Digimon Story Time Stranger

Premiärsäsongen Digimon var den första anime-serien jag såg innan jag hamnade i Pokémon-träsket. Sedan dess har jag varit relativt distanserad från både serien och spelen har jag inte ens provat. Nu har det blivit ändring på den saken med Digimon Story Time Stranger, och jag är positivt överraskad!

Fristående berättelse i en komplicerad serie

Vad gäller Digimon som spelserie är den tämligen komplicerad. Det finns en hel del spel, men just detta tillhör de så kallade Digimon Story-spelen, som är turordningsbaserade rollspel. Mest kända på senare tid är kanske Cyber Sleuth-spelen. Digimon Story Time Stranger, som denna recension berör, är dock ett fristående spel berättelsemässigt. Du behöver inte spela eller ha sett något av serien redan, utan du kan hoppa rakt in och förstå handlingen, vilket jag uppskattar. Jag har länge känt att det varit svårt att veta vart jag ska börja med serien och jag trodde inte att jag kunde få en fulländad upplevelse som relativt ny till serien.

Spelet utspelar sig i Tokyo, Japan. Vi får välja mellan en manlig eller kvinnlig protagonist som är en agent i ADAMAS, en hemlig organisation som utreder mystiska fenomen. Under en utredning stöter de på varelser som kallas Digimon i Shinjuku-distriktet. Mötet leder till en gigantisk explosion och vi kastas åtta år tillbaka i tiden. För att återvända till vår egen tid måste vi navigera två parallella världar, den “riktiga” världen och den digitala världen, även kallad för Iliad. Allt i jakten på sanningen bakom fenomenet. Under resans gång måste vi samarbeta med både människor och Digimon, bland annat den mystiska flickan Inori Misono och den unika Digimonen Aegiomon, vars bakgrund till en början är okänd, men som avslöjas ju längre in i spelet du kommer. Jag var förvånad över hur mycket jag gillade berättelsen. Det är kanske inte Shakespeare, men narrativet innehåller mycket mörkare och vuxnare tematik än jag trodde att det skulle göra. Det var alltid spännande att ta reda på vart spelets berättelse skulle ta vägen och vilka sidokaraktärer jag skulle möta längs vägen. Något jag gillade var att vi hamnade i en teater mellan storysekvenser, kallad för The In-Between Theater, där vi fick se en presentation av karaktärer vi hade mött eller skulle möta, samt deras roll i Iliad. Detta bidrog till ett naturligt flöde av exposition, utan att förlita sig för mycket på överdrivet långa dialoger.

Några karaktärer vi stöter på.

Måste skanna alla!

Som jag nämnde innan är Digimon Story Time Stranger ett turordningsbaserat rollspel, och ja, det finns en del likheter till Pokémon i att de båda är monstersamlar-spel, och att du får välja mellan tre starter-Digimon i början. I detta spel är dessa Patamon, DemiDevimon och Gomamon. Till skillnad från Pokémon, där vi kastar Pokébollar för att fånga våra monster, skannar vi de Digimon vi dödat för att sedan kunna materialisera fram dem till vårt lag. Det räcker dock inte att besegra en Digimon en gång för att få med hen, utan du måste besegra dem ett antal gånger för att få 100% skanning. Antalet gånger varierar med Digimon, men generellt sett är de starkare Digimon svårare att få. När du fått med dem i ditt lag är det alltså inte samma monster som i Pokémon där du får den du fångar, utan här får du en ny som börjar på nivå 1.

Alla Digimon har en maxnivå. De svagare Digimon har maxnivå på 20, medan de starkare har högre, med ett tak på nivå 99. När en Digimon nått specifika krav, som att din agent-nivå är hög nog (mer om det senare) eller att de har tillräckligt mycket av ett visst stat, som hälsa eller skada, kan de digiutvecklas. Det innebär att de förvandlas till en starkare Digimon med bättre stats och oftast en högre maxnivå. När du digiutvecklar en Digimon kan du ofta välja mellan flera olika alternativ, och flera Digimon kan utvecklas till samma monster. Det finns alltså många alternativ i hur du vill skräddarsy ditt lag. Om det inte är tillräcklig anpassningsbarhet kan du även rusta dina Digimon med olika elementära förmågor som de kan använda utöver sina standardattacker. Din Agumon kommer alltså inte vara riktigt densamma som min Agumon, vilket jag uppskattar.

Stridssystemet är minst lika intrikat som utvecklingarna. Det är klassiskt turordningsbaserat där du har ute tre partymedlemmar åt gången. Oftast har du även en gäst med dig om du gör story-uppdrag . Gästen har en egen tur den agerar på. Alla Digimon har olika attribut, bland annat data, virus och vaccin. Dessa bestämmer vilka Digimon som är mest effektiv mot andra, exempelvis är data effektivt mot vaccin. Utöver det har Digimon även elementära förmågor, som jord och eld. Dessa element har olika effektivitet beroende på vilka Digimon du möter. Du har även tillgång till specialförmågor som kallas för Cross Arts. Dessa kan ge dig förmåner som ökade stats, helning av hela laget eller massiv skada mot fienden. Något jag uppskattar är att användning av läkande föremål inte tar en Digimons tur, då det är du själv som ger dina monster dessa föremål. Dock kan du bara använda ett föremål per tur.

