Stupid Never Dies

Vad skulle hända om du tog klassiska 3D action spel som Devil May Cry eller Bayonetta, korsbefrukta det med den kaotiska stilen som Troma Entertainment är kända för och sedan fula till det rejält med en galet härlig konststil? Då kanske du får spelet som nu ska recenseras. Läs vidare så får du veta mer!

Mänskligheten har i stort sett blivit utrotad av ett våldsamt monsteruppror som letts av KOM (King Of Monsters). Efter detta försvinner alla monster spårlöst från jordens yta för att utforska de underjordiska gångarna djupt nere i jordskorpan. De enda som finns kvar på ytan är zombies, de lägst stående varelserna som alla moster hatar. Möt den urusla zombien Davy som driver omkring planlöst utan någon som helst tanke på någonting. Han har det verkligen inte lätt. Han är sämst i världen på allt. Han befinner sig längst ner i monsterhierarkin och är supersvag. Han klarar inte av någonting alls och alla monster avskyr honom och tycker att han är fullkomligt värdelös. En dag stapplar Davy in i ett övergivet kyllager i jakten på någonting att äta. Där upptäcker han liket av en vacker flicka som ligger genomfryst på golvet hopkurad intill en metallhylla. Han blir genast kär och kan inte sluta tänka på henne. För att rädda flickan från döden måste han ta sig ner i de underjordiska gångarna och besegra alla monster där för att återfå mänsklighetens förlorade kunskap. Det är dock bråttom för energin som håller igång kyllagret varar inte för evigt. Är han inte snabb nog stängs kylan av och då är allt förlorat.

Aargh! Spring för livet! Vilket hemskt monster!!

Detta är handlingen till det nya spelet Stupid Never Dies från den japanska spelstudion GPTRACK50. I grund och botten rör det sig om ett action RPG med roguelite element som tar mellan 15-20 timmar att klara av. Du styr Davy i oerhört färgglada miljöer och går omkring i ett övergivet köpcentrum. Det ska tilläggas att han går alldeles för långsamt för att det ska vara hållbart och utvecklarna har löst det briljant genom att Davy kan ta sig runt snabbare genom att sitta på en modifierad robotdammsugare. Under kampanjens gång får du träffa ett färgsprakande galleri av olika karaktärer som definitivt förgyller spelupplevelsen. Du har den galna vetenskapsmannen Dr. Frank som är hjärnan bakom all teknologi och är arkitekten bakom alla bisarra uppdrag i spelet. En annan färgstark karaktär är bikerbruden och tillika kocken Bessie som också är en zombie som du själv. Goyle, som basar över all underrättelseinformation i spelet och som dessutom alltid lider av konstant minnesförlust, är en stengolemstaty i gotisk stil som hela tiden sitter placerad i en… Kundvagn av alla saker. Slutligen har du Acelino som är en varulvs-chihuahua och han kan skapa nya tekniska uppdateringar till din genomruttna zombiekropp.

När du ska starta ett nytt uppdrag och bege dig ner i de underjordiska gångarna djupt under jordskorpan gör du det genom att spola ner dig själv i en högteknologisk toalett som även fungerar som en portalmaskin. Efter att hjälplöst fallit ner en lång stund hamnar du på den första nivån i spelets grottsystem. Här gäller det att sparka, slå och göra det du kan för att krossa allt motstånd så du kan fortsätta djupare ner i de underjordiska gångarna. Halvvägs ner på banans underjordiska komplex kommer du till en hemmabas där du antingen kan träna på att slåss, köpa hälsa och andra förnödenheter av Bessie, eller skaffa nya uppgraderingar av Acelino. Det är också här som du kan välja olika vägar som tar dig till slutet av banan där en slutboss väntar på dig.

För den oinvigde styr du din karaktär i en snygg 3D realiserad miljö där du styr Davy med den vänstra analoga styrspaken och kameran med den högra. Du slåss och sparkar dig igenom motståndet och när du har besegrat en större fiende som exempelvis en varulv, en lich (odöd trollkarl), en vampyr eller en gigantisk golem lämnar de kvar sin livskärna på slagfältet. Dessa kan Davy förtära (det kallas Style Eat i spelet) och när det sker får du deras krafter och kan förvandla dig till dem med en enkel knapptryckning. Då får du kontroll över deras krafter och speciella spelstilar och det skapar en strategisk udd i spelet då vissa bossar är betydligt enklare att besegra om du har förvandlat dig till exempelvis en varulv. När du har dödat tillräckligt med monster går Davy upp en färdighetsnivå och då kan du välja ett av tre slumpvis utvalda kort som ger honom bättre stridsbuffar på banan. Dessa gäller bara under det pågående uppdraget och när du har klarat det eller mött din skapare försvinner de igen.

