Kejora

Många ser tillbaka till sin barndom, med ett vackert skimmer runt omkring sig. Skulle man få frågan “Om du kunde spola tillbaka tiden, till valfri tid i ditt liv, vilken skulle det då vara?” då tror jag att många skulle svara med sin barndom. Men om det skulle visa sig att du var för evigt fast i din barndom, utan att du visste om det, skulle du då vilja fortsätta eller försöka hitta ett sätt att komma ur detta? Detta utforskas bland annat i Kejora.

Kejora är ett tvådimensionellt sidscrollande pusseläventyrsspel, med inslag av visual novel (eller visuell roman/novell om man så vill) och handmålad grafik.

Vi tar på oss rollen som Kejora, hon bor i en by på Indonesien med sin sjuka mamma. Hennes pappa är en vetenskapsman som är ute i stora världen och arbetar. Här får jag dock säga att det är lite oklart om så är fallet, eller om han faktiskt är död. Hursomhelst är Kejoras önskan att bli som sin pappa när hon blivit stor.

När vi träffar henne ska hon ut och leka tillsammans med sina bästa vänner Guntur och Jaka. De driver mest omkring och pratar med andra bybor och allt verkar frid och fröjd. Tills en dag då deras lek tar dem till utkanten av den närliggande skogen, där de finner blodspår från en annan bybo som brukar plocka blommor där. De beslutar sig för att försöka leta rätt på den stackars mannen, men blir istället jagade av stora otäcka varelser som bara kan beskrivas som monster.

När gänget i sitt sökande stöter på den mystiske Mr. Adhitya får de reda på att deras by och alla invånarna där befinner sig i en tidsloop där de lever samma dag hela tiden och har gjort det i flera år, flera årtionden närmare bestämt. Tillsammans med sin nya mystiske bundsförvant bestämmer de sig för att dels ta reda på hur tidsloopen uppstod och framförallt, hur de får stopp på den.

Det som är den absoluta styrkan i spelet är berättelsen. Visst, berättelser om tidsloopar har vi sett flera gånger i både spel, tv-serier och filmer. Jag tycker dock att utvecklarna lyckas skriva en väldigt fin berättelse om att förändringar, hur otäcka de än må verka, är en viktig del av livet för att inte allting bara ska stagnera. Likaså att livet kan verka oerhört grymt, men att det är väldigt svårt att skydda sig från det och att du till och med inte ska skydda dig från det heller – för att det är en del av att utvecklas som människa.

Ett mo… mo… monster!

Med det sagt, finns det en brist som är direkt kopplad till berättelsen, nämligen dialogen. Jag nämnde tidigare att det finns ett inslag av visual novel och det är vid dialogscenerna detta inslag märks av. Dialogscenerna är nämligen ganska långa när de väl förekommer, alldeles för långa enligt mig. Spelet har ett långsamt tempo generellt, men dialogen lyckas ändå få tempot att svacka en hel del. Förutom att de pågår för länge, stör jag mig på att replikerna mest består av så kallad exposition. Det vill säga repliker som enbart innehåller information om bakgrund, miljö och karaktärer för spelaren. Detta är såklart inte ett förbjudet innehåll, men det förekommer så ofta att jag bara blir irriterad.

Replikerna har också en tendens att upprepa information som jag redan vet om. Jag kan få informationen för första gången i en scen, för att bara någon minut senare få exakt samma information igen. Det är fortfarande inte ett förbjudet grepp att använda sig av i författande, men återigen förekommer det hela tiden och då är det svårt för mig att inte bli något annat än uttråkad.

Någonting annat som är en tydlig styrka, är den handmålade grafiken. Här syns det att utvecklarna garanterat har tagit inspiration från filmer av Studio Ghibli. Det är väldigt färgglatt och mysigt för att sedan vid tillfällen bryta detta för att bli mörkare och en aning mer obehagligt. Det jobbas väldigt bra med stämning och atmosfär rent visuellt och ackompanjeras väl med musiken, som hela tiden speglar det vi ser framför oss och lyfter stämningen ännu mer.

