Wielders of the Essence

Grodor, magi och horder av fiender – ibland behövs det faktiskt inte mer än så. Wielders of the Essence bjuder på ett charmigt litet äventyr där träsk blir paradis och fiender blir grodmat. Dags att kvacka loss!

Det är något underbart rogivande med spel som vet vad de vill vara och helt enkelt levererar just det. Wielders of the Essence kombinerar den beroendeframkallande spelmekaniken från Vampire Survivors med estetiken från Songs of Conquest och Heroes of Might and Magic. Resultatet är en charmig liten upplevelse som inte försöker förändra spelvärlden, men som påminner om hur förbaskat trevligt det kan vara att bara spela ett spel.

Från träsk till magiskt kaos

Det är svårt att inte dra på smilbanden när Wielders of the Essence drar igång. Här spelar vi som grodliknande varelser i en fantasivärld fylld av magi, monster och små arméer. Den svenska utvecklaren Lavapotion, som tidigare gett oss Songs of Conquest, har valt att återvända till samma universum, men den här gången i ett betydligt mer lättillgängligt format.

Grundupplägget är bekant för alla som spelat Vampire Survivors. Du rör dig genom ett område, bekämpar enorma mängder fiender och samlar erfarenhet som låter dig välja mellan olika uppgraderingar. Det som gör upplevelsen lite annorlunda är att du inte bara förlitar dig på egna förmågor. Du rekryterar även trupper som slåss vid din sida och bidrar med olika typer av Essence, vilket låser upp möjligheten att kasta kraftfulla besvärjelser. Det finns därmed en trevlig kombination av Bullet Heaven (alltså genren som Vampire Survivors mer eller mindre skapade) och enklare strategiska inslag. Vissa karaktärer lämpar sig bättre för att leda större trupper, medan andra fokuserar mer på magi. Det finns gott om utrymme att experimentera med olika förmågor, enheter och besvärjelser för att hitta kombinationer som passar den egna spelstilen.

Det är framför allt samspelet mellan de olika delarna som gör uppbyggnaden intressant. Trupper, besvärjelser och färdigheter kan komplettera varandra på sätt som öppnar för nya strategier. Vissa kombinationer förstärker exempelvis specifika attacker, medan andra låter magiska effekter sprida sig mellan fiender. Det gör att det finns mer att upptäcka än vad det första intrycket kanske antyder, och ger en trevlig anledning att experimentera med olika uppsättningar snarare än att alltid välja samma alternativ.

G’roda och alla hans kompisar (som du kan spela som). Alla med olika spelsätt.

Små steg mot något större

Mellan varje spelsession återvänder vi till vår lilla bosättning, som inledningsvis inte är mycket mer än ett sorgligt träsk. Genom att samla resurser under våra äventyr kan vi bygga och förbättra olika byggnader. Dessa låser i sin tur upp nya trupper, starkare besvärjelser, färdigheter och spelbara karaktärer. Det fina är att progressionen inte stannar vid att samla på sig starkare förmågor under en enskild omgång. Resurserna från striderna får även betydelse när vi återvänder hem, där nya byggnader och uppgraderingar förändrar förutsättningarna inför nästa äventyr. På så sätt finns det hela tiden ytterligare ett litet mål att arbeta mot, även när en strid slutar i nederlag.

Det är ett enkelt men väldigt tillfredsställande system. Varje genomspelning bidrar till någon form av utveckling, även om det inte alltid går som planerat ute på slagfältet. Att återvända till bosättningen och se hur den sakta växer till något betydligt mer imponerande ger en trevlig känsla av framsteg. Det finns fem olika områden att utforska med egna fiender och bossar. En genomspelning (eller ett run) tar ungefär åtta minuter, vilket gör det väldigt enkelt att hoppa in för en snabb spelstund. När grundkampanjen är avklarad väntar dessutom fler svårighetsgrader och spellägen för den som vill fortsätta.

Rent visuellt är detta spel en riktig liten pärla. Den färgstarka pixelgrafiken för tankarna till Songs of Conquest och äldre strategispel, samtidigt som presentationen har en egen charm. Det finns något mysigt i hur världen och dess invånare gestaltas, inte minst med tanke på att vi bokstavligen springer omkring som grodor och kastar magi på allehanda eländiga varelser. Den svenska prägeln märks också på ett sätt som jag uppskattar. Vår första spelbara karaktär heter G’roda, vilket är precis den sortens tramsiga ordlek som får mig att le. Det är små detaljer, men de bidrar till spelets personlighet.

Ljudbilden däremot är förhållandevis sparsmakad. Musiken fungerar som ett diskret bakgrundselement, men gör inget större avtryck. Även stadens övriga ljudbild känns något tunn, där avsaknaden av tydliga invånarröster och mer varierade omgivningsljud gör att staden inte riktigt känns så levande som den visuellt ger sken av. Det fungerar, men bidrar inte särskilt mycket till inlevelsen.

Det finns förstås begränsningar. Med en kampanj på ungefär åtta timmar är det ingen gigantisk upplevelse, och den som söker ett enormt djup eller hundratals timmar av innehåll lär få leta vidare. Samtidigt tycker jag att spelet har en sund förståelse för sin egen omfattning. Det försöker inte blåsa upp innehållet i onödan, utan levererar en koncentrerad upplevelse där progressionen hela tiden känns meningsfull.

Roliga förmågor finns det gott om… vissa mer effektiva än andra.

Ett litet spel med stort hjärta

Wielders of the Essence är ett sådant spel som vem som helst kan ta sig an. Det är lätt att komma in i, roligt att experimentera med och har en progression som hela tiden ger små anledningar att fortsätta spela. Kombinationen av Vampire Survivors beroendeframkallande spelmekanik, Songs of Conquests charmiga estetik och det enkla basbyggandet fungerar alldeles utmärkt. Det förändrar knappast världsordningen, men banne mig om det inte är skönt när spel faktiskt får vara just spel. Samtidigt finns det en viss potential som spelet bara skrapar på ytan av. Songs of Conquest har redan en etablerad fantasivärld med olika folk, fraktioner och en historia som hade kunnat utforskas betydligt mer. Det hade varit intressant att se hur Wielders of the Essence kunde ha fördjupat den delen, men jag är samtidigt inte säker på att det hade gjort upplevelsen bättre. En större berättelse hade kanske rentav stått i vägen för det lättsamma och lättillgängliga upplägg som gör spelet så charmigt. Ibland behövs inte en enorm berättelse (vilket mer eller mindre saknas helt här), hundratals timmar av innehåll eller komplicerade system. Ibland räcker det med en kort spelomgång på åtta minuter av grodor, magi och ett fullständigt kaos av fiender på skärmen. Du spelar ändå om i dessa snabba rundor för att sakta men säkert klara av kampanjen.

För mig blir detta en stilla stund av spelmässig andakt i en annars hektisk vardag. En liten dos underhållning som vet när det är dags att sluta, men som gärna får mig att starta ytterligare en omgång innan dess. Det är kanske inte världens största äventyr, men det är definitivt ett av de där små spelen som gör det extra trevligt att vara spelare.

Testdator: AMD Ryzen 9 9950X3D, 32GB DDR5, RTX 4090 24GB