Spelet är svårt och det är tydligt att utvecklarna vill att du ska spela igenom banorna många, många gånger om. Det är här som roguelite elementet kommer in och för varje genomförd omgång blir Davy lite bättre på sina stats och det gör nästkommande uppdrag lite enklare. Om inte detta räckte för att sätta ribban för den relativt höga svårighetsgraden så måste du även klara av alla banor inom en viss tid. Detta styrs av en gullig, rosafärgad nalle med en stor klocka på bröstet. Lyckas du inte ta dig igenom hela banan och besegra slutbossen i tid förlorar du och får göra om allting igen.

Banorna är inte speciellt stora men det finns hemligheter och gömda vägar att hitta så utvecklarna vill att du ska utforska de olika miljöerna så mycket som möjligt. Denna önskan grusas dock helt och hållet av den onödiga timern som inte bidrar till spelet på något bra sätt alls. Det enda den skapar är en växande irritation hos spelaren, ingenting annat. En annan negativ effekt av detta system är att du springer igenom banorna så fort om möjligt för att säkra din vinst och då hinner du inte titta dig omkring och njuta av de fina och originella miljöerna som spelet erbjuder. Nackdelen med detta upplägget, speciellt när det gäller svårighetsgraden är att du spelar om samma banor om och om och om igen. Detta gör spelet oerhört repetitivt och det drar ner helhetsbetyget en hel del. Då är det väldigt tacksamt att utvecklarna valt att lägga in ett speciellt läge i spelet som heter Go Nuts. Här blir Davy superstark och det gör spelet betydligt lättare. Detta läge fungerar som spelets Story mode, men även om du väljer att spela med Go Nuts läget påslaget erbjuder spelet ändå en balanserad och bitvis tuff spelupplevelse.

Han ser inte speciellt snäll ut.

Kontrollen är responsiv och känns bra och exakt i alla lägen. Kameran är följsam och spelet presenterar dig med ett bra och komplett kontrollschema som förhöjer spelupplevelsen. Det finns dock några nackdelar i spelmekaniken. När Davy slåss kan han inte rulla undan från sina fiender och det känns som en stor miss i fightingmekaniken. Det hade också underlättat väldigt mycket om Davy hade haft möjligheten att springa på banorna. Hans standardanimation är att han springer, men det går alldeles för långsamt. Det hade underlättat oerhört om han kunde springa snabbare så det hade skapat en bättre balans mot den irriterande klockan. Prestandan är också väldigt bra och allting i spelet fungerar som det ska. Att ladda sin sparfil går fort och striderna tyngs inte ner och laggar på något sätt, även om det är mycket fiender på skärmen samtidigt.

När du har klarat av en bana och ätit upp bossens livskärna återkommer du till köpcentrumet som fungerar som spelets övervärld. Här kan du bland annat köpa nya färdigheter i form av permanenta buffar i Bessies hamburgerrestaurang, införskaffa bättre implantat till din zombiekropp, utföra specialuppdrag för en zombieclown, ha romantiska konversationer med det djupfrysta liket av din framtida flickvän eller få tillgång till sms och hemgjorda filmer som Goyle lyckats rädda från den döda flickans mobiltelefon. Framförallt är mängden av buffrar och färdigheter du kan köpa i affärerna svindlande stor och du kan pussla och ändra på dem alla för att skapa en så strategisk och dynamisk spelupplevelse som möjligt. När det kommer till de olika mosterformerna kändes vissa som till exempel varulven supersnabb och stark medan vampyren och golemfiguren kändes förvånansvärt tama och ofarliga.

