Final Fantasy Tactics: The Ivalice Chronicles

Ett älskat spel från förr är nu tillbaka i ny tappning. Håller det än idag, eller är gamla fans bländade av nostalgi? Gå med i armén och följ med på ett äventyr.

1997 släppte Square (numera Square Enix) Final Fantasy Tactics till Playstation, en tvättäkta kultklassiker som praktiskt taget alla som spelat, hyllar till skyarna och talar gott om. Jag har inte spelat det tidigare, så har därför ingen nostalgi kopplat till originalet. Jag har spelat ett par andra Final Fantasy-spel (sexan är en favorit, tätt följt av sjuan), men till skillnad från dem är Tactics, och således även denna återutgivning, spel som faller i genren ”taktiska RPG:n”. När jag tänker taktiska RPG:n går mina tankar omedelbart till Nintendos Fire Emblem, en spelserie jag tycker så mycket om att när jag körde igenom ett av de spelen började jag på att skriva ihop en liten krönika om det som jag kanske en dag skriver klart och delar här.

The Ivalice Chronicles innehåller både originalet och en remake. För den här recensionen har jag bara spelat nyversionen, och… jag förstår varför så många talar gott om det här.

Spelet följer Ramza Beoulve, en ung kunglighet som, tillsammans med sin barndomsvän Delita, skickas ut på olika uppdrag i riket. Uppdragen brukar vara saker som ”besegra alla fiender” eller ”besegra just den här fienden” vilket då Ramza, Delita och ett antal ytterligare enheter gör.

När ett uppdrag börjar väljer du först vilka enheter du vill ha i striden, och sen får varje karaktär röra sig och göra en ”action” innan det går vidare till nästa karaktär. En action kan vara allt från att anfalla en motståndare, nyttja en trollformel, använda föremål som potions och liknande för att läka dig eller bara gardera från kommande anfall. När du ska anfalla en motståndare visar spelet både hur stor chansen är att du träffar, hur mycket skada attacken förväntas göra och om motståndaren har några förmågor som gör att den kommer att slå tillbaka. Med den informationen väljer du om det är värt att anfalla just den fienden med just den enheten eller om du borde tänka om din strategi.

”Det är över, riddare Jöns! Jag har högre mark!”

Olika enheter kan göra olika saker (riddare är bättre på anfall medan magiker har magi exempelvis), och mellan uppdragen kan du anpassa och finjustera dina enheter för att de ska vara så användbara som möjligt. Utöver dina egna enheter har du också ”gäst-enheter”, vilket är karaktärer som slåss på din sida men som du inte själv kontrollerar – utan som själva väljer vad de gör när det är deras tur. Delita är en av dessa gäst-enheter, så du kan varken styra honom eller anpassa hans förmågor.

När en enhets livmätare når noll är hen inte död utan istället medvetslös, och du har fyra rundor på dig att ge hen en Phoenix Down eller på annat sätt återuppväcka hen. När dessa fyra rundor är slut förvandlas hen till en kista eller en kristall, och är borta för alltid. Tar du en kista får du ett föremål, och tar du en kristall får du välja mellan att lära dig ett par förmågor som den fallna soldaten hade eller omedelbart få din liv- och magimätare fyllda. Den här regeln om fyra rundor gäller också för fienden, vilket både innebär att det kan vara idé att vänta ut rundor efter att denne är besegrad, men också att dina fiender kan knycka kristallen framför näsan på dig och plötsligt vara fullt helade.

Ramzas två bröder heter alltså Zalbaag och Dycedarg. Med såna namn är jag glad att Ramza är vår hjälte.

Den här sortens taktiska spelande är välgjord, och trots den ganska simpla grafiken känner jag konstant hur investerad man blir under speladet, och ofta pratar jag för mig själv ”ok, om Ramza går dit så borde han kunna besegra magikern där och då kan Maria gå fram och slå Chocobon innan den hinner hela läka sig själv”.

