Code Vein II

Välkommen till en episk post-apokalyptisk framtidsvärld där människor lever tillsammans med så kallade Revenants – människor som har återupplivats från de döda och besitter vampyrliknande krafter. För hundra år sedan inträffade en hemsk katastrof som lämnade alla revenants att kämpa med att förlora sina förstånd och förvandlas till själlösa monster som kallas horrors. Nu är det upp till dig som revenant-jägare att resa hundra år fram och tillbaka i tiden med en flicka som heter Lou. Hon kan manipulera tiden och det är nu upp till dig att göra allt du kan för att förhindra jordens undergång.

Detta är den något luddiga handlingen till Code Vein II av Bandai Namco, den efterlängtade uppföljaren till Code Vein som släpptes 2019. Det första spelaren behöver göra efter att ha satt igång spelet är att skapa sin karaktär. Spelaren får välja kön och ändra i stort sett allt på sin avatar där mängden av detaljer är mycket stor, däribland vanliga saker såsom frisyr, ansikte, ögonfärg och klädsel – därtill mer udda grepp som avstånd mellan ögon, huvudstorlek, smink med mera.

När du är klar med din karaktär så sätter äventyret igång och huvudpersonen vaknar upp i en postapokalyptisk värld där omgivningen tagits över av hemska monster. Du får snabbt stifta bekantskap med flickan Lou som offrat halva sitt hjärta för att du skall kunna vakna upp till liv. Oavsett dina egna insatser är huvudkaraktären konstruerad på så sätt att halva hjärtat spelaren fått från Lou syns nedanför nacken på ryggen. Detta för snabbt tankar till designen i spelet Dead Space, men hjärtdesignen är bara kosmetisk och visar inte spelaren hälsopoäng som det klassiska skräckspelet.

Code Vein II har ett liknande upplägg som många andra RPGs, Dragon Age: Inquisition som exempel, där hjälten får flera uppdrag att utföra från NPC-karaktärer och sedan springer omkring i en stor öppen värld med sin följeslagare. Huvudkaraktären hugger ner sina fiender med sitt svärd och samlar på sig förnödenheter som bland annat kan användas för att skapa temporära boosters till vapnen. Det finns mängder av vapen att hitta såsom stenyxor, klubbor och andra närstridsvapen. Vissa av svärden har till och med förmågan att kunna avfyra projektiler som ett gevär. Du har även defensiva vapen som sköldar i ditt arsenal som förbättras längre in i spelet. Spelkontrollen är oerhört responsiv och tight och när motståndet inte är för svårt är Code Vein II en fröjd att spela.

Som spelare utan tidigare souls-erfarenheter upplevde jag snabbt att spelet förutsätter ett helt annat sätt att närma sig strider än jag är van vid. Detta i sig behöver inte vara dåligt – men för mig så var utmaningen inte bara spelmässig utan även spelmekanisk.

Det är oerhört viktigt att döda så många horrors som möjligt då spelaren belönas med haze för varje besegrad fiende. Haze är spelets xp (experience points eller färdighetspoäng). Det skall även tilläggas att om hjälten dör så måste spelaren ta sig hela vägen tillbaka till där det blev game over för att få tillbaka alla sina saker och haze-poäng, enligt de klassiska Souls-reglerna. Skulle spelaren ha oturen att dö igen innan alla sakerna och poängen har återfunnits är de försvunna för gott. Så spela försiktigt!

Trots att spelet bitvis är en ren fröjd att spela måste jag påpeka att det gör ett halvdant jobb i att förmedla information på ett enkelt sätt. Det kan röra sig om nya stridstekniker, olika menyval för att kunna se över dina vapenegenskaper, vilka sätt som spelaren kan kontrollera sina följeslagare på, var sparfunktionen är någonstans, hur blodkoderna fungerar, hur ens vapen kan uppgraderas, varför spelaren skall ge gåvor till sina följeslagare med mera. På kort tid blir det så mycket att hålla reda på att det blir svårt att komma ihåg allting.

I början rör sig spelaren omkring på en mindre ö där hemmabasen befinner sig. Efter att ha klarat av ett par kritiska minibossar öppnar världen upp sig avsevärt och spelaren får möjlighet att komma till fastlandet, och det är där som den riktiga utforskningen börjar. Spelaren kan antingen utforska världen till fots eller genom att använda en TRON-liknande motorcykel i sann steampunk-design. Hanteringen på motorcykeln är dock seg och inexakt, den känns mer som om utvecklarna inkluderat den som en cool parentes istället för en genomarbetad mekanik. Runt omkring i världen finns det ting som liknar stora, lysande ”mistlar” eller Mistels (vilket motsvarar bonfires i spelet Dark Souls) och det är här som spelaren kan spara sitt spel, vila, gå upp en nivå eller byta följeslagare. Kostnaden för att spara sitt spel är att alla fiender som besegrats respawnar och spelaren måste då slåss mot dem igen.

