former för att komma vidare i spelet. Vi kan exempelvis som elefant krossa vissa stenar och då ta oss till nya områden eller som spindel spotta gift.  Detta medför att det både går att få tag på extra-material likväl nya förmågor som kan ge oss nya val i kartor vi redan besökt. Dock kan det ibland kännas rörigt om vi har fyra kartor och inte riktigt vet vart vi ska ta vägen härnäst. De flesta områden är dock små och det tar inte mycket tid att springa igenom. Jag skulle dela upp dessa i två olika typer. Vi har områden som städer som är mindre och upplevs som att de har just ett specifikt syfte. Kan vara att vi ska hitta en viss information eller ett speciellt föremål. Sedan har vi de större. Där det finns fiender, grottor, problemlösning. Problemlösning kan vara pussel med att vi ska få bitar att ramla ned från ovan och bilda en symbol genom att hoppa på olika knappar eller aktivera objekt tills en port öppnas. Små och stora pussel. Vissa täcker en skärm, andra kräver att vi springer fram och tillbaka i ett område och köra fast för att vi saknar en förmåga. Pusslens utformning är snarlika men det är inte direkt många till antalet att de upplevs som allt för repetitiva.  Både i städer och ute i de stora kartorna springer vi på vänner. Bland annat vår vän Rottytops (en Zombie) som bedriver affär där vi kan köpa saker som schampo med egenskapen att hårpiskan förstärks och hastigheten ökas.

Låt oss flyga till Scuttle Town.

På så sätt blir vi lite bättre genom spelet även om det inte finns något nivå-system. Förutom att leta upp saker som kan hjälpa oss i vår framfart och jakt på Risky Boots kommer vi dessutom stöta på bossar. Bossarna är varierade i både design, hur de attackerar och hur de besegras. Dock kan faktumet att spelet inte är helt linjärt göra att vi blir lite väl starka när vi kommer till en boss att vi nästan missar att vi möter en boss (fast musiken avslöjar det, och någon liten dialog). Då jag hade lite svårt att hitta i spelet så råkade jag hitta flera hjärtbehållare som ökar min hälsa och samlade ihop pengar för att köpa alla möjliga saker innan jag nådde boss nummer två i spelet. Första bossen dog jag snabbt på, andra bossen märkte jag knappt av. Dock tror jag att om jag hade kommit direkt till andra bossen och inte sprungit runt omkring hade fajten varit betydligt svårare. 

Förutom det moderna berättelseläget finns också klassiskt narrativ med den gamla grafiken och ett battle-läge där vi fyra stycken kan kämpa mot varandra på samma skärm. Smidigt vid konsolen men jag har personligen inte flera handkontroller kopplade till datorn. Hur detta hade fungerat till Gameboy Advance som spelet var tänkt att komma till hade varit intressant att se. Battle-läget utgörs av att vi är i en fyrkant där vi kan slå varandra och putta varandra. Målet är att få den andra att ramla på taggar för att förlora liv (om vi inte har något extra tillhygge, då kan det räcka att slåss). Med jämna mellanrum vrider sig fyrkanten 90 grader vilket medför att vi kan falla fritt, och har vi då inte planerat i förväg kan vi landa på de onda taggarna. Aj i stjärten.

Whip it!

Spelmekaniken är tämligen enkel. Hoppa, smiska, använda objekt som helande drycker och förvandla sig till olika väsen genom olika danser. Dock är ju det viktiga i plattforms/metroidvania-spel hur tajt kontrollerna är. Hur ofta ramlar vi ned eller hoppar för tidigt från en plattform till en annan är för mig avgörande om jag kommer att spela spelet i längden. Här levererar Shantae en tajt kontroll som tyvärr sätter all press på mig som spelar utan möjlighet att skylla på spel eller kontroll. Självklart briljerar jag nu när kontrollen är bra. Något som kan vara förvirrande är dock att trigger-knappar och andra knappar gör samma sak. Vi kan hoppa och dansa med triggers likväl som A,B,X och Y. Och något som jag slarvade med var att använda mina drycker eller andra objekt när jag skulle hoppa då det var knapparna bredvid varandra. Jag har stora tummar likväl som breda fötter som ibland ställer till det när jag kör hypersportbilar. Eller körde i singular…

När det kommer till musiken kan vi sammanfatta den som uppdaterade svängiga toner från tidiga Nintendo-eran. Det är en korsning av klassisk jrpg-musik och den lite hetsigare från Mega Man. En typ av musik som håller ett bra tempo, låter bra och bidrar till lite mer stress i stressade situationer vilket gör att de känns extra svåra. Det är bra karaktärer de förvaltat väl i denna moderna tolkningen. Små rörelser, detaljer likväl som karaktärsporträtt har lyfts men känslan är bibehållen.

Jag till skillnad mot många har tyckt att spelåret varit lite tråkigt än så länge. Många titlar som lovade mycket men inte levererade men även några guldkorn som dykt upp. Shantae Advance: Risky Revolution är dock något som stuckit ut lite för mig. Inte för att det är unikt på något sätt, utan för att det är välkomponerat och gör de saker den ska väldigt bra. Jag spelade igenom det på sju timmar, och det var sju frustrerade timmar bitvis men också några där jag gärna satt med kontrollen i hand. (Blev också nästan lite sugen på att lära mig magdans). Jag säger att det är ett köp jag inte skulle ångra.

Testdator: (Processor) AMD 9600X, (Ram) 64GB DDR5, (Grafikkort) Intel Arch B580