Etrange Overlord

Detta lättsamma action-RPG skickar dig på en odyssé genom dödsriket och en resa som bjuder både på lojala undersåtar att värva, demoner att dräpa och sånger att sjunga med humor, en väldigt lätt-upplockad spelstil och en okomplicerad men effektiv dramaturgi.

Ett brott har begåtts. Unga adelsfröken Etrange van Rosenburg har blivit avrättad via giljotin utanför slottet med sin trolovade kronprins ståendes bredvid. Hennes anklagelser? Att ha konspirerat kring lönnmord av samme kronprins och för att ha brukat mörk magi. Men det här är inte det sanna brottet som begåtts, för Etrange är oskyldig. Det sanna brottet är att ha avrättat henne på felaktiga grunder, och ett mysterie har redan uppdagats i dessa första minuter av Etrange Overlords färgstarka berättelse.

Unga Etrange vaknar dock inte upp i himlen. Istället vaknar hon upp i helvetet, omringad av demoner som är redo att plåga henne för sina påstådda synder. Men Etrange är inte bitter. Hon är mest frustrerad över att hennes kammarjungfru inte finns i hennes närvaro för att servera te och kanapéer åt henne. Hon fastnar inte i tankar kring hämnd eller illvilja emot sällskapet som konspirerade kring henne i livet. Hon är mest intresserad av att värva demoner till sitt tjänstefolk för att…servera te och kanapéer åt henne. Och hon är beredd att använda sin mycket verkliga tidigare nämnda mörka magi för att få sin vilja igenom.

Och på den vägen går det. Etrange van Rosenburg svär snabbt att bygga sig själv ett liv av lycka och förströelse i detta bokstavliga helvete, och hon bestämmer sig för att ta kommando i dödsriket och korrigera vad hon betraktar som orättvisor som begås i det mörka samhället.

Läsaren har säkert redan här anat en mörkt ironisk ton i spelets historieberättande, och det är helt korrekt. Det här är ett dråpligt och ofta fånigt spel som inte riktigt tar sig på det blodiga allvar som vissa andra japanska RPG:n kanske gjort med samma förutsättningar. Och det här är ju affärsverksamhet precis som på vilken tisdag som helst för utvecklaren Nippon Ichi Software (hädanefter kallad NIS) Det här är inte första (inte heller den sista) gången NIS har producerat ett spel kring helvetet, demonherrar och livet efter detta, och mycket riktigt är spelet skrivet och designat av Sohei Niikawa, skaparen av den omtyckta Disgaea-serien. Storyn är lättsam, komisk och ofta även satirisk kring många idéer kring religion. Det är ändå tillräckligt harmlöst för att vem som helst ska kunna uppskatta spelet. Samtidigt bryts den fjärde väggen regelbundet, då Etrange ofta kommenterar hur hennes RPG-stats ser ut genom att konsultera sin egna statusskärm.

Och hur ligger det då till med spelets faktiska gameplay? Det finns inte jättemycket att prata om på den här punkten. Etrange Overlord är ett action-rollspel som spelas från ett fågelperspektiv. Som spelare har du full kontroll över dina karaktärers rörelser, vilket du enkelt byter emellan med hjälp av din D-pad. Ett snabbt tryck byter, håll nedtryckt för att frysa tiden och beakta stridens dynamiker. Du använder en knapp för att attackera. Vissa karaktärer använder projektiler, andra attackerar fysiskt. En annan knapp används för att utföra en dash, som låter dig röra dig snabbt kring spelets arenor. Spelets strider ger dig korta uppdrag under begränsad tid, och de kan innefatta att dominera punkter på kartan (tänk Domination-gameplay från ett FPS), att vara snabbare än demonerna att fylla en koffert med en förbestämd mängd av ett särskilt föremål (ungefär som Capture the Flag i ett FPS) eller blott och bart eliminera fiendelaget innan de eliminerar er (typ…Team Deathmatch? Är det här verkligen ett RPG?).