Det finns ännu mer att orda om angående stridssystemet, men det skulle bli aningen övermäktigt att läsa om. Det kanske låter komplicerat, och det är det, men jag skulle inte säga att det är ett tvång att du håller koll på allt om du inte kör på svår svårighetsgrad. Hjälp-Digimon hjälper dig väl och om du inte skippar att möta allt för många fiender och digiutvecklar dina Digimon kommer du klara dig väl.

Utöver striderna har vi även utforskandet. Kartorna är utformade lite som klassiska Playstation 2-JRPGn. De är linjära och innehåller en del pussel som vi ska lösa för att ta oss vidare. Det kan bland annat vara att plocka upp en kugghjuls-Digimon som du ska sätta fast en en mekanism för att få ström. Min favorit var när du ska ge “peptalk” till en grod-Digimon för att få honom att teleportera dig till olika platser för att komma till slutmålet i en grotta. Jag tyckte att pusslen har lagom svårighetsgrad. De är aldrig så svåra att du sitter fast särskilt länge, utan de är oftast lätta och snabblösta. En aspekt jag också uppskattar är att fiender syns på kartan och du kan använda digiattack mot dem innan du engagerar i strid. Det innebär att du låter en Digimon attackera fienden för att fienden ska förlora halva sitt liv innan du går in i strid. Om fienden har tillräckligt låg nivå kommer du att döda den automatiskt med en sådan attack. Perfekt om du vill få skanningspoäng.

Jag nämnde tidigare att det finns något som heter agent-nivå. När du klarat upp huvuduppdrag och sidouppdrag eller deltagit i strid får du poäng du kan använda i ett erfarenhetsträd. Dessa kan låsa upp passiva förmågor som ökad XP-bonus eller specialeffekter, som att du förkortar fiendens turintervall genom att landa en kritisk attack. Som jag nämnde är agent-nivå även bunden till vilka digiutvecklingar du kan utföra, så det gäller att hålla koll på detta system.

Ett spel att lägga timmar på

Utöver huvuduppdragen har vi även sidouppdrag. Det kan bland annat vara att du hjälper en forskare att hitta en försvunnen Digimon, till att du utforskar en portal till den digitala världen där du slåss mot några fiender. Det kan också vara att du måste ha på dig en specifik dräkt för att attrahera vissa Digimon. Variationen på dessa uppdrag är stor och mängden av dem är gedigen, så du som gillar att grotta ner dig i sidoinnehåll har hundratals timmar att njuta av här.

Två andra sidoaktiviteter du kan ägna dig åt är Outer Dungeons och Digifarm. Outer Dungeons hittar du genom att utforska på kartorna och innehåller specifika utmaningar, som att överleva under en viss tid eller att besegra en boss under tidspress. Belöningen är oftast tillgången till en sällsynt Digimon. Jag uppskattar att dessa finns då de kan hjälpa till att variera upp gameplay, men jag gillar inte att det finns en funktion där spelet kan ge dig tillgång till dessa genom att betala riktiga pengar. Jag ser inte riktigt vitsen med det, då risken är stor att du ändå inte kommer klara dem om du inte är på rätt nivå med dina monster. Digifarm är en funktion där du kan sätta en Digimon du inte använder i en “box” och låta dem passivt samla material och få erfarenhetspoäng. Du kan även mata dem för att öka deras relationer, vilket leder till effektiva digiutveckling. Sammanfattningvis gillar jag att det finns mycket sidoinnehåll, men samtidigt kan jag förstå om det känns lite överväldigande. Jag uppskattar dock att inte spelet straffar dig alltför hårt om du inte utför allt.

Grafiskt tycker jag att spelet är snyggt, med stiliserad anime-estetik med stor variation på miljöer och monster, från stadslivet i Shinjuku till den digitala världens olika sagolika miljöer. Den grafiska variationen fick mig att känna mig intresserad av vilken typ av miljö jag skulle utforska härnäst. Musiken i spelet är varierad, med allt från elektronisk musik till körsång, något som förvisso är relativt vanligt i JRPG, men som jag verkligen uppskattar. Röstskådespelet är gediget på både japanska och engelska, så oavsett vilket språk du väljer kommer du få en liknande upplevelse.

Sammanfattningsvis är jag nöjd med Digimon Story Time Stranger. Det är ett gediget JRPG som jag kan rekommendera till de flesta fans av genren, trots att det kanske är en aning för många system.

Testdator: Intel Core i7-12650H, 16GB DDR5, RTX 3060