God of War Sons of Sparta

Nog finns det utrymme för stora förväntningar när God of War plötsligt får en retropixelerad look, parat med metroidvania-upplägg! Synd då att God of War Sons of Sparta inte riktigt är det helhjärtade försöket inom genren jag hoppades på. Det må finnas ljusglimtar här och var, men… oh boy vad det upplevs mediokert allt för ofta.

I en tid innan God of War, men samtidigt efter God of War(?!), är en formulering som nog får de flesta att se i kors. Vad tusan menar jag? Saken är den att denna fint animerade lilla sidskrollande mumsbit till ett spel utspelar sig före de två senaste God of War-spelen – men även under eller efter originalspelen i serien. Premissen är nämligen att Kratos berättar vad som hände honom under sin barndom – allt inför hans nyfikna dotters öron (Ni som vet vad detta innebär – vet mer när det utspelar sig). Vi tas till en ung Kratos innan han blev en gud – under hans brutala spartanska träning i Agoge, tillsammans med sin bror Deimos. När en kamrat försvinner bestämmer sig de två bröderna för att ta sig ut på en farofylld resa genom landet runt Sparta för att hitta honom.

Under detta odysséaktiga äventyr behöver den unge Kratos övervinna monster, lösa pussel och hela tiden lära sig nya sätt att slåss. Ett äventyr som i mångt och mycket handlar om hur Kratos lär sig vad det innebär att vara en sann spartan. Det fungerar mest som ett svepskäl att visa en outforskad period i Kratos liv – och berättelsen blir därför ganska lövtunn. Kort sagt: intressant på papperet, men engagerar ungefär lika mycket som en historielektion du redan tvingats igenom tre gånger på raken.

Den dåvarande Kratos, berättar för oss om hans tidigare liv…. (meta eller hur!)

Allt börjar med ett spjut…

Kratos resa in i metroidvania-genrens underbara värld börjar med vapen – och i detta fall ett spjut. Detta kan uppgraderas i segment, och låter dig få annorlunda specialattacker, såväl som möjligheten att orsaka mer skada. Ni vet — exakt det man redan gjort bättre i minst tio andra metroidvanias. Det som får God of War Sons of Sparta att stå ut mer, är att spelet tar inspiration från både originaltrilogin med olika hälso- och ’spirit’-sfärer som konstant plockas upp – och som används beroende på vilka typer av attacker du gör. För medan du letar dig runt på kartan, letandes efter din försvunna kamrat, får du gott om tillfällen att försvara dig själv – eller för den delen gå lös som en spartan.

Striderna är vanligt förekommande nämligen – och även om du oftast bara kan springa förbi dem, kan det vara bra att ändå ta striden när du ser den framför dig. Du har grundattacker, såväl som specialattacker och specialvapen som du låser upp allteftersom. Du kan kalla ner eld, kasta magiska bollar och svinga enorma svärd – variation finns alltså. Problemet är att spelets kärna känns som en budgetversion av genren den försöker tillhöra.

Att styra Kratos kommer med en viss fördröjning, delvis på grund av animationer, men också på grund av att själva plattformandet och kontrollschemat aldrig riktigt känns tajt. Snarare är det som bäst brukbart – men aldrig genuint roligt. Lägg därtill att spelets inexakta känsla märks även i hur fienderna beter sig – eller rentav buggar ur, och plötsligt rasar hela spelupplevelsen ihop som ett spartanskt träningspass utan disciplin.

Vilket är synd, då världen i sin pixelerade stil fungerar oväntat väl – särskilt med Bear McCrearys mustiga ljudmatta i bakgrunden. Här lyckas nämligen God of War-kompositören med konststycket att göra ett lika delar bombastiskt och episkt soundtrack – med tydliga bitpop/chiptune-undertoner. Något som åtminstone smeker mina öron riktigt väl!

Bossar kan vara utmanande och roliga!