Om jag ska säga något mer om ljudbilden, är det tyvärr inte särskilt mycket att säga. Det är inte mycket till ambienta miljöljud överhuvudtaget, utan förekommer bara om situationen vi befinner oss i kräver det. Som vid ett tillfälle när vi ska gömma oss från ett monster, hör vi de klampande stegen från monstret och knipset från en gren på marken som kan avslöja vår position om vi inte är försiktiga nog. Jag sitter till och med under filmsekvenserna och upplever att det är lite väl tyst och att utvecklaren verkar ha glömt att lägga till vissa ljudeffekter. Som till exempel när ett farligt monster dunsar ner till marken och vrålar hotfullt, då är det varken något ljud från dunsen eller vrålet. Det är väldigt tråkigt, då det ger ett väldigt ofärdigt intryck tyvärr.

Spelmekanikmässigt är det lite av en blandad kompott. Vi stöter ibland på pussel för att kunna ta oss vidare. Då handlar det mest om att utforska miljön vi befinner oss i för att hitta rätt objekt, som till exempel en nyckel för att låsa upp en dörr, eller rep samt grenar för att konstruera en fälla. Kejora kan bara bära ett objekt i taget, vilket kan ses som verklighetstroget, men kan vid tillfällen kännas irriterande då det känns som ett billigt knep för att dryga ut den korta speltiden en aning. Spelet klockar in på cirka fyra timmar, vilket är ganska lagom sett till berättelse och speltyp, vilket gör det ännu mer irriterande när jag märker att utvecklaren försöker mjölka fram lite mer speltid.

Vid andra pussel krävs det att vi använder oss av Guntur och Jaka. Guntur kan slå hårt, vilket kan användas för att få bort bräder som är i vägen till exempel. Han kan även ge Kejora en boost för att kunna klättra upp för avsatser som annars är för högt upp. Jaka har en bra kastarm och vi kan på så sätt använda honom för att kasta stenar på spakar för att aktivera mekanismer, som att exempelvis skicka ner en stege, eller få bort hinder som ingen annars når. Han är även stark och kan putta vagnar och stenar antingen helt ur vägen, eller för att vi ska kunna klättra upp för avsatser.

Även om detta låter okomplicerat och enkelt, känns det ändå styltigt. När Jaka puttar på saker, gör han det bara i ungefär två sekunder, således måste vi trycka flera gånger på kontrollens knapp tills objektet är på önskad plats. Hade vi fått hålla in knappen istället hade det inte varit lika irriterande. Tar vi hjälp av Guntur för att bli boostade, måste vi trycka en gång till för att Kejora ska ta tag i avsatsen, vilket är tämligen oprecist och jag måste ibland göra om hoppet flera gånger innan jag lyckas, även om jag har tryckt vid rätt tillfälle, vilket också blir störande.

Det finns inslag av stealth, där vi oftast ska försöka smyga förbi monstren. Detta är egentligen ganska simpelt. Håll dig bakom en buske så monstret inte ser dig och fortsätt framåt, när det har gått förbi. Ibland kompliceras det lite i form av att du måste flytta plankor och annat skräp som ligger i vägen för dig, eller grenar på marken som väsnas när du kliver på dem. Det är dock väldigt snällt och bjuder inte på en särskild stor utmaning.

Kontrollen funkar som sagt helt okej och är på det stora hela ganska lättanvänd. Tyvärr lider den av att vara lite oprecis. Jag nämnde att det är irriterande när du blir boostad av Guntur. Det blir också irriterande när vi vid tillfällen ska gå in i ett annat rum. Om du spelar med handkontroll ska du vid dessa tillfällen föra vänstra styrspaken upp eller ner. Detta sker ibland av misstag, vilket inte är något allvarligt, men väcker irritation likt väl. Det går att spela med tangentbordet istället. Då blir det inte oprecist längre, men det blir lite bökigare. Kontrollschemat för tangentbordet är nämligen placerat på ett sätt att det känns väldigt osmidigt. Trots den bristande precisionen föredrar jag och rekommenderar att spela med handkontroll ändå.

På det stora hela är Kejora en trevlig upplevelse, med en bra och tankeväckande berättelse som gör sig bra vid de cirka fyra till fem timmarna som det tar att spela igenom det. Även om det strävar efter att vara en okomplicerad resa, lider det av en viss styltighet rent spelmekaniskt och dialogen tenderar att vara långdragen med mycket upprepande av information och expositions-repliker. Gillar du kortare och mysigare upplevelser, kan du mycket väl uppskatta detta, men du behöver absolut inte ha det högst upp på din prio-lista. Ser du det på en rea, kan jag rekommendera dig att testa det.

Testdator: ex. Intel Core i7 10700K, 16 GB RAM DDR4, Radeon RX 9060 XT 16GB