Next of Kin: Epiphany

En privatdetektiv med en personlig vendetta, flera ouppklarade mord och en mördare som gäckar polisen med kryptiska meddelanden. Det här är den tredje och sista delen i Next of Kin-trilogin: Next of Kin: Epiphany. Har ni missat våra recensioner av föregångarna så klicka på länkarna här: Next of Kin – Next of Kin: Fidelity.

Det första som slår mig är valet av spelspråk. Jag får välja på engelska eller svenska och jag tänker att eftersom Robin och Jakob från Spelkväll Games är svenskar så kanske det är meningen att upplevas på svenska. Det känns ovant med just språket, men det är en sak jag får vänja mig vid. Jag menar, jag körde Shadowgate på NES och Diablo till Playstation på svenska utan att det var konstigt.

Det första jag vill klargöra är att precis som tidigare spel är detta en fristående historia som utspelar sig i samma del av  världen som föregångarna. Jag kan stöta på huvudpersonerna från de tidigare spelen, men berättelsen är unik för den här delen.

Här är Dennis, han känner sig gammal.

16 december 1996 och privatdetektiven Dennis Monroe får ett samtal. En kvinna har påträffats död i byn Korpesund, till synes mördad och det unika är tillvägagångssättet och vad mördaren lämnat efter sig. Det påminner kusligt mycket om händelser från Dennis förflutna, men ”Uppenbarelsemördaren” tog väl livet av sig i fängelse för flera år sedan?

Grafiskt har inte spelet utvecklats något från sina föregångare, utan det är fortfarande ett ovanifrånperspektiv i pixelgrafik och det ska inte vara på något annat vis heller. Stämning och berättelse gör sig oerhört väl i just den här typen av grafisk stil och hade utvecklarna gjort på något annat sätt hade jag som spelare krävt mer. För spelet är mer som en visuell novell med lite enklare spelmoment. På sin höjd finns det en sekvens på någon minut med en biljakt som kan tolkas som tv-speligt. Övrig tid går ut på att styra Dennis runt i olika miljöer, prata med folk och samla information.

Det är här spelet kommer till sin rätt med intressanta karaktärer och en berättelse som fångar mitt intresse direkt. Jag har ingen anknytning till människorna i Korpesund eller Mjölkebo, men jag känner dem. Det är en svensk småstadslivsmiljö och alla som är uppvuxna i en sådan har någon gång mött en Phredrik och hans brorsa som vill bli rika på skumraskaffärer, eller surtanten som överdriver incidenter för att hon hatar hundar. Berättelsen är välskriven och dialogerna otroligt underhållande.

Alltså jag med broder, jag med.

När jag fått tillräckligt med information kan jag använda olika påståenden som jag ska para ihop med rätt bevis i anteckningsblocket för att konfrontera vittnen eller misstänkta. Jag kan inte misslyckas, för väljer jag fel alternativ säger Dennis till mig att ”så är det ju inte, försök igen”. Jag kan aldrig få en Game Over-skärm, då spelet saknar sådana insatser. 

Musiken och ljudeffekterna är ojämna, med vissa partier som är jättetysta och andra som vrider upp ljudnivån enormt. Vid ett tillfälle avlossas ett vapen och jag svär att det skrämde livet ur mig så högt som det lät.

Jag har ingen frihet att röra mig mellan olika områden, utan när väl Dennis är någonstans stannar han kvar tills jag löst allt som går. Försöker jag hoppa in i bilen för att återbesöka ett ställe vägrar han åka, så har jag missat ett steg för en prestation är chansen förverkad. Som tur är är spelet kort; det tog mig ungefär 3 timmar att spela igenom. Efter att jag klarat allt har jag möjlighet att återbesöka tidigare kapitel för att klara av sidoaktiviteterna. Dock är dessa aktiviteter inte särskilt tydligt märkta, så vilka som ger troféer hade jag aldrig kunnat gissa mig till då det kan till exempel handla om att knacka på alla dörrar i en stad eller störa ett viktigt möte.

Faktiskt inte första gången jag hör detta uttryck.

Jag spelar på PlayStation 5 och en version innan släpp, så det är förväntat att det kan finnas vissa buggar eller skavanker. Jag råkade på två saker som jag kände inte borde vara kvar så här nära inpå release. Det rörde sig om ett uppenbart stavfel, samt en bugg där jag återvänder till ett ställe jag varit på tidigare men där någonting har hänt och en byggnad ska vara borta. När jag rör mig i området är det dock som att huset finns kvar fast det är osynligt, vilket gör att Dennis försvinner bakom en osynlig låda.

Det här spelet är en upplevelse som snuddar vid genren Nordic Noir. Det är en deckare som hanterar tunga ämnen och inte är rädd för att använda ett rått språk. Tack vare sin korta speltid håller det hela vägen och med en låg prislapp är det helt klart ett bra köp.