Marvel Cosmic Invasion

Är det verkligen 30 år sedan vi fick ett riktigt bra Marvel-sidoscrollande beat ’em up? Jag minns arkadhallarna när jag växte upp, där jag pumpade in femma efter femma i ett X-Men-arkadspel… eller var det Captain America? Hur som helst var det ett Marvel-licensierat beat ’em up. Hur mycket jag än försöker minnas kan jag inte komma på något liknande Marvel-spel som släppts till hemkonsoler efter Super Nintendo-eran (’92–’96). Rätta mig gärna i kommentarsfältet om jag har fel, jag står mer än gärna korrigerad.

Dotemu gav senast ut det mästerliga Absolum (följ länken för min recension), så mina förväntningar var skyhöga när jag startade Marvel Cosmic Invasion, även detta utgivet av Dotemu, men utvecklat av Tribute Games. Den här utvecklaren är mest känd för sitt spel Teenage Mutant Ninja Turtles: Shredder’s Revenge.

Multiversumlogik

Superskurken Annihilus har brutit sig loss från sitt kungadöme i den “Negativa Zonen”, ett fickuniversum kopplat till Earth-616.

Här kommer ett litet sidospår som inte har någonting med den här recensionen att göra eller spelet i fråga, mer än att Earth-616 nämns i spelet. Majoriteten av Marvels populärkulturella produktioner utspelar sig numera i Earth-199999, med undantag för karaktärer som hoppar mellan universum exempelvis Dr. Strange, Loki och Deadpool, för att nämna några. Tidigare ansågs Earth-616 vara det primära universumet och det är fortfarande huvuduniversumet i serietidningarna. Ultimate-serien är ett exempel på undantag som istället utspelar sig i Earth-199999.

Detta har länge skapat så kallade kontinuitetsproblem: Var befann sig X-Men i första Avengers-filmen? Var får Ghost Rider plats? Varför mötte aldrig Fantastic Four-gänget någon annan från Marvel? Enligt dagens konsensus tillhörde de tidiga X-Men-filmerna, Spider-Man med Tobey Maguire och Andrew Garfield, samt Hulken med Eric Bana, Earth-616. När Marvel Studios skapade Iron Man och senare hela Infinity-sagan etablerades Earth-199999 som det centrala filmiska universum där våra hjältar nu befinner sig.

Annihilus är skurken alla vill stoppa.

Annihilus, hjärnmaskar och kosmiska kryp

Tillbaka till superskurken och Marvel Cosmic Invasion. Med sin kosmiska kontrollstav har Annihilus förslavat en rymdlevande insektsras vars “hjärnmaskar” kan ta över både människor, varelser och Sentinel-robotar, det är de stora lila robotarna från X-Men.

Våra hjältar måste rädda både vänner och ärkerivaler som definitivt inte vill se Annihilus som universums härskare. Detta görs genom att spöa insekter på varierande banor som sträcker sig från New Yorks gator till märkliga skrymslen i den Negativa Zonen. De karaktärer jag räddar blir, i sann retroanda, oftast spelbara på nästa bana. Från början har jag 11 karaktärer att välja mellan, exempelvis Captain America, Nova, Cosmic Ghost Rider och She-Hulk.

Hjältar ger stryk eller tål stryk

Karaktärerna är indelade i två klasser:

• Snabba och flinka – attackerar fort och kan ducka undan, som Black Panther och Spider-Man.

• Tunga “tanks” – som Iron Man och Nova, som delar ut massivt med stryk men kan även ta mycket skada.
  

Attackerna är indelade i tre kategorier, plus en ducka-undan- eller blockfunktion. Lättattacken är standardattacken och består oftast av ett knytnävsslag som bygger upp kombinationer, med undantag för Rocket, som använder ett skjutvapen som lättattack. Den andra attacken är en specialattack unik för karaktären, som Captain Americas sköldkast eller She-Hulks greppattack. Både lättattacker och specialattacker fyller på en mätare som, när full, låter mig använda en superattack. Även denna är karaktärsspecifik: Iron Man drar t.ex. fram en enorm plasmakanon, medan Venom kräver att jag placerar honom i en klunga av fiender för maximal effekt.

Det är något annorlunda med Thor..

Fiender utan identitet

Spelet hade höjts upp ett snäpp om fiendevariationen varit mer varierad. Vi har samma sorts Sentinel-robot, insekter, vakter i gula dräkter och symbiotvarelser på alla banor, vilket gör det enformigt snabbt. Jag hade önskat fler biom-unika varelser som exempelvis i Asgard hade det varit roligare med fiender som hör ihop med universumet istället för insekter.