Din karaktärer byggs upp enbart av vapenuppgraderingar som görs via en NPC i din bas tillsammans med lite komponenter du fått från dina strider. Om spelet har något som sticker ut lite grann får jag väl nämna “lane”-systemet. Under uppdragen dyker det upp notlinjer som rör sig som upprepande cirkulära spår i arenan. Längs dessa produceras föremål som ger dig en kort buff under en strid – högre attackstyrka, bättre försvar, läkning eller en superattack. Dessa notlinjer kan uppgraderas och individualiseras enligt dina egna önskemål och ger spelet lite välbehövligt djup. Men det är fortfarande papperstunnt, och inte superintressant. Det är för övrigt intressant att notera att spelet generellt har ett musikaliskt tema, och då tänker jag mest på lane-systemet och spelets återkommande avbrott då Etrange brister ut i sång, lite som Aria di Mezzo-partiet i Final Fantasy VI. Men det går inte mycket djupare än så.

Striderna är generellt väldigt lätta, även utan det inkluderade “Sweets Mode” som gör spelet ännu lättare. Frågan är inte huruvida OM du kommer klara nästa uppdrag – det är snarare OM du behöver ett eller två försök att ta alla bonuskriterier utöver att klara standarduppdraget. Det är ett väldigt lättsmält spel även i spelmekaniksdepartementet, med andra ord. Och det är väl till spelets heder – generellt är spelet extremt lätt att plocka upp och spela 10 minuter, göra ett uppdrag eller två medans potatisen kokar på spisen. Men det här är inte ett spel som utmanar den erfarne JRPG-veteranen.

Några ord om spelets presentation – det ser ut som ett spel som utan problem hade kunnat renderas på ett Playstation 3. Eller för all del på ett Playstation 2. Det är färgstarkt, och karaktärerna är uttrycksfulla, men det hålls tillbaks en del av träiga animationer och proportioner som inte matchar teckningarna som spelet är baserat på. Spelet är målat i en så-kallad superdeformerad stil (SD), vilket gör att alla karaktärer ser lite mindre ut och har lite mer överdrivna drag än vad karaktärsporträtten faktiskt skildrar. Jag kan inte låta bli att tänka att spelet faktiskt hade kunnat få en lite vassare egg om karaktärsgalleriet haft en snäppet mer realistisk presentation, lik hur de ser ut i teckningarna. Men det är en smaksak. I slutändan är spelets design charmig, men allt annat än ambitiös.

Spelet är röstbelagt av japanska röstinsatser, och det låter ganska bra. Spelets soundtrack är tyvärr inte mer intressant eller nyskapande än dess grafiska presentation – det är väldigt generisk musik lik den du ofta hör i genren av ”ironiska japanska rollspel”. Till spelets heder hör det ovan nämnda musikaliska temat, där spelet berättas genom sångstycken likt en opera. De är dock korta, sporadiska stycken vi pratar om och det blir ganska intetsägande. Tyvärr. Jag hade önskat att spelet hade vågat satsa mer på den här aspekten av sitt koncept.

Spelets största behållning är trots allt humorn, och det finns trots allt en story som utvecklar sig till en konspiration om politiska lönnmord, bisarra utmaningar gentemot diverse övernaturliga varelser och relationer mellan herrar och tjänstefolk. Jag har bara nämnt de första timmarna av storyns händelser – du spenderar inte hela spelet i helvetet. Att se vart storyn går blir lite anledningen till att vi spelar.

Det bör nämnas att kommer med en multiplayer-funktion där du kan spela tillsammans i strid. Jag lyckades inte hitta någon annan i lobbyn att spela med, men kan rapportera att det handlar om 8 st uppdrag som är förbestämda för dig och upp till 3 andra spelare att tackla tillsammans. Jag testade dessa med AI-medspelare. Vi kan alltså INTE spela igenom storyn tillsammans. Jag sörjer inte för det.

Det här är ett kort spel på ca 15 timmar och det säljs för ca 551 kr till PC, Playstation 4/5 och Nintendo Switch. Köp spelet om du gillar gammaldags Playstation 2-ironi i dina japanska rollspel, vill ha något lättsmält och gärna föredrar en Gorbys-pirog över att gå och köpa en kebabpizza. Det är ett spel med flera svagheter, men jag hoppas ändå på att Etrange Overlord kan vara början på en förtjusande vänskap – en vänskap mellan oss och Etrange Overlord som en franchise, och Sōhei Niikawa framtida spelografi.