Spelaren har hela tiden en följeslagare med sig och det går att stänga av deras närvaro med hjälp av en knapptryckning. Följeslagaren försvinner då in i huvudkaraktärens kropp och finns där tills du tar fram denne igen. Det är viktigt att prata med så många NPC-karaktärer som möjligt under spelets gång då vissa av dem kan bli nya följeslagare. Du kan alltid välja vilken följeslagare du vill ha med dig men detta kan endast göras via mistlarna.

Gällande dialogen som följeslagarna använder sig av blir det endast några sporadiska kommentarer här och där. Det kan till exempel förekomma efter att man har förlorat en boss-strid. Då säger en av följeslagarna ’I wish I was stronger’. En annan kommentar är ’I’m sorry, I’m coming’ om följeslagaren har halkat efter eller ”We should check it out’ när man närmar sig ett övergivet köpcentrum i spelet. Jag förväntade mig inte någon Bioware-liknande dialogskvalitet i Code Vein II, men någonting mer än enstaka meningar hade uppskattats.

Vartefter Code Vein II fortsätter får spelaren lära sig att det finns blodkoder för de olika följeslagarna. Alla är uppkallade efter följeslagarnas unika namn och det är viktigt att spelaren har rätt blodkod aktiverad. Dessa kan ses som en slags rustning för spelaren och med korrekt blodkod blir ens attacker mycket kraftfullare.

Spelet innehåller ett annat vapensystem som kallas formae. Detta är speciella modifierare som revenant-jägaren har och de kan förbättra dina vapen i exempelvis kapacitet och hanterbarhet. När en ny formae aktiveras erhåller spelaren nya specialrörelser till sitt vapen och dessa blir speciellt användbara i bosstrider. Spelaren har även en annan vapentyp som kallas Jail och det finns sex olika typer av Jail-vapen i spelet. De sex olika kategorierna är bat, ivy, hound, ogre, reaper och stinger. Har spelaren till exempel reaper-versionen förvald kommer en demonisk lieman fram bakom dig som förvandlar ditt vapen till en enorm lie som den attackerar fienderna med.

Följeslagaren blir speciellt viktiga i bosstriderna då de hjälper till att distrahera fienden så att spelaren kan springa fram och genomföra en framgångsrik attack. När allt liv förlorats i en strid går spelaren ner för räkning och kan återupplivas maximalt tre gånger. Efter det är det game over. En viktigt detalj att komma ihåg är att efter spelaren blivit besegrad, men fortfarande lever, försvinner följeslagaren en stund och hjälten står då ensam kvar mot fienden.

Nästan omedelbart deklarerar Code Vein II vilken svårighetsgrad spelet använder sig av och detta är inget lätt spel. Jag skulle tvärtom påstå att detta är det svåraste spelet jag någonsin har upplevt i hela mitt liv. Jag gillar tuffa utmaningar i spel som känns realistiska, men för mig som är ovan vid souls-liknande spel upplevdes flera sektioner som närmast oöverstigliga. Det skall tilläggas att erfarna souls-spelare mycket väl kan uppleva spelets höga svårighetsgrad på ett helt annat sätt än vad jag gjorde.

Jag anande snabbt oråd när spelets mer oskyldiga minibossar var extremt svåra och jag fick sitta timma ut och timma in för att försöka mig på att besegra dem. När jag sitter framför spelet i timmar och ser hur livskraften på minibossen bara naggas i kanten, hur mycket jag än ansträngde mig. Ja, det var definitivt ingen rolig känsla kan jag lugnt säga.

I startmenyn har Bandai Namco visat att de har tänkt på människors olikheter vilket är mycket vanligt i AAA-titlar nu för tiden. Spelet innehåller mängder med olika quality of life-valmöjligheter för att spelupplevelsen skall kunna passa så många spelare som möjligt. Detta är naturligtvis jättebra, men ironiskt nog kommer den skyhöga svårighetsgraden som Code Vein II har att gallra bort många potentiella spelare. Som spelare som föredrar anpassningsbara svårighetsgrader kände jag mig exkluderad, även om jag förstår att detta är ett medvetet designval.

