Borderlands 4

För fem år sedan hade jag en av de värsta spelupplevelserna i mitt liv. Batman: Arkham Knight släpp på pc var en katastrof, Fallout 76 var en buggig besvikelse i en tom värld, men bägge stod i lä när Borderlands 3 gjorde sin entré likt en tårta fylld med tandkräm. Nu är det dags att se huruvida de lärde sig av sina misstag.

Borderlands som serie är skapad av Gearbox Software och har en tämligen trogen följarskara. Jag är en i mängden som fastnade för den sinnessjuka humorn, galna världen och otroliga vapenmekanikerna. Därför var jag trots treans förkastliga existens ändå exalterad inför Fyrans ankomst. Skulle detta bli spelet i serien som återställer seriens status? Ja och nej, Borderlands 4 är ett bra spel med flera oroande och förargande symptom av spelutvecklarindustrins största problem.

Du spelar likt tidigare spel en valvjägare (Vault hunter), en legendarisk titel som bär med sig respekt och fiender i lika delar. Precis som tidigare, letar du efter valven som sägs innehålla tingestar som innebär enorm makt, pengar eller tusentals underbara skjutvapen. Fyran utspelar sig sex år efter trean på en mytomspunnen planet vid namn Kairos, planeten ingen lämnar vid liv. De andra jägarna inväntar sitt öde med dig i ett fängelse drivet av The Timekeeper, och inte bara driver han fängelset, utan han har även hela planeten i sitt våld. En kraftig explosion skakar byggnaden, detta är chansen att fly.

Jag tänker inte avslöja alltför mycket, men jag kan säga att efter att spelat ett tag kommer du möta allas favoritrobot, eller mest älskade hatobjekt Claptrap. I detta spel har de implementerat en av de mest fantastiska mekanikerna i spelhistorien, Claptrap har en egen dedikerad volymkontroll. Medicinera bort migränen genom att tysta en av spelhistoriens mest splittrande karaktärer.

Valvjägarna ses som eliten I gränslanden där spelen utspelar sig, vid släpp av tidigare spel har det funnits fyra karaktärer att välja mellan och sedan oftast två som släpps som DLC senare. Detta är fallet även här, men det kommer dröja innan fler anländer till detta kaosfyllda spel.

Hat eller kärlek, hatkärlek?

Alla jägare har olika förmågor vilka är knutna till färdighetsträd vilket det finns tre av för varje karaktär, träden i sin tur ändrar spelstilen på den karaktär du valt på varierande sätt. Varje separat träd håller allmänna uppgraderingar som kan vara t.ex. mer skada, snabbare skjuthastighet och dylikt. Men det riktigt intressanta är vilka förmågor som är knutna till de olika träden och karaktärerna. Det är här den största ändringen i spelstil kommer in, vissa förmågor fokuserar på närstrid, vissa på avståndsstrid, någon fokuserar på att slåss mot många fiender samtidigt, andra på kontroll eller att hela sig själv. Detta är fortfarande inte alla förmågor du kan få tillgång till men belyser kanske att oavsett vilken spelstil du föredrar finns det tillgängligt för din ultimata spelupplevelse. Men inget Borderlands-spel är fulländat utan vapen och utrustning; närmare bestämt 30 miljarder av dem.

