För väldigt många år sedan kom det ut ett spel vid namn Zeus: Master of Olympus (Z). Jag fick det i födelsedagspresent när jag fyllde 12 år, tillsammans med Empire Earth. Men det förstnämnda spelet har hängt kvar i mitt minne långt efter det. Jag köpte det på GOG för ett tag sedan och insåg hur utmanande det faktiskt var. Jag undrar fortfarande hur jag lyckades spela det som ung. Idag har vi Theos: Cities of Myth (Theos), som känns som en remaster eller remake av Master of Olympus.
Det räckte med att titta på en skärmbild för att direkt se likheterna med Z, och när spelet väl var nedladdat och klart blev det ännu tydligare. Theos är Z. Eller rättare sagt, det strävar efter att vara det, vilket inte är något negativt. Tvärtom. Z är inte ett jättelätt spel att komma in i, åtminstone inte vad jag kan minnas. Theos känns mer strömlinjeformat och lättillgängligt för nya spelare.
Theos är ett stadsbyggarspel som utspelar sig i antikens Grekland. Det finns tre lägen att välja mellan, men bara två av dem är egentligen riktiga spellägen. Det tredje är en genomgång av några av spelets mekaniker. Det är inte obligatoriskt att spela genomgången, men om man inte har spelat Z innan fungerar den som en bra introduktion. Därefter finns äventyrsläget och sandlådeläget att välja mellan.
Äventyrsläget har ingen direkt handling. Här ska du egentligen bara bygga en stad och uppnå vissa mål. När målen är uppfyllda slussas du vidare till en ny stad och börjar om på nytt. Det är äventyrsläget i ett nötskal. I min mening är det en bättre introduktion till spelets mekaniker än vad själva genomgången erbjuder. Slutmålet på den första kartan är att bygga ett tempel åt Athena. När det är gjort kommer man till nästa stad, där man istället ska göra guden Dionysos nöjd. En fördel med äventyrsläget är att nya byggnader och dekorationer låses upp successivt. Som ny spelare kände jag mig därför aldrig överväldigad av alla möjligheter. Men efter ett tags spelande ville jag testa något annat, så jag hoppade in i sandlådeläget istället som erbjuder åtta spelbara kartor kontra äventyrslägets sex. Så min rekommendation är att börja med äventyrsläget för att få ett grepp om de olika mekanikerna innan du hoppar in i sandlådeläget.
Här väljer du vilken stad du vill spela i. Varje stad har specifika resurser tillgängliga, vilket spelet visar med hjälp av ikoner. Därefter får du välja vilken gud du vill ”dyrka”, om man nu kan kalla det för det. Varje gud har en egen bonus eller speciella dekorationer som gynnar befolkningen på något vis.
Det finns några problem med sandlådeläget. Du kommer att utsättas för återkommande attacker. När attackerna börjar verkar de variera. Fyra av mina städer har raserats innan jag till slut lyckades hitta en fungerande strategi i den femte. I vissa fall dröjde det bara några dagar i spelets tid innan den första attacken skedde, medan det i andra fall tog betydligt längre tid. Du får såklart en notis om att en attack är på väg. När motståndarna väl är framme får du alternativet att slåss, muta dem eller ge upp direkt. Att muta motståndarna varje gång är inte heller en hållbar strategi, då det kan röra sig om hutlösa summor.
För att ens kunna slåss behöver du skapa trupper, vilket kräver baracker. Om barackerna har tillgång till mat, kultur och olivolja kan de träna soldater relativt snabbt. Men vill du ha specifika soldater behöver du bygga ett tillägg till barackerna, vilket kräver ytterligare resurser. För att träna pilbågsskyttar krävs vin och pilbågar. För andra krävs vin och vapen, eller hästar och vapen. Allt beror helt enkelt på vilken klass du vill träna.
När det väl är dags för strid rekommenderar jag inte ”auto-resolve”, alltså att låta spelet lösa striden åt dig. Enligt min erfarenhet resulterar det nästan alltid i en garanterad förlust. Att slåss är enkelt, men väldigt långtråkigt. Det kommer tio vågor med fiender som du ska besegra. Ibland buggar fiendernas AI ur, så att de går fram och tillbaka istället för att attackera. I början av striderna får du välja vilka soldater du ska använda och var de ska placeras på ett rutnät. Sedan är det bara att vänta in fienden. För nyfikenhetens skull använde jag ”auto-resolve” på den nionde vågen, då mina trupper knappt hade blivit skadade. Jag förlorade ändå striden och några byggnader blev förstörda.
Den femte staden mår däremot bra. Den växer och varje attack hanteras utan större problem. När jag väl kom in i rytmen blev spelet en barnlek. Det är kul att lära känna spelets mekaniker genom att hitta bästa sätt att optimera staden. Men när nöten är knäckt blir det en rutin, som fort blir tråkig. Att bygga och utveckla staden kräver lite strategi, för det finns en del saker att tänka på. Du bygger först platsen där templet ska stå. Denna byggnad kräver mest yta, och på vissa kartor är det tydligt att ett område är reserverat för just detta. På andra kartor är det lite friare att välja placering. Var du väljer att placera templet behöver tänkas igenom, då det kan påverka hur mycket utrymme du har kvar för att faktiskt bygga staden.
