Murder Inc

Okej, det där är inte en referens till spelet alls, utan ett citat från The Matrix: Revolutions. Förutom att huvudpersonen i Murder Inc. heter Mr. Anderson finns det noll liknelser till The Matrix i övrigt. 

Spelet börjar med att du, som Mr. Anderson, blir brutalt ”hagelbrakad” genom din ytterdörr en sen kväll när regnet fullkomligt vräker ner. Det är ett klassiskt sätt att börja ett narrativ. Visa vad som händer i framtiden och spola sedan tillbaka tiden för att spela händelserna som ledde upp till sagda hagelgevärsskott. Eftersom Murder Inc, av Sometimes You, kretsar runt tid är detta ett passande sätt att börja spelet på.

Det visar sig att Mr. Anderson jobbar som någon form av lönnmördare och på den första kvällen ska du eliminera tre stycken värdefulla måltavlor innan polisen dyker in och förstör deras fest. När du frågar din chef vem som kommer att bära ansvaret får du till svar att ikväll är det bara du som ska gå in. Vid midnatt står du vid det första lägenhetskomplexet och tar in alla känslor innan du med fasta steg går in och börjar skjuta hejvilt omkring dig.

Efter detta är det samma sak igen. Och igen. Och igen. Det upprepar sig i all oändlighet och trots att det stundtals kommer lite små skillnader i bandesign och fiendedesign, är spelet oerhört tröttsamt. Banorna följer samma mönster. En korridor som öppnas upp till ett rum som i sin tur har dörrar och dessa dörrar leder till andra rum. I rummen står det fiender. I början har de pistoler och basebollträ, men ju längre in i spelet du kommer desto fler vapentyper kommer det att finnas. Allt från pistoler till snipergevär. Det enda som ändras med banorna är layouten. Någon har två rum på varsin sida av banan och öppet i mitten, andra har många små rum. Resten är beständigt. Jag får intrycket av att Sometimes You har köpt ett enda texturepack för spelet och sedan använder de det tills ögonen blöder. Det är mest brunt, grönt och ibland blått. Allting är smutsigt för att inte tillföra någon direkt färg i världen. Förutom de enorma pölarna av blod som uppstår när du skjuter fienderna. Allting i någon slags pixeldröm och retrokänsla. Nog om djävulens stylist — låt oss prata om ljudet!

Det är någon vid dörren!

Som väntat när det gäller pixlade spel, måste musiken också matcha. Det är syntigt 80-tal som slängs in i mixen. En av producenterna har använt sig av sin Casio CTK-671 som hen hade i barndomen och gått bananas med effekterna i den. Som hobbymusiker själv måste jag erkänna dock att det är ett ganska schysst soundtrack vi får. Tänk Miami Vice eller varför inte Hotline Miami. Liknelserna slutar dock inte vid musiken enbart. Murder Inc. känns som en kopia av Hotline. Det är top-down, överdrivet våld och jag får en känsla av att det har gjorts ett spel bara för sakens skull. Jag är helt ärligt inte en stor fan av något av spelen. Fritt fram att skälla på mig i kommentarerna.

Det som gör Murder Inc. till ett eget spel ändå, är dess lek med tiden. Står du still eller rör dig i sidled till exempel, går tiden oerhört långsamt och både fiender och kulor är i något slags ”slow motion-mode”, eller ”bullettime” om du så önskar. Du själv rör dig lite snabbare än så, men så fort du går framåt, rör sig tiden också. Detta skapar en pusselmekanik som både kan vara svår att lära sig, men väldigt belönande när det väl sitter. En av sakerna som försvårar detta är hur spelet utnyttjar twinstick-funktionen. Det innebär, som du kanske redan vet, att du styr din karaktär med ena spaken och du siktar ditt vapen med den andra spaken. Precis så faktiskt. Jag har spelat en hel del spel med liknande styrning. The Ascent till exempel, som utnyttjar detta på ett väldigt bra sätt.

Sakta kryper kulor fram.

Problemet jag har med Murder Inc. är hur fantastisk överkänsligt siktet är. Tänk dig en medelålders vit man som är mellanchef på ett halvstort företag i Sverige. Det är den nivån av överkänslighet vi pratar om här. Om jag råkar röra min spak 0,5 millimeter flyttar sig siktet mellan dimensioner snabbare än ljuset. Tänk dig att du är omringad av fiender och du har slängt iväg två skott mot en av dem. Du flyttar siktet för att släppa lös lite kulor mot nästa fiende och helt plötsligt är siktet på andra sidan banan. För ett spel där precision är av stor vikt, är detta inte särskilt toppen. Då kanske du säger att jag bara ska ändra det i inställningarna. Det finns alltså NOLL inställningar för detta, vilket jag personligen tycker är ett stort förbiseende. Till skillnad från högerspakens otroliga känslighet, fungerar vänsterspaken bra. Det är enkelt och smidigt att gå. Problemet blir när du ska vända dig och måste använda spak nummer höger. Jag vet inte om det är en kontroversiell åsikt, men jag anser att det bör vara en viss balans mellan spakarna i spel över lag och i twinstick-shooters i synnerhet. Här lyckas utvecklarna inte nå ända fram.

Något som tog mig förvånansvärt lång tid att förstå, var hur jag laddade om mitt vapen. Kort sagt – det gör du inte. I början fattade jag inte vad jag skulle göra när min ammunition tog slut. Spelet förklarar absolut noll och det var mer av misstag som jag råkade trycka på L1. Mr. Anderson skickar då iväg vapnet, som glider längs golvet som på is, vilket låter honom plocka upp de döda fiendens vapen. Alltid med full ammunition såklart. Spelet blev lite lättare efter det. Ett kul vapen jag hittade var ett slags prickskyttegevär. Med det kunde jag gå fram till dörrar utan att skjuta sönder dem. Gevärspipan stack nämligen ut på andra sidan och jag kunde göra processen kort med en massa fiender. Synd att den bara kunde hålla sex kulor.

Här har det smällt!

För att sammanfatta Murder Inc, tycker jag inte att det är ett särskilt bra spel. De första 20 minuterna är riktigt kul men sen kommer tristessen in. Samma vapen, samma fiender och samma nivådesign gör att spelet alldeles för fort tappar momentum för min del. Svårigheten ligger mer i hur många fiender det är på banorna som kommer rusande med sina basebollträn samtidigt som något överförfriskad 33-åring låter sitt hagelgevär pumpa ut bly. På ett sätt blir det lite av ett bullet hell stundtals. Frågan om spelet är svårt är nog egentligen nej, bara irriterande. När det gäller speltiden så beror det mycket på hur snabbt du anpassar dig efter de olika nivåerna. Jag har spelat lite drygt tre timmar och har två banor kvar så jag skulle säga att speltiden ligger mellan två och fyra timmar. Helt okej för ett spel för en hundring.

Om du är en stor fan av Hotline Miami, eller varför inte Superhot, kan detta vara ett spel som du uppskattar mer än vad jag gör. Smaken och baken och allt det där. Jag måste dock säga att jag försöker vara så objektiv som jag kan vara när jag skriver detta. Tråkigt nog missar Sometimes You måltavlans tia i mitten och får nöja sig med att snudda vid tavlan i nederkanten.

Fast för ett spel runt 100 kronor finns det säkerligen någon där ute som tycker att det är värt att spela.