Vapnen är och har alltid varit i centrum av denna serie och enligt mig det enda som alltid har levererat utan besvikelse. Det finns olika märken av vapen som har olika gimmicks som skiljer dem åt. Explosiva skott, kulor med olika element i sig, vapen som spottar ur sig kulor värre än vanligt, eller att skott laddas upp om du håller in avtryckaren är några få exempel. Men i trean gjorde Gearbox något som inte nyttjades fullt ut på grund av att legendarisk utrustning var för vanlig och därmed tog bort behovet av vanliga vapen – de gav alla vapenmärken sekundära effekter. Ibland är det en passiv effekt men oftast är det ett sekundärt skjutsätt – det kan vara att ett maskingevär har en eldkastare monterad på sig, en kpist som kan skjuta små raketer eller en myriad andra. Jag har som sagt aldrig varit besviken på seriens vapenlekande, att använda dem är alltid kul och har trots det aldrig varit så bra som de är nu. Jag hoppas att jag inte hamnar på någon övervakningslista när jag skriver att det aldrig känns så bra att mörda, skjuta och spränga mig fram. Förutom vapen har vi sköldar som skyddar oss från skada, repkit som helar och krigsmateriel. Tidigare har det som nu kallas krigsmateriel varit granater men är nu så mycket mer, från kastknivar till riktigt biffiga peniskompensatoriska vapen tillför de mycket till stridernas snabba tempo.

Striderna är fartfyllda och kaotiska, musiken pumpar upp en och det är först när musiken tonas ut, du står omgiven av döda kroppar, adrenalinet pumpandes och andningen tung som du känner dig som kungen av Kairos. Fienderna runt dig varierar mellan bestar som bebor planeten, banditer och syntetiska soldater. De första två är väldesignade och håller sig till en stil som känns typisk för serien. De syntetiska soldaterna däremot sticker ut lite, inte för att de inte passar utan för att de känns för simpla, de har inget djup som fiender och ser väldigt lika ut oavsett roll. Detta kan ju vara ett medvetet val men jag tycker inte det gynnar i slutändan, men även de blöder och dör likt de andra – även om de exploderar i gult istället för rött.

Uppdragen är underhållande och för oss till de yttersta kanterna av Kairos, som tur är får du ett fordon tidigt vilket du kan frammana mer eller mindre vart du vill. Tyvärr aktiveras det med x knappen på tangentbordet, vilket lätt innebär felklick i stridens hetta när du ska klicka på c som aktiverar vapens sekundära skjutsätt. Du kan även uppgradera fordonet senare, både kosmetiskt och funktionellt. Huvuduppdragen är såklart den röda tråden, men i Borderlands har sidouppdragen alltid varit lika relevanta, de är ofta humoristiska och fördjupar världen. Jag måste nog tyvärr säga att varken humorn eller sidouppdragen är seriens starkaste rent generellt, men underhållande är dem definitivt. Uppdragen fångar hur galen världen du utforskar faktiskt är, det är ingen som är riktigt frisk enligt våra mått mätt men humorn är fortfarande där och förstärker just det. Då var det dags att beröra en av de ömmaste och ikoniska punkterna, det som bara blir bättre ju mer det analyseras – humorn.

Humorn var något som satte Borderlands på kartan, inte bara som ett ikoniskt skjutspel utan som en humoristisk upplevelse. Detta var framförallt tvåan och frågar du ett gammalt fan är det inte omöjligt att humorn var något som drog in hen till serien till att börja med. Tvåan släpptes 2012 och humorn var baserad på internethumorn runt den tiden. Jag är nog jäv då den symboliserar en tid när jag inte behövde betala hyra men jag anser fortfarande att det är ett av de roligaste spel jag spelat. Denna humor var aldrig menad som mer än ett avtryck i tiden och är utanför kontexten ett verk av sin era utdaterad – sen kom trean. Treans humor beskrevs bäst som pinsam. De försökte alldeles för hårt med att emulera en humorstil som var utdaterad nästan tio år tidigare. Detta gav en upplevelse likt en 70-åring som på blodigt allvar försöker relatera till ungdomarna och deras humor, men spårar ur och saknar subtilitet istället. Ett enormt platt fall helt enkelt. Men jag måste faktiskt prisa Gearbox Sowftware, de verkar ha lärt sig efter den enväldiga missnöjet och har nu satsat på en mer dämpad humor. Skämten är sällan lika extrema eller fjantiga som de kunde vara och hela spelet får en psuedoseriös ton. Världen är fortfarande galen men mer på ett sätt som känns lite mer seriöst, som att skämtet är att det inte är ett skämt för de som bebor världen.

