Candylands Journey

Följ med bubbelhäxan på äventyr i detta 2D-äventyr inspirerad av klassiska spel från 90-talet. Kommer det att kännas som en bortglömd skatt, eller behöver vi blåsa den här kassetten?

Candylands Journey är ett 2D-plattformsspel där du leder en namnlös häxa att tar dig igenom 15 färggranna banor, och ibland bosstrider mot en annan häxa. Till försvar har du en trollstav som framkallar bubblor som fångar dina fiender, men som du också använder för att hoppa på – vilket ibland underlättar när du försöker nå en högre plattform. Du kan också köpa andra magi-attacker i en butik, vilket du kan besöka mellan banorna – men bubblorna är det du börjar med och den jag använde mig mest av.

Spelets marknadsföring säger att det är inspirerat av spel från 90-talet, och som någon som växte upp under 90-talet med dess spel kan jag absolut känna igen vissa referenser. Musiken har ett väldigt Mega Drive-aktigt sound till sig, spelet i sig kan spelas i sin helhet i en enda sittning utan att hela dagen går åt (även om vi förstås har en sparfunktion här) och det är i grund och botten ett klassiskt plattformsspel. Men som en stor fantast av klassiska plattformsspel kan jag också se otroligt många brister som gör spelet avsevärt sämre än många av de från 90-talet den påstår sig vara inspirerad av.

Att ett spel är kort och icke-originellt är ingenting som stör mig, men Candylands Journey har många problem. Musiken låter definitivt Mega Drive-inspirerad, men till skillnad från många Mega Drive-spel är melodierna här ingenting som varken sätter sig på minnet eller får en att nicka med i takten – utan den har snarare en sövande effekt. Kontrollen är lite udda. Du kan antingen välja att använda vänstra spaken eller styrkorset för att gå omkring (jag valde styrkorset) och den andra av dem används för att välja mellan dem olika magier du har. Det fanns ingen ordentlig möjlighet att ställa om någon av de andra funktionerna, för jag hade personligen satt ”ändra magi” på axelknapparna, men istället håller vi in R-knappen för att springa snabbare. Också ett märkligt val i mina ögon.

Den annorlunda kontrollen var dock något jag kunde vänja mig vid. Något jag hade större problem med var grafiken. Inte för att den är oinspirerad, eller för att din huvudhäxas kjol konstant virvlar runt henne (även om det ser väldigt märkligt ut) utan att allt ser så överdetaljerat och ”krusidull-igt” ut. Det är också ofta svårt att urskilja vad som bara är dekorationer och vad som faktiskt är något som påverkar dig. Värre blir det i spelets vattenbanor, utvecklarna har gjort vattnet så grumligt att det är svårt att ens se fiender innan du tar skada.

Jag uppskattar att spelet har olika magier att köpa och använda, men butiken är ett annat problem. Vi går omkring och tittar på de olika sakerna som säljs och priset dyker upp när du står nära den… men du kommer inte att veta vad sakerna gör förrän efter du gjort ditt köp. Det finns folk i affären, men du kan inte prata med dem . Du kan bara gå fram till en ikon som påvisar ett föremål till salu och hoppas det är något som är värt dina ädelstenar, och sen står det ”fire spell” eller liknande när du redan har betalt. Inget öppet köp, den är din nu. Vare sig det är vad du hoppades eller inte.

Utöver magierna har vissa fiender hattar du kan ta när du besegrar dem, även dessa kan hjälpa dig. Här har vi också problemet att spelet inte förklarar någonting. Saker som ”levitate hat” eller ”jumping hat” är ganska självförklarande, men vad tror ni att en ”smashing hat” gör? Det finns till och med en hatt som heter ”!?”, och vem vet vad den gör.

Med ett namn som ”Candylands Journey” måste jag också säga att jag är besviken på miljöerna. Du reser inte i ett godisland, utan snarare till ett godisland. Vägen till sagda godisland går igenom en skog, en sjö, ett slott, ett vinterlandskap och andra typiska områden som vi sett i ett otal plattformsspel. Det är inte förrän slutet av spelet som vi har ett godisfyllt landskap att springa omkring i.

Ursäkta, min herre. Vad är detta för objekt ni säljer? Äro detta månne en rödvit lotusblomma? En ljus flamma? Vad är det? Snälla berätta…

En annan sak som störde mig ohyggligt är hur dåligt mixat ljudet är. Mer specifikt ger alla fiender ifrån sig olika ljud när du besegrar dem, och de som störde mig ohyggligt mycket var två olika fågel-fiender. Den ena ser ut som en örn, den andra som Psyduck från Pokémon. Fåglarna ger ut ett märkligt ”boop”-ljud när du fångar dem i en bubbla, och deras ”boop” är märkligt nog mycket högre i volym än något annat i spelet. Allt annat är mixat som att du hör det när du springer förbi, men någon ville verkligen att du skulle höra boop:ande fåglar.

Som ni hör hade jag många problem med spelet, men nu till det stora. Det som verkligen gjorde mig besviken när jag redan hade så låga tankar om spelet: När jag äntligen kom till sista banan och var redo att se om spelet åtminstone skulle ge mig ett tillfredsställande slut visade det sig att de pusselbitar jag kunde hitta på en del av banorna, ofta gömda eller placerade bakom väggar som du behövde ha vissa magier för att att kunna nå dem… har varit obligatoriska. Jag kunde inte spela sista banan utan att gå igenom sju av banorna jag redan gått igenom för att leta tag på pusselbitar som, så vitt jag förstått fram tills nu, varit en kul grej att samla på. Här säger jag nej! Gå till ditt rum, Candyworlds Journey, och tänk över det du har gjort.

Ska du ha samlarsaker genom spelet som inte är valfria måste du tydligt påvisa det. Jag hade ingen anledning att tro att dem, i bästa fall, skulle ge mig ett bättre slut eller kanske låsa upp lite artwork eller liknande – inte vara något jag behöver för att nå sista banan.

Det där ser ut som nånting vasst som skadar mig, eller hur? Det är det inte. Det är bara dekoration.

Det finns fler saker jag kan klaga på med Candyworlds Journey, men det känns inte värt det. Det är ett spel som siktar lågt, men ändå gör en besviken när det är opolerat och verkar väldigt hastigt ihopsatt. Det hade säkert kunnat vara ett bra spel om det hade haft lite mer tid och energi under utvecklingen, men som det är håller det inte måttet för mig.