Hero Seekers

Jag hade suget att spela något nytt, gränslöst och samtidigt retro-doftande JRPG. Hero Seekers såg ut att leverera något för alla, och då menar jag alla plattformar – inklusive mobiler. Har det blivit en kompromiss i processen?

Vad handlar det om?

Vi börjar spelet med att besegra den onda demonkungen som tagit över världen. Puh! Vi är hjältar! Vi gjorde det omöjl… Du öppnar ögonen och inser att det kanske inte har hänt och att du plötsligt är ensam. Vart har våra kompanjoner tagit vägen och varför håller monster människor i koppel? Något stämmer inte och plötsligt kommer ett monster fram och frågar varför jag går runt utan husse. I full panik springer jag därifrån och hamnar i slummen dit herrelösa människor blir förvisade.

Med lite hjälp tar jag till flykten och lyckas lämna staden för att få reda på vad som hänt och var mina vänner finns. Under vår resa kommer vi vid väl valda tillfällen bli inslängda i andra hjältars onda – låt oss kalla det ”drömmar” som de fastnat i. Vi är enbart där som observatörer. Dock har de en sak gemensamt, de har alla besegrat den onda demonkungen. I och med att vi iakttar dem bryter vi deras loop och de läggs i vår arsenal av karaktärer vi kan använda.

Inte en spoiler – inledningen.

Spelmekanik

Har du spelat JRPG under årens lopp medför Hero Seekers tämligen lite nytt. Striderna är turordningsbaserade, men med ett gränssnitt som inte är den standardiserade vyn vi är vana vid. Här ser vi istället våra karaktärer från sidan på ena halvan av skärmen och våra motståndare mitt emot. Utvecklarna har istället valt att vi ser våra motståndare från våra karaktärers synvinkel – det vill säga framför oss. Detta är någonting som vi lite äldre spelare kan känna igen från Phantasy Star 1 från 1987. Det finns moment där vi kan lösa in något som kallas ”memory stones” för att generera hjältar från en lista med olika klassificeringar (LE, SR, R som ska hänvisa till hur bra hjältarna är). Detta resulterar i att vi kan byta ut vår uppsättning med karaktärer i vår uppställning (som för övrigt alltid är fyra och en reserv).

Jag måste säga att jag fann detta lite förvirrande. Tryck på en knapp och vi får lite hjältar på en lista. Det finns hjältar som vi låser upp naturligt genom progression i spelet och vissa som mer eller mindre slumpas in. Utöver detta måste vi också hålla koll på att utrusta dessa potentiella deltagare i vår laguppställning via menyer som känns lite haltande.

Till stor del är det kontrollen som ställer till det. Det är lätt att jag plötsligt hamnar på fel karaktär och på fel utrustningsdel. Något som jag däremot uppskattar med menyerna är att det finns en loggbok över berättelsen, vilket underlättar även om du skulle pausa ditt spelande i någon vecka – då kan du se vad nästa ditt steg är. Det är mer än en gång jag fastnat i ett JRPG utan att ha en aning om vad som ska göras härnäst – vilket gör att loggboken uppskattas väldigt mycket.

Random Encounters – somliga hatar det, jag älskar det! Random encounters innebär att vi inte ser fiender som vi kan undvika på kartan när vi går runt, utan hamnar slumpmässigt i strider med dessa. Mängden är enligt mig tillräcklig för att du ska gå kunna gå upp i nivå utan allt för mycket frustration av typen ”Inte en till, låt mig bara komma fram dig jag ska!”.

Något för ghostbusters?

Inget nytt här

Jag valde att gruppera ihop grafik, ljud och kontroll för.. ja, de är där. De är så generiska som det går att uppnå i denna typen av spel. Karaktärerna har tydliga influenser av spel som Phantasy Star. Musiken är en bit-variant som låter som ett slumpmässigt JRPG från 90-talet med lite enkla melodier som växlar vid strider, städer och när vi navigerar oss runt på kartan.

På kartan rör vi oss i en isometrisk vy, eller den gamla uppifrån-2d där vi ser karaktären från sidan-vyn likt klassikerna Chrono Trigger och Secret of Mana. Grafiken är retro-inspirerad som många andra JRPG idag och gör jobbet bra. Upplevelsen av lite extra kärlek i designen av slimes finns där. Någonting märkbart är i berättelsens delar som är mer detaljerade, och även om det huvudsakligen är stillbilder har utvecklarna lagt till lite rörelser på karaktärer när vi läser texterna. En liten detalj som många missar när de försöker slå på nostalgi-strängen.

När det kommer till kontrollen är jag lite tudelad. Jag spelar med en Xbox-kontroll från Xbox One-eran och det naturliga är att styra med styrspaken, även om jag lätt gick lite fel eller navigerade märkligt i menyerna. Efter ett tag gick jag över till styrkorset och mycket frustration försvann likväl som en del felsteg.

Sammanfattning

Hero Seekers sticker inte ut på något sätt. Det gör sitt jobb och låter oss rädda världen ytterligare en gång. Nu är detta en genre som bombats med bra spel de senaste åren och det fortsätter att komma nya hela tiden. Ändock kan jag tycka att det skänker några bra timmar om inte önskan är något unikt, om du vet vad du vill ha så duger det. Samma sak som vanligt, fast med en ny historia. “Hejsan, jag tar mitt vanliga. Eller förresten, ta citronvatten istället för vanligt”.

Testdator: AMD 9600x, 32GB DDR5, Intel Arc B580