Spel är ofta bättre med vänner och det är särskilt sant i Borderlands-serien, att springa runt tillsammans i den enorma världen är kul och avslappnat trots intensiva strider. Fienderna blir starkare ju fler som spelar vilket känns vettigt för att bibehålla utmaningen, och det känns mycket bättre att mörda med vänner.

Världen är fylld av olika samlarföremål och loggar som ger världen ett bättre djup och innebär mer utrustning för er som spelar. Från att låsa upp platser som skannar kartan efter samlarföremål och platser, till gömda byten och riktigt viktiga hemliga föremål. Kartan är fylld med många timmars innehåll – d.v.s. om du orkar starta om efter varje krasch och inte bara ger upp. Världen har ljuskupoler som dyker upp ibland, det innebär en fristående boss. De är unikt designade och har egna unika mekaniker som ger dig en tämligen utmanande fight, och en mängd vapen och utrustning om du besegrar dem.

Färggrant men platt.

De första sex timmarna kraschade mitt spel fyra gånger. De första sex timmarna behövde jag felsöka 5 olika buggar för att få spelet att funka som det ska och jag var verkligen inte ensam. Det är även otroligt dåligt optimerat med rapporter om spelare med monsterdatorer som inte kan knuffa upp spelet i 60 FPS i 4K trots att det bokstavligen inte finns starkare hårdvara utan att det blir en regelrätt superdator. Jag hade liknande problem och fick köra på medium på grafikinställningarna i 4K för att hamna precis under stabila 60 FPS. Till råga på allt är mellanscenerna låsta till 30 FPS vilket verkligen syns, och ser förjävligt ut. Jag tycker inte att det är ursäktligt för ett spel som nyttjar cell shading och har en tecknad stil att kräva så pass mycket. Jag tycker också tyvärr att detta spel ser sämst ut i serien. Ser det dåligt ut? Nej. Men det stilistiska texturen tidigare spel har haft saknas eller är inte tillräckligt vilket ibland kan få världen att se lite platt ut, trots sina anmärkningsvärt bra färger i övrigt.

Spelet är helt enkelt inte gjort för de flesta datorerna, huruvida det är med mening eller inte är en annan fråga men det påvisar spelindustrins största problem. Spelet har stressats ut, synen på stressade släpp har blivit mindre förstående efter att Larian Studios visade vart skåpet ska stå. Att fans var villiga att vänta på ett polerat spel snarare än en framstressad röra gjordes tydligt med Baldurs Gate 3:s släpp och jag önskar att fler utvecklare och publicister skulle se och lära av det. Jag vill verkligen förtydliga att alla dessa problem inte var early acess för recensenter utan det spel som hade sin fulla realease samma dag jag fick tillgång till det.

Borderlands 4 är en buggig dåligt optimerad röra – och jag kan inte sluta spela. Trots sina brister är det en njutbar upplevelse. Humorn är väl avvägd, striderna är spännande, dynamiska och får endorfintomtarna att hoppa. Byten mellan vapen och användandet av förmågor känns sömlöst. Fienderna är lagom tuffa och känns belönande att besegra. Uppdragen och de galna karaktärer du möter på vägen skapar en solid helhet som jag vågar påstå utgör den bästa känslan i ett borderlandsspel sen tvåan. När det funkar som det är förväntat är det en riktigt solid spelupplevelse. Med det sagt kan jag verkligen inte rekommendera att köpa det, inte just nu. Krascherna och buggarna är utarmande och förstör upplevelsen rejält och jag rekommenderar starkt att vänta någon månad tills de fixat det. Grafiken är trots att den är vacker lite själlös emellanåt, men striderna känns precis som de ska. Det kan komma att bli en riktigt jäkla bra upplevelse, jag hoppas bara de når dit snabbt.

Testdator: Amd Ryzen 7 7800X3D 8-core, 32GB DDR5, RTX 4070 Super