“Survival horror” – var skulle jag vara utan den genren. Spel som Resident Evil, Silent Hill och Dead Space är några av de spel som hjälpt definiera vad den genren ska innehålla. Lite tillverkning, spänning, bra atmosfär, bra ljud, skräck (såklart). De spelen har blivit lite av en måttstock för vad som gör den genren bra. Vad händer när en mindre studio försöker ge sig på det?
Utvecklaren Rock Square Thunder gjorde ett tappert försök, men detta korta spel gör oerhört lite för att imponera. Av den informationen jag fick skulle spelet vara ett “överlevnadsskräckspel” och ta cirka 8-10 timmar att klara av, 10-14 timmar om jag skulle vilja hitta en massa hemligheter.
Jag kan redan nu peta hål på det – det tog cirka 5 timmar att klara spelet, då hittade jag majoriteten av det som spelet hade att erbjuda, dock var det två sidouppdrag jag inte kunde avsluta på grund av tekniska problem i spelet. Och spelet är inte vad jag skulle kalla skräck. Självklart är skräck något subjektivt, men om jag inte ens sitter på helspänn vid något tillfälle har det misslyckats. Jag vill att skräck ska skapa obehag, skapa en känsla som sätter sig i magen och får en att inte vilja fortsätta – samtidigt som att jag vet att jag måste. Den känslan hade jag aldrig under spelandets gång, jag fortsatte enbart för att jag ville bli av med det.
Du spelar som Elena, hon återvänder till sina hemtrakter tillsammans med sin vän Lou. Tillsammans utför de en ritual för att frammana “The Horned One”, varpå Lou försvinner strax därpå och Elena försöker hitta henne. Någonstans däri finns det en sekundär storyline, vilket är att hitta Elenas mamma som varit försvunnen sedan länge. Spelet börjar starkt; om jag bortser från den oerhört dåliga introsekvensen som kändes stel. Det är svårt att beskriva, men det fanns många underliga pauser i dialogen, det var inte pauser för dramatisk effekt, det var bara… pauser. Röstskådespeleriet påminner lite om spel från 90-talet, när det var nytt i spel; stelt, nästan lite jobbigt att lyssna på.
Nu tappade jag bort mig; spelet började starkt – så var det. Strax efter att ritualen går åt helvete och Lou försvinner var det dags att gå in i en närliggande bunker. Här stötte jag på en del olika mutanter och var tvungen att smyga så mycket som möjligt för att undvika höga ljud. Alla mutanterna är blinda men kan hitta dig sekunden du springer eller går utan att huka dig. Detta fungerar lite som spelets “tutorial”, du får lära dig tillverka vissa saker, såsom ammunition och även att undvika att gå på glas, undvik att springa i närheten av monster. Det är väl det lilla spelet kunde lära ut.
Ett sidospår bara: när Dead Space kom ut minns jag att många gjorde narr av “Cut off their limbs”, det meddelandet som repeteras om och om igen. I Hate This Place gör samma – fast värre. Meddelanden såsom “They can hear you” finns överallt. Spelet har ingen traditionell karta – är du inomhus, såsom en bunker, finns det kartor upphängda på väggarna för Elena att kolla på. Och de är nedklottrade med ovannämnda meddelande, inte bara i början av spelet, utan även i slutet.
Det är väldigt tydligt att Rock Square Thunder byggt spelet baserat på serietidningen I Hate This Place. Spelet är färgglatt och har en visuell stil som försöker efterlikna serietidningen. Det funkar, för det mesta. Då spelet har en isometrisk vy, alltså att du ser karaktären snett från ovan, döljs många skavanker som kan finnas. Däremot försvann spänningen helt för mig, då jag kunde se allt som pågick runtomkring mig, även i rum bredvid. Jag hade dock önskat att de nyttjat statiska bilder, som matchat serietidningarna när det är ”cut-scenes”, då animationerna är stela och ingen av karaktärerna rör sina munnar när de pratar. Hade utvecklarna kört fullt ut på serietidnings-looken hade det blivit mycket bättre.
När Elena väl tagit sig ur bunkern öppnas världen upp någorlunda, du har några uppdrag att följa, som att ta dig till din mosters gård som därefter kommer bli din bas. Här kommer du kunna bygga saker som kan generera material, vilket gör att du kan nu tillverka ammunition, vapen, mat och lite till. Det finns bara ett problem med hela den delen. Det finns gott om mat, ammunition och allt annat du behöver i världen. Efter 2 timmars spelande var Elena en enmansarmé, och den lilla mängden “skräck” som fanns var borta. Det var ingen spänning kvar – jag sprang från punkt A till punkt B som Rambo och mejade ner alla fiender i min väg. De få bossarna som fanns dumpade jag granater på tills de var döda. Jag behövde inte vara varsam med ammunition eller läkemedel för jag kunde alltid tillverka eller hitta mer. Innan spelets slut hade jag tillräckligt med läkemedel, mat, ammunition och granater för att erövra ett litet land. Vilket innebär att smyga omkring inte längre är nödvändigt alls, det är bara att plöja igenom alla fiender.