Jag har kommit fram till att det mest optimala är att bygga två längor med elva byggnader vardera och en gångväg runt dem. Alla byggnader behöver någon form av underhåll, då de annars kan börja brinna eller rasa. Med två längor på elva byggnader kunde jag placera de olika underhållsbyggnaderna på utsidan och ändå nå samtliga byggnader. Det handlar bland annat om brandstationer, fontäner, reparatörer, sjukhus, skatteindrivare och polisstationer. Allt som behövs för att stadens ekonomi ska gå runt utan att byggnaderna påverkas negativt. Anledningen till just två längor med elva byggnader är att de tjänstemän som ansvarar för underhållet går en specifik rutt på maximalt 70 rutor.
En sak jag finner underlig med spelet är hur det väljer att hantera odlingar och betesmarker. När du placerar en byggnad för odling måste det göras på specifika ytor. Därefter placerar du ut upp till tre Tetris-formade odlingsytor. För betesmarker placerar du istället en ruta åt gången. Det hade varit enklare om båda systemen fungerade på samma sätt.
Som jag nämnde tidigare har varje karta specifika resurser att erbjuda, vilket är viktigt att ha i åtanke om det förekommer mycket strider. Saknas någon resurs behöver du importera den från en annan stad. Det kostar pengar att öppna en handelsrutt, så om du är i behov av järn för att tillverka vapen är det bäst att välja en karta där resursen finns tillgänglig från början. Att importera och exportera är också väldigt enkelt. Du behöver bara bygga en specifik byggnad, öppna en handelsrutt med en annan stad och välja hur mycket som ska importeras eller exporteras.
Invånarna kan också bli missnöjda ibland. Precis som i Z förändras byggnadernas utseende beroende på hur attraktivt området är. Bostäderna utvecklas från små tält till villor, så länge förutsättningarna är rätt. De boende ska helst ha tillgång till specifika handlare, såsom vinhandlare eller försäljare av olivolja. Har de dessutom tillgång till kultur ökar områdets attraktivitet ytterligare.
Dekorationer bidrar också till att skapa mer attraktiva områden, men det finns en fruktansvärt enerverande bugg kopplad till dem. Denna bugg är känd av utvecklarna, som arbetar på att åtgärda den. Vissa dekorationer kan nämligen få spelet att krascha när de placeras ut. I andra fall kan spelet krascha om du istället tar bort en dekoration. Athenas olivträd, en dekoration jag låste upp i äventyrsläget, fick spelet att krascha varje gång jag placerade ut det. I nästa stad tog jag bort en lavendeldekoration som, återigen, fick spelet att krascha. Som tur är sparas spelets framsteg automatiskt var femte minut.
Något jag saknar från Z är charmen och den torra humorn som fanns där. Theos känns mer öde på något vis. Rent visuellt ser det snyggt ut, och musiken fungerar bra som bakgrundsmusik. Men det är inget som är ”wow”, vare sig utseendemässigt eller musikmässigt. Det finns där, och det fungerar. Precis som i många andra stadsbyggarspel går det att snabba upp tiden. Jag hade gärna sett samma funktion under striderna, eftersom dessa kan bli fruktansvärt utdragna. Speciellt när motståndarna börjar vandra runt som yra höns och jag behöver jaga dem.
Det finns inte heller någon möjlighet att anpassa svårighetsgraden i sandlådeläget, vilket kan vara bra att veta. Svårighetsgraden finns att välja när du väljer vilken stad du vill börja i för äventyrsläget. Sandlådeläget kan kännas brutalt till en början, men ge det lite tid så kommer du in i det. När jag väl gjorde det försvann dock charmen rätt så snabbt. Jag hade uppskattat möjligheten till större kartor, så att jag verkligen hade kunnat bygga en metropol.
Även rutterna för tjänstemännen som vandrar runt känns lite för snäva. Det går att låta spelet räkna ut rutterna på egen hand, vilket kan fungera om det finns en tydlig väg att följa. Du kan också skapa egna rutter som passar dina planer bättre, men även detta system kan vara lite bråkigt ibland. När du har byggt en rutt måste du trycka på ”Godkänn”, men det har hänt flera gånger att spelet inte låtit mig göra det av någon oklar anledning. Gränssnittet är åtminstone tydligt, jag lärde mig fort vilka byggnader som fanns under vilken kategori. Hus och vägar ligger inte i någon kategori alls, utan är två fristående knappar. Det var ett smart designval, med tanke på att de två kommer användas väldigt ofta.
Theos är ett spel som fungerar bra om man vill ha något som inte kräver särskilt mycket tankeverksamhet. Men om jag skulle behöva välja mellan Theos och Z väljer jag nog det sistnämnda igen.
Testdator: i7-13700F, 16GB DDR5, GeForce RTX 3070 8GB