En ny sak för nyversionen är att all dialog är röstskådespelad, och jag tycker personligen att de gjorde ett väldigt bra jobb. Jag spelar med engelska röster som har en brittisk ensemble istället för amerikansk som är vanligare i de flesta spel. Jag tycker det passar här då världen är medeltidsinspirerad och ibland ger lite Camelot-vibbar. Vissa skulle säga att några av skådespelarna spelar över, men jag ser det mer som ett aktivt val och tycker det matchar det ofta melodramatiska berättandet. Man får också höra en snabb replik från varje karaktär när det är deras tur i turordningen, och jag uppskattar att replikerna är olika beroende på karaktärens status. En fullt helad Ramza kan säga ”jag är redo”, medan en Ramza med väldigt lite HP istället dramatisk säger att ”jag får inte dö här!!!”. Jag tycker det blir väldigt effektivt, och Joe Pitts som spelar Ramza säljer verkligen känslan i striden riktigt snyggt.

Berättandet är, som sagt, väldigt melodramatiskt men handlingen i sig tycker jag är väldigt välgjord. Tidigt i spelet introduceras en karaktär som en allierad. Han hjälper dig i striderna, men sakteliga börjar man märka att ”oj, det här är inte en speciellt trevlig snubbe” och ett par uppdrag senare är han en ordentlig rövhatt och blir därför utkastad från Ramzas grupp för att senare dyka upp som en fiende. Jag blev överraskad över hur väl det här lades fram då jag aldrig tänkte nånting om honom när han först gick med i vår armé, och hans vändning var tillräckligt bitvis att det aldrig kändes okaraktäristiskt. Bra jobbat, Final Fantasy Tactics!

Spelet är dock inte utan sina brister och skavanker. Jag hyllade nyss handlingen och skådespelet, men den enkla grafiken gör väldigt lite för att lyfta det ytterligare. Grafiken i sig är enkel och charmig, men jag hade velat att karaktärsporträtten som visas under dialogen kunde uttrycka mer känsla också. Istället pratar alla konstant med samma relativt likgiltiga ansiktsuttryck.

Jag uppskattar att man kan anpassa sina enheter och lära dem nya tekniker, men det finns en del ting jag anser borde vara standard. När du börjar är det bara kemister som kan använda föremål. Detta betyder att oavsett hur många potions du har med dig så är de värdelösa om du saknar kemister med dig i uppdraget, och blir kemisterna medvetslösa kommer ingen kunna återuppväcka dem. Det hade varit en sak om det man bara behövde lära de andra använda items, men istället behöver man lära varje karaktär använda varje föremål. Lär du en karaktär använda en potion betyder det inte att hen också kan använda en hyper potion, en Phoenix Down eller en antidote utan de behöver läras ut separat mot kostnad av en valuta som väldigt snabbt tar slut. Väldigt mycket krångel för något som, i min mening, borde komma som standard.

En annan sak jag störde mig på, men som jag erkänner är mer av en smaksak, är det isometriska perspektivet. Jag personligen har alltid stört mig på spel som envisas med att ett rutmönster ska gå på en diagonal, allra helst när det finns kullar och klippor som gör det svårt att avgöra om en fiende är precis intill mig eller om det är en dold ruta emellan oss. Det går att trycka på en knapp för att se kartan mer ovanifrån som delvis löser problemet, och det går också att vrida runt kartan… men även då är det alltid med samma diagonala vinklar, så den låter inte kartan få vara det schackbräde jag personligen skulle föredra. Men igen, jag erkänner att det är mer av en personlig preferens.

Jag fann också spelet väldigt utmanande. Trots mina positiva kommentarer om den här sub-genren i början är jag inte jättebra på taktiska RPG:n,  även om jag tycker mycket om dem. Jag satt länge fast på ett uppdrag som jag bara inte kunde lösa. Lyckligtvis kan man level-grinda mellan uppdragen genom att gå tillbaka till tidigare banor och hitta troll och vilddjur att slåss mot. Utöver att bli starkare av striderna kan man också därigenom tjäna ihop pengar för köpa bättre utrustning, men också få lite ”jobbpoäng”, den dyrbara valutan jag nämnde tidigare som man kan använda för att lära riddaren att använda Phoenix Downs så inte allt ansvar läggs på kemisterna.

Avslutningsvis så måste jag säga att även om det är ett långt ifrån felfritt spel så var jag inte mer än fem eller tio minuter in i Final Fantasy Tactics: The Ivalice Chronicles när jag insåg att det här skulle få ett ”bra köp”-märke. Tactics-hype:n är välförtjänt och om du gillar taktiska RPG:n i fantasymiljö känns det här som ett måste. En varm rekommendation från min sida.

Testdator: AMD Ryzen 5 3550H, 8GB DDR5, GTX 1050