Efter många timmar av grinding lyckades jag tillslut klara några av minibossarna och kunde äntligen ta mig vidare i spelet med en mycket starkare karaktär än innan. Efter detta blev Code Vein II oändligt mycket mer spelbart och till och med roligt att spela. Detta ger tydliga ledtrådar att Bandai Namco har varit så pass fixerade att göra spelet så svårt som möjligt, men att spelets delikata balans i utmaningsupptrappningen har slängts ut genom fönstret med huvudet före. Detta behöver de definitivt se över så att spelupplevelsen i Code Vein II blir mer jämn och framför allt mer roligt att spela.

När det kommer till den sylvassa svårighetsgraden kommer vänner av Souls-genren att uppskatta utmaningarna som spelet erbjuder. De fantasieggande boss-striderna har svåra och välkamouflerade mönster som spelaren måste klura ut. Dessutom är tidsfönstret för spelarens reaktionsförmåga minimal i striderna, så här finns det mycket gott för souls-fans att sätta tänderna i.

Grafiskt sett är Code Vein II inget underverk. Grafiken får betyget godkänt men det finns ingenting som sticker ut. Bandesignen är undermålig och möblemanget i de olika miljöerna känns väldigt underligt placerade med alldeles för mycket tomrum överallt. Speciellt regneffekterna i världen (det regnar nästan jämnt) ser ut att befinna sig i budgetkategorin och ingenstans visar utvecklarna att de har gått den extra milen för att skapa någonting extraordinärt. Allting känns som en vanlig dag på jobbet, ingenting mer. Utseendemässigt känns den öppna världen förlegad för att vara ett spel från 2026 och Dragon Age: Inquisition som nämnts tidigare har betydligt snyggare grafik i denna kategorin – och det kom ut 2014.

Även designen på världen är inkonsekvent och det verkar inte finnas någon röd tråd i spelvärlden som knyter ihop säcken. Det känns som Bandai Namco kastat alla idéer de haft på väggen för att se vad som fastnat. Vissa av fienderna känns tagna ur The last of Us och Ghost of Tsushima medan andra verkar vara tagna från romartiden eller valfri science-fiction-skräckfilm. Det blandas hejvilt med allt ifrån klassisk science-fiction och steampunk till Mad Max-dystopi och klassisk anime i bästa Final Fantasy-stil.

Ytterligare en del i spelet som inte känns konsekvent alls är hjältens styrkenivå. Om spelaren går på ett stort ekbord eller andra möblemang i världen sprängs de genast i småbitar, men faller hjälten ner i en två meter djup grop eller befinner sig i vatten som sträcker sig upp mot midjan dör personen omedelbart. Detta är verkligen en miss i spelmekaniken som Bandai Namco omedelbart borde haft bättre överseende med.

Jag var nöjd med designen på min hjälte, men hans ovalbara manér passar verkligen inte utseendet. Han säger aldrig någonting i filmsekvenserna utan nickar allvarligt. Detta känns mer som att utvecklarna hade en tuff och grubblande hjälte i åtanke när de designade filmsekvenserna. Då ger det inget coolt intryck när min hjältes kroppskonstruktion känns tunn och svag som en fjortonåring grabb med en garderob inköpt på Åhlens pojkavdelning. Vidare känns han helt oduglig i striderna och varje gång hjälten dör brister han ut sitt enda talande ord, ’Varför?’. Detta kolossalt överdramatiska skådespel i spelet skjuter iväg fånigheterna till nya oanade höjder. Kom då ihåg att hjälten skall vara en mäktig jägare med vampyrkrafter.

Prestandamässigt känns inte Code Vein II optimerat alls och spelvärlden plågas av en hiskelig pop-up-problematik och en ojämn frame-rate. Speciellt i filmsekvenserna händer det ofta att alla grafiktillgångar inte laddas in i tid och det blixtrar till och från ingenstans dyker oladdade texturer in från ingenstans. Detta skänker Code Vein II ett ruffigt utseende och det känns som om spelet hade mått bra av några månaders finputsning innan det släpptes ut på marknaden. Musiken i spelet är däremot bra med stämningsfulla pianomelodier och andra klassiska stycken. Ibland blir det även vacker operasång i ljudbilden vilket förstärker spelupplevelsen oerhört. 

Avslutningsvis måste jag säga att Code Vein II inte var någon rolig spelupplevelse alls. De kvalitéer som det hade begravdes nästan omedelbart av min oerfarenhet med denna genren. Om du är ute efter ett spel med tufft motstånd och monumentala utmaningar, då är detta spelet för dig. För min egen del är speltiden med Code Vein II över.