Det som räddar situationen är bossarna, som erbjuder variation i både hjältar och skurkar och ofta introducerar mekaniker som kräver strategi. En boss blir osynlig, vilket tvingar mig att lura honom till elektriska pelare för att slå ut dräkten. En annan har Galactus förstörande världen i bakgrunden, vilket jag kan använda mot bossen.

Banor, bonusmål och progression

När jag startar en bana visas ett spelbräde med knapphändig information om bossen och miljön. Spelet markerar två rekommenderade karaktärer kopplade till handlingen på banan, vilka kan slutföra bonusmål som ger valuta för att låsa upp bakgrundshistorier och annat. Jag kan välja andra karaktärer, men det bryter lite mot inlevelsen, mellansekvenserna spelas ändå upp med de förvalda hjältarna, detta oavsett vilka jag valt. Väljer jag andra karaktärer än de som är tilltänkta för banan så går det inte att slutföra alla bonusmålen. Efter en avklarad boss får de karaktärer jag använt erfarenhetspoäng och nivåer. Detta är ett avskalat rollspelstänk: nivåerna ger automatiska förbättringar som mer hälsa, högre skada eller längre superattacker. För att märka skillnad behöver jag höja en karaktär cirka fem nivåer.

Spelet har 16 banor, var och en med en gömd artefakt som är kopplad till bonusmålen. Jag behöver inte spela ensam, då Marvel Cosmic Invasion stödjer upp till fyra spelare samtidigt, både online och i local co-op. Jag kunde testa lite local co-op och det blir precis så kaotiskt du kan tänka dig. Insektsdelar flyger, skärmen exploderar och slagen viner. Jag tror fiendeantalet ökade i co-op då det kändes som hela skärmen var fylld med varelser men jag kan inte veta säkert.

Eländiga kontroller

Kontrollerna är tyvärr inte så tajta som jag önskat. Attackerna ser och låter fantastiskt och animationerna påminner om Marvel vs. Capcom, men här tar likheterna slut. Karaktärerna fastnar lätt i sina animationer, vilket tvingar mig att avsluta en attack innan jag kan göra något annat.

Ducka-undan-mekaniken fungerar bara horisontellt trots att jag kan röra mig upp och ner. Många gånger vill jag hoppa undan vertikalt från en frontalattack, men det går inte, vilket leder till onödig skada. Det gör inte mycket för svårigheten då spelet är lätt men det skapar irritation. Efter ett par banor kan jag hitta en kombination av hjältar som gör allt mycket enklare. Valet blir då att spela utmanande med spelets föreslagna hjältar eller ta den oövervinnerliga kombon.

Äsch då ..

Härlig pixlighet

Grafiken är härligt pixlig och spelets starkaste sida. Karaktärerna står och gungar när jag inte rör handkontrollen, vilket ger en nostalgisk känsla. Jag ser hur utvecklaren lagt krut på att animera alla enskilda karaktärer och bakgrunder, vilket skapar liv i spelet. Det är väldigt polerat. Hur är det med musiken då? Jag har blivit bortskämd med det fantastiska Marvel Cinematic soundtracket att jag förväntade mig ett episkt musikspår i stil med Avengers-filmerna. Men ack så är musiken inget minnesvärt och endast generiska toner fyller ljudspåret, men den fyller sin funktion och stegras snyggt inför bossar.

Slutsats eller att jämföra äpplen med apelsiner

Jag gick in med för höga förväntningar och valde att jämföra Marvel Cosmic Invasion med Absolum, som jag håller som ett av årets (2025) bästa spel. Det var inte rättvist. Marvel förlorar alltid i den jämförelsen, eftersom spelet saknar progression, rollspelsdjup, karaktärsutveckling och roguelike-mekanik.

Jag behöver se spelet som en egen identitet och kanske mer rättvist jämföra det med Marvel Super Heroes in War of the Gems, det sista 2D-sidoscrollande Marvel-beat ’em up jag kan hitta och det släpptes till SNES 1996. Då är detta ett fantastiskt spel som håller sig troget sina rötter. Grafiken har ändrats och polerats, grundkaraktärerna är till stor del samma med en trevlig variation av karaktärer och jag hoppas utvecklaren kommer ge oss en utökning av galleriet. Med allt detta sagt så är det ändå väldigt roligt att få spela ett Marvel-spel igen som inte är enorma AAA-titlar eller kortbaserade strategispel.

Testdator: Intel Core i7-12700f, 32GB DDR4, Geforce RTX 4070