Sedan ska du lösa folks problem för att hitta Lou och därefter mamman. Gå hit, prata med den personen, utforska det stället, gå tillbaka och berätta vad som hänt. Döda mutanter på vägen. Låter det spännande? För det var det verkligen inte när jag spelade. ”The Horned One” var det mest intressanta, ett övernaturligt väsen vars DNA har nyttjats för att skapa mutanterna i spelet. Dessvärre dyker den bara upp i två ”cut-scenes” och gör egentligen ingenting.
Elena har tre mätare; en för uthållighet som förbrukas när hon springer, en för liv och en för hunger. Uthållighet fylls på på nolltid om hon slutade jogga i någon sekund. Var hon hungrig… märkte jag ingen skillnad egentligen. Jag åt för att få “hunger” ikonen att försvinna. Det fanns ingen vits att odla grönsaker och laga mat tack vare mängden chipspåsar som fanns i världen, chipsen mättar lika mycket som soppan gjorde, vad var då poängen med matlagning? Att tillverka saker går på en timer, vill jag ha vatten kan jag sätta det på kö, efter 5 minuter får jag X antal hinkar med vatten som jag kan använda för att göra soppa med. Under den tiden gjorde jag uppdrag och glömde att jag höll på att “producera” vatten. Jag fick ju ändå det jag behövde när jag gjorde uppdrag.
En del av mig tror att det varit bättre om spelet varit mindre och mer fokuserat på en linjär värld, då det var väldigt många saker som gick sönder om jag avvek det minsta från vad spelet ville att jag skulle göra, vilket är varför jag hade två ouppklarade uppdrag i slutet. Om jag har en öppen värld vill jag utforska den, speciellt när spelet inte har några direkta barriärer eller varningar när jag var på väg att göra något jag inte borde göra.
Till exempel; mot slutet, efter att jag räddat Lou, skulle jag tala med Elenas moster – istället råkade jag gå ut ur huset, varpå jag hittade en lapp med någon biblisk vers. Efter det gick jag in igen, pratade med Elenas moster och tog mig dit jag skulle. Väl där ändrades musiken och det kändes som att jag skulle slåss mot en boss. Men den bossen kom aldrig. Jag kollade min journal och där stod det “Kill the giant spider!” Det fanns ingen jättespindel, bara musiken spelades som om den vore där, och jag kunde inte öppna dörren för att ta mig vidare. Då var det bara att ladda om spelet. Den här gången pratade jag direkt med mostern, gick ut, läste texten, och tog mig till bossen. I det här fallet dök spindeln faktiskt upp, men den var skrattretande enkel eftersom den fastnade i objekt konstant.
Tidigare i spelet gjorde jag ett annat uppdrag, där jag skulle undersöka hur en person hade dött. Dessa uppdrag är generellt inte del av huvudstoryn, men denna var det, vilket jag var tvungen att slutföra det för att ta mig vidare i spelet. Under dessa uppdrag är Elena fast i en annan dimension och ska leta efter ledtrådar som förklarar vad som kan ha hänt med personen – i slutet av uppdraget skulle jag ge mitt slutgiltiga svar sen var det klart. I det här fallet var det tre frågor att besvara, jag svarade fel, varpå Elena sa “Something’s wrong”, sen kunde jag inte göra mer. Jag kunde återvända till vissa ledtrådar, men inte alla. Till slut fick jag ladda om, dessvärre svarade jag fel en gång till, och jag fick ladda om spelet igen. Sista gången svarade jag rätt på alla tre frågorna och nu kunde jag gå vidare i storyn.
Efter att jag använde en båt för “fast travel” blev skärmen svart – enbart muspekaren syntes – jag fick helt enkelt bara starta om spelet. Fiender som dött kan resa sig upp, kan ta skada men reagerar inte (då de är döda såklart). Dessa två saker kommer lösas med en förstadags-patch. Ur ett rent tekniskt perspektiv skulle I Hate This Place behövt någon månad till åtminstone för att fixa sina buggar. Jag är okej med några buggar i mina spel, det är bara charmigt. Men jag är inte okej med att bli “soft locked” för att jag gör något i fel ordning. I Hate This Place ger ett sken av frihet genom sin öppna värld- men kom ihåg att om du gör något i fel ordning kommer någonting i världen att gå sönder.
Just det ja, beroende på tid på dygnet är det natt eller dag. Det är väl coolt, eller hade varit om något hände på natten. Inte för att något händer på dagen direkt. Men på natten dyker det upp rådjur som kan attackera dig. Spöken också, vilket är sidouppdragen för att reda ut vad som hänt dem. Så… det är väl… intressant… för någon.
Jag vet inte hur jag avslutar den här recensionen, mer än att inte rekommendera det. Överlag var det en undermålig upplevelse. Resurser skulle behöva balanserar om rejält, de tekniska utmaningarna förstör upplevelsen en del också. Frågan är om framtida uppdateringar ens kommer vara tillräckliga för att rädda det.
Testdator: 13th Gen Intel Core i7-13700F 2.10 GHz, 16GB DDR5, NVIDIA GeForce RTX 3070 8GB