Tittar vi på ljudbilden i spelet finns det ingenting att klaga på. Merparten av musiken kretsar kring skatepunk med en tydlig 90-talsstämpel och mycket av musiken hade passat perfekt i ett Tony Hawk Pro Skater-spel. Två av de instrumentala låtarna är löst realiserade coverversioner av Blondies ’One way or another’ och ZZ Tops ’La Grange’. Förutom detta innehåller soundtracket även lite hårdare metallåtar och techno-rock med ett fartigt drum ’n’ bass driv som gör spelet gott. Ljudeffekterna är bra och slag, sparkar, avfyrade vapen och explosioner låter alla bra med en tydlig och matig tyngd i högtalarna. Röstskådespelarna är fantastiska och alla karaktärerna har distinkta roller som verkligen sticker ut på ett mycket bra sätt. Spelet är enbart på engelska och det är lite ovanligt att lyssna på konversationer med Davy i övervärlden (han pratar i normal takt i grottsystemen) eftersom han pratar väldigt långsamt (han är ju faktiskt en zombie). Speciellt när du pratar med Bessie. Då pratar båda två väldigt långsamt med varandra och det skapar en ovanlig och speciell känsla som jag uppriktigt sagt inte vet om jag någonsin har upplevt förut. Dialogen i spelet är riktigt roligt skriven med en fyndig humor som är fullständigt galen och hamnar väldigt ofta under bältet. En nackdel när det kommer till musiken hör ihop med den repetitiva spelupplägget. Eftersom du kommer spela om många banor om och om igen är nackdelen att musiken inte ändras på något sätt. Det är samma upplägg där samma monster och samma låtar spelas upp varje gång. Det gör tyvärr musiken onödigt tjatig.

Grafiken i Stupid Never Dies är också bra och klarar sig utan att generera några klagomål. Spelet har en väldigt säregen stil och det märks oerhört tydligt på grafiken. Ta bara logotypen som exempel. Den är punkig och kaotisk och återges med flera starka färger som verkligen hjälper till att förstärka känslan av total anarki i spelvärlden. Davys utstyrsel är även den punkig och utstrålar en härlig blandning av futurism och street fashion på ett galet sätt. Han har alltid sin rosa jacka slarvigt hängandes på sig och det tillsammans med hans släpiga zombie-stil skapar en mycket intressant helhetsbild. Det övergivna köpcentrumet genomsyras av skyltar och ljussättningar som dryper av starka neonfärger av alla dess slag. Vissa av rummen är fulla med futuristiska apparater som blinkar och lyser på ett övertygande sätt. Speciellt portal-toaletten som är kopplad till mängder av sladdar och apparater ser ut som någonting direkt taget från Nebuchadnezzar (farkosten i The Matrix-trilogin). Karaktärerna, i sin tur, är välgjorda och uppvisar en design som ligger i gränslandet där realism och en mer tecknad – cel-shadead – stil möts. Alla passar världsbygget perfekt. De underjordiska gångarna är snygga och fantasifulla och genomsyras av skruvade, surrealistiska miljöer där atmosfäriska effekter som köld och helvetesvärme ger världarna ett levande intryck.

Den fantastiska presentationen är väldigt unik och utvecklarna har verkligen fått fria tyglar och gått sin egen väg hela vägen in i kaklet. Jag kan inte minnas att jag har sett många spel som genomsyras av den väldigt speciella visuella stilen som Stupid Never Dies har. Det mest närbesläktade till detta måste vara de speciella titlarna som den japanska spelutvecklaren Goichi Suda (Suda51) är hjärnan bakom. Den är fullkomligt galen och mellansekvenserna består av två utmärkande stilar. Antingen visas ihopklippta kollage som har en stil som påminner om en korsning mellan South Park och punk pop-art eller så presenteras målade bilder för spelaren som alla ser ut att vara ritade av en femåring. Lägg till detta punkiga menyer där knapparna utgörs av plåster så förstår du vad jag menar. Det enda som saknas här är de obligatoriska säkerhetsnålarna. I det stora hela är användargränssnittet mycket bra och är tydligt och innehållsrikt och presenterar spelaren med många valmöjligheter.

Innan vi lämnar Davy till sitt miserabla öde ska jag syna Stupid Never Dies längs med sömmarna. Presentationen är fantastisk, grafiken genomarbetad och alla karaktärerna känns unika och bidrar till handlingen med sin egna stil. Kontrollen är responsiv och prestandamässigt fungerar allting i spelet som det ska. Spelet tyngs dock ner rejält av vissa onödiga spelmekaniska moment och att själva gameloopen snabbt blir väldigt enformig och repetitiv. Även musiken som är bra lider av samma problem och känns som om den går på repeat hela tiden. Är du ute efter ett spel med en väldigt unik konststil och en handling som är lika helgalen och rolig som karaktärerna så är ändå Stupid Never Dies ett bra spel. Rekommenderas!