En resa som öppnar upp sig allt eftersom…

Spelet har uppenbara styrkor och svagheter – men där spelmekanik känns inexakt och halvdan från och till – öppnar sig pussel- och utforskningsbiten allt eftersom. Som vanligt i genren får du nya förmågor som låser upp tidigare stängda områden. Tack vare just mixen av nya sätt att slåss och en relativt varierad berättelse – så lyckas åtminstone Sons of Sparta hålla intresset uppe hos mig genom nästan hela resan. Nåja, någorlunda bra i alla fall. Jag ska erkänna att metroidvanias eviga tjat om att ”backtracka” (dvs. tvingas återbesöka och springa tillbaka långa sträckor), här gör spelandet ibland rentav tråkigt. Något som aldrig ska hända riktigt, då väldesignade nivåer i denna typ av spel ska väcka spelglädje eller utforskaranda, snarare än att föda tanken ”– Jaha, då måste jag springa hela vägen igen…suck!”. Balanseringen av denna förbenade ”backtracking” är verkligen inte bra. Det blir extra tydligt i just kontrasten mellan spelets tämligen enkla kampanj och de punkter som visar vart du ska. Dessa kan vara placerade på enkelt åtkomliga platser såväl som mitt ute i ingenstans. Oftast är det bossar som står mellan dig och möjligheten att ta dig vidare – men ibland är det bara förvirringen i vart du ska gå – eller vad du ska göra. Förvisso inget nytt fenomen inom genren, men som i fallet detta spels fall bara får mig att himla med ögonen ännu mer.

Paradoxalt nog, när du plötsligt möter en boss som sätter dig på prov – då blir du insupen i spelets action igen. Bossarna är ironiskt nog spelets höjdpunkt — vilket säger en del när resten mest känns som transportsträckor mellan dem. Dessvärre finns det en avsevärt större utmaning som döljer sig under ytan – vilket gör spelet väldigt mycket svårare. Och tyvärr har det inget med något roligt spelmekaniskt moment att göra – istället handlar det om rena och skära buggar.

Stå på avstånd och slunga stenar är ett ”roligt” sätt att ”cheeza” dig igenom spelet.

Under min spelomgång på PlayStation 5 var jag med om både det ena och andra när det gäller dessa satans buggar. Ibland skedde det under interaktioner med djur (t.ex. husdjur), vilket låste karaktären, och gjorde att jag plötsligt inte kunde röra på mig. Ibland var det väggar som inte öppnade upp sig – men det absolut värsta var däremot de gånger spelet helt kraschar. Om ni tycker Kratos verkar vara en surmulen och bitter gubbe så är det inget mot mig när jag nästan precis klarat av en tuff boss, och vips så slängs jag ur spelet till PlayStation 5-menyn. Förvisso har detta inte skett alltför många gånger – men tillräckligt för att få mitt tålamod att gå från att vara en dygd till att istället bli en nödvändig överlevnadsstrategi. I regel brukar metroidvanias i sig själv skapa en viss nivå av hjärtlig frustration, men i detta fall blev det bara löjligt.

Sony brukar stå för kvalitet, men i fallet med God of War Sons of Sparta känns det varken genomtänkt eller inspirerat. Förvisso kan det vara problem som bara jag var med om – men det här förgiftade hela upplevelsen betydligt mer än någon designmiss någonsin gör. Att spelet sedan envisas med att upplevas obalanserat i strider, med inexakta hopp och en i mina ögon framstressad berättelse hjälper inte direkt.

Är det som så att utvecklaren Mega Cat Studios faktiskt lyckas uppdatera spelet till den grad att det faktiskt inte kraschar eller beter sig illa – ja då finns det ett visst spelmekaniskt djup att utforska. Men även om berättelsen känns knapphändig och 2D-plattformandet upplevs dugligt som bäst, räcker det bara inte. Ytan är fin, likaså stämningen som musiken etablerar, men så här illa ska det bara inte vara! Kratos förtjänar bättre. Det gör du också. Hoppa över.